Anonym

Äldre 19 May 22:48

35 svar

Arg på mitt barn :(

Det har varit trassel med det ena och det andra med våran lilla dotter på ett halvår. Ibland blir jag bara så less att jag tappar humöret och blir arg på henne. Hon känner naturligtvis av det och skriker/gråter ännu värre.

Jag har alltid så sjukligt dåligt samvete efteråt. Igår skrek hon så jag höll på få ett psykbryt. Jag hade sån lust att kasta ut barnet eller skaka om henne men naturligtvis gjorde jag det inte. Jag mår skitdåligt idag för att jag blev så arg på henne.

Sen hjälper det inte att jag lider av tvångstankar och tänker "tänk om jag hade skakat henne eller gjort henne illa".

Det känns inte okej att bli så arg på ett litet barn. Okej att vara lite arg och irriterad känns det som men. Hon skrek som en galning när jag var tvungen byta blöja på henne. Jag tänkte bara ta det lugnt och snabbade mig allt jag kunde och lät henne helt enkelt skrika. Jag var ju där så det var bara ren tjurighet. Men ändå..

Anonym (En annan mamma)

Äldre 19 May 22:59

#1

Det är INTE okej att göra så med ett litet barn! Hon är ett litet försvarslöst barn och hon är inte "tjurig" som du skrev.

Innan du gör något du ångrar, SÖK HJÄLP!

Visa att du bryr dig om din lilla och kontakta BVC och säg att du vill prata med BVC-psykologen. Du kan få mycket hjälp där så du kan bli en lugn och trygg mamma som din lilla förtjänar.

Jag blev misshandlad som barn och visste att det fanns en ökad risk att jag skulle ge mig på mitt barn som jag är själv om sedan han föddes. Det har varit väldigt jobbigt och efter många nätter med för lite sömn kände jag att jag inte skulle orka mycket mer utan skulle bli arg och irriterad på honom. Så jag SÖKTE hjälp omedelbart.
Jag ringde till BVC och sa att jag ville prata med deras psykolog.

Jag har gått hos psykologen nu några gånger och det känns mycket bättre. Har fått många goda tips och det har känts skönt att prata med någon kunnig.

Snälla, var rädd om din lilla fina flicka och sök hjälp! Alla kan hamna i situationer där de inte orkar och behöver hjälp.

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 May 23:08

#2

Så jag ska inte byta blöja på mitt barn för att hon blir tjurig menar du? Och jag kan lova att hon ÄR tjurig. För det var ju inget annat jag gjorde än att byta blöja? Får hon bestämma så ska hon aldrig ha en torr blöja och som du naturligtvis förstår så går det inte.

Jag blev också slagen som liten och jag skulle aldrig göra illa mitt barn. Jag skrev att jag hade LUST, inte att jag gjorde det.

Jag har ju faktiskt hört om andra mammor som är arg och irriterade på sina barn, de flesta faktiskt. Ska alla dom söka hjälp då tänker du? Eller?

Anonym (Suck)

Äldre 19 May 23:14

#3

Men hallå? Hon försökte ju bara hjälpa dig. Herregud.

Starkast

Äldre 19 May 23:17

#4

Det är inte alls lätt att bli förälder. Den svåraste uppgift som går att få faktiskt.

När vårt första barn föddes hade han ont i magen. Från dag 1 och hela 9månader frammåt gallskrek han 15-20 timmar per dygn.

Första tiden var hemsk. Redan andra natten efter mitt kejsarsnitt fick jag tillbringa i dagrummet så de andra i rummet skulle få sova.

Första veckan hemma var helt hysterisk. Vid ett tillfälle ryckte t.o.m BVC-sköterskan ut för att hjälpa oss att få honom att somna. Mindre än en vecka gammal hade han då skrikit konstant i 20 timmar utan att ha sovit en blund. Vi bar honom, vi sjöng, vi drog honom i vagnen, vi åkte bil ja allt som tänkas kunde.

När min man började jobba vart allt 7 resor värre. Jag var ensam med denna skrikande bebis. Det hände flera gånger att min man fick komma hem från jobbet då jag ringde och var helt galen i telefonen.
Så fort han kom hem gick han en långpromenad och jag sov som en sten. Likaså tog han ett par timmars promenad under natten. Dessa timmar var min maximala dygnssömn i 9månader.
Min man sov ännu mindre.
Nästan varje natt såg vi grannen i lägenheten ovanför knata iväg och sova hos en kompis.

Jag vart många gånger arg. Jag skrek, jag grät, jag ställde mig utanför dörren etc. Man blir helt galen av att höra gallskriket så många timmar dygn, efter vecka, efter månad. Utan anhöriga hade vi noll avlastning.

Idag är han 8,5 år gammal. Hur trygg, lugn och go som helst. Inga men av att ha en hysterisk morsa första tiden. Hans mamma är för övrigt också lugn och trygg idag

Vi alla tappar tålamodet. Skrikande bebisar där inget man gör hjälper är otroligt tålamodsprövande. Till barn nr.2 har man övat upp tålamodet och förblir lugn.

Det går över!
Dåligt samvete kommer du få då och då - under hela barnets uppväxt. Det tillhör föräldraskapet. Det går inte att handla 100% korrekt i alla situationer.

Stor kram!

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 May 23:17

#5

Anonym (Suck) skrev 2010-05-19 23:14:34 följande:

Men hallå? Hon försökte ju bara hjälpa dig. Herregud.

