Fyraåring som inte lyssnar/lyder.

Oj, vad många svar!

Jo, jag håller med om mycket som ni säger. Jag vill inte heller ha en lydig unge, jag vill ha ett tänkande och självständigt barn som fattar egna beslut. Absolut. Men vissa val är han inte mogen att fatta själv. Tex får han inte bestämma att han ska springa ut på vägen med lillebror i släptåg eller klättra på balkongräcket på övervåningen. Han får inte heller leka riddare och jaga grannen med sekatören eller dra vassa saker mot bilen. Det är såna saker jag menar, jag håller inte på och bestämmer över honom i frågor som är oviktiga eller ofarliga. Jag gillar busiga barn men inte om buset går över i att bli farliga för honom eller hans lillebror eller någon annan. Jag bråkar inte om kläder eller tvingar honom att äta upp sin mat.

Vi gillar tydlighet i vår familj. Vi vill att alla ska veta vad som gäller och vi vill det för vi tror att det skapar trygghet. Vi gör alltid plats för våra barns önskemål och sätter dem och deras idéer och funderingar i första rummet. Tro inget annat, vi är inga maktgalningar. Tvärtom.

Till den ursprugliga frågan;
Det är när han hamnar i sin trotsbubbla som han göra såna här saker och det då jag inte når fram till honom. I de allra flesta fallen kan jag nå fram till honom men ibland är det bara kört. Det är då han kan springa ut på vägen fyra gånger på raken eller slänga stenar utan att tänka på att han står vid grannens nya bil tex. Det är de situationerna jag undrar över, hur gör ni då? Jag får inte stopp på honom. Det får jag alltid annars. Är det bara gammal hederlig trots?

När han gör de här sakerna så hade jag helt enkelt avlett med någonting annat. Kastar han sten hade jag tagit fram en boll o föreslagit aktiviteter tillsammans med mig och bollen. Vill han leka riddare hade jag sett till att han haft möjlighet till det och låst in sekatör eller vad det nu är som de ändå inte skall ha tillgång till.

Hade han sprungit ut på vägen hade jag sagt ifrån på skarpen och sen gått åt motsatt håll eller nåt.  Det gäller helt enkelt ( eller inte alltid enkelt) att hitta ett alternativ.

Trots vill jag inte kalla det...4 åringar lever i sin värld helt enkelt och ibland lite mer än vad brukligt är.

En del ungar fattar bara inte allvaret med trafiken, och då går säkerheten först. Hålla handen när man är ute och går, sittvagn i nödfall, tala om att så länge han håller på och springer ut på vägen, så finns det vissa saker han inte kan få följa med på eller göra.
Byta stenen mot en boll, visa var man får kasta, säga i från och ta stenen varenda gång han är på väg att kasta sten.
Fäktning är en historia för sig. När mina äldsta barn var små, så hade jag någon idé om att inte låta dem leka med vapen. Nåja, de ville - som många andra barn - fäktas. De bara måste fäktas, som riddare, hjältar, TV-spelsfigurer osv. Utan svärd fäktades de med vad de hittade, vilket var pinnar, spadar, skohorn, saxar ...
Helt livsfarligt en del! Jag insåg det absurda i mitt vapenförbud och köpte plastsvärd. De fick fäktas hur mycket de ville, men bara med svärden. Sedan slapp vi olyckor!

Håller med helt och hållet.

Måste säga att vi gör allt det ni föreslår; ger alternativ, förvarnar om vad som händer om beteendet fortsätter, avleder, tar bort den förbjudna saken gång på gång (den tusende gångens pedagogik) osv. Tillfällena detta händer är inte många men de är superjobbiga för alla inblandade när de sker. Jag ser på min grabb att han själv inte trivs när han blir så där rushig och trotsig. Han vet att han gör fel. Ofta är han ledsen och ångerfull efteråt när vi sätter oss och pratar om vad som blev tokigt. Han kan i pricip alltid berätta vad han gjorde som han inte fick och han förstår att mamma och pappa blir arga och besvikna.

Jag vet egentligen inte vad jag ville få för svar i den här tråden. Jag vet att han är inne i en fas som kommer passera. Han är förståndig och vet egentligen vad som förväntas av honom. Han beter sig ALDRIG så här när farmor eller mormor passar honom. Då säger han istället "Man får inte gå ut på vägen mormor för det är alldeles för farligt när man är liten." eller "Försiktig på bryggan farmor, du måste ha flytväst på bryggan!" Detta gör att jag tror att det är trots.

För övrigt håller jag helt med er i det ni säger, speciellt Sapho och Lövet. Det är så vi gör här hemma.

Tack : ) Någon som gör det! *ler*
Jag har försökt utan konsekvenser. Jag är väldigt medveten om vad jag gör och varför. Jag vill ha självständiga barn men jag vill också ha barn som är snälla mot andra, som inte beter sig illa och som känner trygghet i ett hem där de vet vad som gäller. Jag har länge försökt utan konsekvenser och med det klassiska, att avleda, sätta mig ner och prata osv...som jag fortfarande gör men plus att jag visar mer vem som bestämmer nu. För vårt hem var ett kaos utan tydliga regler. Nu har jag ett självständigt barn som sällan blir arg över småsaker som han kunde bli förut..ett barn som vet vad som ska göras och när man kan kompromissa med varandra. Han lär sig ett samspel som är viktigt för hans framtid.

