Kritisera sitt eget utseende inför sina barn

Det är inte bra. Barnet tänker: mamma duger inte - jag kommer från mamma - alltså är det inte säkert jag duger heller

och så slutar barnet i plastkurirgihelvetet och får en stroke under narkosen vid 5:e näsoperationen

man har en skyldighet som förälder att ha bra självkänsla

Inte alls bra!
Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska säga till mina barn den dagen jag gör en bukplastik, vilket jag innerligt hoppas att jag får göra eftersom jag mår jävligt dåligt över hur magen ser ut men samtidigt känns det fel. 

Jag tycker inte man ska vara ärlig om allt...

tex sätter jag upp håret så säger jag ju till min son titta vad fin mamma blev nu! :)

Men har det ploppat upp en finne så kan jag säga usch finnar vill vi inte ha...

o som någon skrev med bukplastiken tyvärr asså den sortens medvetenhet hoss barn kryper ner i åldrarna och man kommer inte undan det, gäller dock att vara ärlig om saken.

Man behöver ju inte göra så stor grej av det.
Jag opererade mej för min egna skull och ingenting annat. Vad skulle det vara för fel med det?

Men man bör nog undvika att gnälla och klaga på sitt utseende framför barnen.

Jag tror att man ska vara försiktig med att kritisera sitt utseende inför sina barn.
Varför ska man överhuvudtaget vara så himla kritisk till hur man ser ut?

Jag kan bara säga att min mammas klämmande och stönande över sin "feta" mage har satt spår hos mig.
Hon var normal och klagade så när jag blev tjock, a volika anledningar, så kände jag ännu mindre att jag dög eftersom mamma var smalare än mig men ändå fet och äcklig också vidare.

har ungefär samma historia att berätta. Mamma utvecklade dessutom full anorexi sedan och alcoholism och jag valde maten godiset och fikabrödet....

Ja, så kontentan är att jag tror att det direkt skadligt att kritisera sin kropp inför sina barn.

Jag tror inte det är skadligt att påpeka brister men då ska man också framhäva andra saker man tycker om hur man än gör i framtiden så kommer dom upptacka orden jag gillar inte min......

Jag undviker det, min dotter tycker jag är jättesöt och det får hon gärna fortsätta tro. :D

Jo, det tror jag med. Jag vill ju göra det ju mycket för att det är svårt att hitta kläder och det är obekvämt osv, man behöver ju inte berätta hur psykiskt jobbigt det är att se ut så här. 

Precis! "Mamma var fin förut, men nu är mamma ÄNNU finare" tex

Jag tror det sätter stora spår hos barnen. Det är en sak att sakligt konstatera att "Ja, jag har rätt stor näsa!", men en annan sak att beklaga sig över att den är stor och ful, jobbig, att man skäms över den osv.

Fast jag tror inte man bör blanda in ordet "fin" öht.
Man kanske snarare kan säga något i stil med "vad skönt att jag kan ha de här byxorna nu, det har jag inte kunnat på flera år!"
De vet dessutom att det är pga graviditeterna som kroppen förändrats och jag är uppriktigt stolt över mina bristningar osv men just extrahuden på magen är jobbig att leva med.

Beror väl på hur man säger det och hur stora problem man har. Jag kommer att göra en bukplastik, bröstlyft och bröstförminskning i framtiden när jag gått ner lite mer i vikt och jag har inte några problem att prata om det med min äldsta dotter 11 år.

Det jag då lägger fram är att jag kommer att göra operationerna för att jag har problem med hänget. Jag får klåda och eksem under magen och under brösten, speciellt sommartid när det är varmt och svettigt. Det har hänt att jag struntat i att duscha en kväll och då har jag fått svinande och vätskande sår där. Brösten ska även opereras för att jag har ständigt ont i ryggen och vissa kvällar kan jag knappt somna pga smärtan i ryggen. Mannen och barnen får ofta massera för att jag har så ont.

Så mina barn vet att mina operationer jag ska göra görs i första hand för att dom fyller en fysisk funktion och är inte i första hand pga utseendet.

Det är absolut skadligt att klanka ner på sig själv framför sina barn.
Jag hoppas ni som håller på med sånt genast slutar för era barns självkänslas skull.
Mina föräldrar har alltd kommenterat utseenden både andras och deras eget.
Jag har tyvärr fallit in i samma mönster men försöker bryta det för mina döttrars skull.

Heeeelt fel! Ett par vänner till familjen har en liten kille på 6 år, och speciellt storasyrran (tonåring) kritiserar sitt utseende och sin vikt inför sin lillebror. Tycker det är så fel varför lära små barn tidigt att bekymra sig över sitt yttre? Låt barn vara bekymmerslösa och oskyldiga så länge som det bara är möjligt.
SKÄMS på er som gör så! "ohh va tjock jag är".. sucksucksuck....