Det är ju precis som du säger, de trivs inte med sitt eget beteende. Du verkar så klok så jag tror att du har svaret själv. : ) Du reflekterar och jag tror du behövde någon att göra det med. Bolla lite.
Lycka till! Stöttar dig till fullo.

Tack! :- ) 

När 5åringen här hemma agerar sådär brukar jag oftats tolka det som överskottsenergi (eller möjligen övertrötthet, men det ger lite andra uttryck) som han inte kan hantera.
Har ni nån ofarlig aktivitet 4åringen kan ägna sig åt för att bli av med den där energin?
Här brukar vi skicka honom att trampa lite på motionscykeln - vilket han tycker är jätteroligt samtidigt som det är ganska motoriskt utmanande eftersom den är alldeles för stor för honom - eller om vi är hemma hos min syrra till studsmattan (lätt vanskligt om det är trött han är, man får vara försiktig där). Vi avbryter helt enkelt det han håller på med utan att lägga några större värderingar i det och föreslår att han ska gå och cykla eller studsa en stund. För det mesta nappar han på förslaget. Nu är vi lyckligt lottade med en unge som inte hittar på så mycket sattyg av sorten där saker går sönder eller där det råder risk för hans eller andras liv...

Men jag känner igen det där att barnet själv inte verkar trivas så värst med sitt beteende i de fallen - de vet bara inte hur de ska hantera situationen. När jag frågar hur barnet resonerat vid ett visst agerande får jag oftast svaret att det inte vet, att det inte tänkte. Barn har ju alla känslor som vi vuxna har, fast med en bråkdel av de verktyg vi har för att hantera dem. Klart att det blir knas ibland då. Jag ser det som min uppgift att hjälpa till att leta upp verktyg som är lagom avancerade för barnet att hantera.
Alltså finns där egentligen inga genvägar. Det gäller att identifiera vad som händer INNAN en sån situation du vill undvika inträffar, och att tillsammans med barnet komma på en strategi för hur den ska undvikas. Prata med barnet utanför den laddade situationen (vid läggdags brukar vara ett utmärkt tillfälle i vår familj) om att man kanske skulle kunna göra såhär istället...  Var uppmärksam på givna tecken och gå in och bryt i förväg och påminn om vad ni pratat om. "Du, det kanske är bra om du gör så här istället nu, så att det inte blir sådär jobbigt som det kan bli ibland?".

Sen kan man inte vara med jämt och det kommer bil knas ibland, men allt eftersom lär sig barnet att hantera sitt humör. Det är ju tack & lov sällan man ser vuxna bli helt galna och kasta sten på grannens bil.

lövet2 skrev 2010-05-20 20:21:37 följande:

Jag håller inte alls med dig. Det är möjligt att det i vissa fall är så, men min personliga erfarenhet är tt det handlar om barnets personlighet och temperament.

Jag har tvillingar på snart 5 år. En liten tjej som (oftast) lyssnar och som det nästan alltid går att prata med, resonera och förklara ut ur situationer. Sen har vi sonen, världens charmigaste lille vildtorning. Full fart, hetsigt temperament och MASSOR med egen vilja och humör.

Hur anser ni att jag ska hantera situationen som följande på bästa sätt. Behöver tips och uppslag för jag känner mig fullkomligt uppgiven.

Härom var det dotterns tur att få ta med sig en kompis hem efter dagis. Önskemålet från dottern och kompisen var att få leka en stund på lekplatsen innan vi gick hem.

Vi går till favoritlekplatsen. Dotten ska åka först, vilket inte sonen klarar av, så han kastar sig ut i ruschkanan, åker rakt in i dottern som får ont och blir ledsen. Jag tröstar och förklarar att det är viktigt att ta det lugnt så man inte råkar göra någon illa. Sen säger jag att vi gör så att jag står vid sidan av ruschkanan och är min arm uppe då får man åka, är min arm nere då får man vänta. Det går bra i två varv. Sen anser sonen att dottern inte ska åka före honom. Han SKA vara först. Så han knuffar undan henne och sätter sig på kanen för att åka. Jag säger STOPP, det är Ediths tur, du får vänta. -Nej, jag ska åka först, säger sonen. -Du väntar, ska du åka mer ruschkana får du hålla dig till reglerna. Sonen tittar på mig, hånflinar och puttar åter undan dottern och åker ner. Sen rusar han till stegen för att klättra upp igen. Jag rusar efter, tar tag i honom och lyfter med möda ner honom medan han slåss och sparkar mig. Jag håller i honom medan jag säger till tjejerna att dom får åka 2 gånger till, sedan är det dags att gå.

Vi går därifrån, jag är tvungen att hålla honom i armen för att han inte ska rusa där ifrån och för att han inte ska sparka mig på smalbenen. Han tycker jag är dum och elak, jag känner mig bara helt uppgiven och som världen sämsta mamma. Så här är det ofta. Igår hände det igen, och vi är tvugna att gå där ifrån.

Vad ska jag göra för att få det hela att funka?