Jo, det försökte hon säkert. MEN , hon började hela inlägget med att rätta mig att mitt barn inte alls var tjurigt. Och det vet ju faktiskt inte någon något om annat än jag?

Sen att du ens har tid och ork till att orka bry dig? Jag glömde att det här är familjeliv.

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 May 23:21

#6

Starkast skrev 2010-05-19 23:17:34 följande:

Det är inte alls lätt att bli förälder. Den svåraste uppgift som går att få faktiskt.När vårt första barn föddes hade han ont i magen. Från dag 1 och hela 9månader frammåt gallskrek han 15-20 timmar per dygn.Första tiden var hemsk. Redan andra natten efter mitt kejsarsnitt fick jag tillbringa i dagrummet så de andra i rummet skulle få sova.Första veckan hemma var helt hysterisk. Vid ett tillfälle ryckte t.o.m BVC-sköterskan ut för att hjälpa oss att få honom att somna. Mindre än en vecka gammal hade han då skrikit konstant i 20 timmar utan att ha sovit en blund. Vi bar honom, vi sjöng, vi drog honom i vagnen, vi åkte bil ja allt som tänkas kunde.När min man började jobba vart allt 7 resor värre. Jag var ensam med denna skrikande bebis. Det hände flera gånger att min man fick komma hem från jobbet då jag ringde och var helt galen i telefonen.Så fort han kom hem gick han en långpromenad och jag sov som en sten. Likaså tog han ett par timmars promenad under natten. Dessa timmar var min maximala dygnssömn i 9månader.Min man sov ännu mindre.Nästan varje natt såg vi grannen i lägenheten ovanför knata iväg och sova hos en kompis.Jag vart många gånger arg. Jag skrek, jag grät, jag ställde mig utanför dörren etc. Man blir helt galen av att höra gallskriket så många timmar dygn, efter vecka, efter månad. Utan anhöriga hade vi noll avlastning.Idag är han 8,5 år gammal. Hur trygg, lugn och go som helst. Inga men av att ha en hysterisk morsa första tiden. Hans mamma är för övrigt också lugn och trygg idag Vi alla tappar tålamodet. Skrikande bebisar där inget man gör hjälper är otroligt tålamodsprövande. Till barn nr.2 har man övat upp tålamodet och förblir lugn.Det går över!Dåligt samvete kommer du få då och då - under hela barnets uppväxt. Det tillhör föräldraskapet. Det går inte att handla 100% korrekt i alla situationer.Stor kram!

Usch vad ni måste ha haft det jobbigt. Våran dotter har haft magont och varit ledsen en del men inte kolik. Däremot har jag en vän med ett barn som haft kolik. Usch, och om ni inte hade avlastning heller. Hur orkade ni? Eller ja, man måste ju såklart orka.

Skönt att höra att han är lugn och trygg trots att du var hysterisk!

Det är klart, jag måste nog vänja mig vid det dåliga samvetet. Det lär inte vara sista gången jag har det. Jag hade bestämt mig för att vara världens bästa mamma och det har jag ju misslyckats med nu. Jag blir avundsjuk på alla jag känner som ska få barn, som att jag hade velat ha en ny chans att göra allt helt perfekt. Jag vet ju själv att det inte går att göra allt perfekt när det gäller barn.

Starkast

Äldre 19 May 23:28

#7

Anonym skrev 2010-05-19 23:21:49 följande:

Usch vad ni måste ha haft det jobbigt. Våran dotter har haft magont och varit ledsen en del men inte kolik. Däremot har jag en vän med ett barn som haft kolik. Usch, och om ni inte hade avlastning heller. Hur orkade ni? Eller ja, man måste ju såklart orka.Skönt att höra att han är lugn och trygg trots att du var hysterisk! Det är klart, jag måste nog vänja mig vid det dåliga samvetet. Det lär inte vara sista gången jag har det. Jag hade bestämt mig för att vara världens bästa mamma och det har jag ju misslyckats med nu. Jag blir avundsjuk på alla jag känner som ska få barn, som att jag hade velat ha en ny chans att göra allt helt perfekt. Jag vet ju själv att det inte går att göra allt perfekt när det gäller barn.

Det finns ingen i hela världen som är perfekt. Möjligen en robot - så länge inget tekniskt fel uppstår

Dåligt samvete är bara att vänja dig vid. Det kommer du aldrig ifrån. Särskillt vi kvinnor är experter på att känna dåligt samvete.

Vi orkade inte, men hade inget alternativ. Allt var en enda dimma.
Han hade inte heller kolik, utan kronisk förstoppning. Det tog dock ett tag innan vi lärde oss att kräva hjälp från sjukvården då de viftade bort det med kolik och en massa annat, så först när han var 2år fick han rätt hjälp.

Anonym (En annan mamma)

Äldre 19 May 23:55

#8

Anonym skrev 2010-05-19 23:08:47 följande:

Så jag ska inte byta blöja på mitt barn för att hon blir tjurig menar du? Och jag kan lova att hon ÄR tjurig. För det var ju inget annat jag gjorde än att byta blöja? Får hon bestämma så ska hon aldrig ha en torr blöja och som du naturligtvis förstår så går det inte.Jag blev också slagen som liten och jag skulle aldrig göra illa mitt barn. Jag skrev att jag hade LUST, inte att jag gjorde det.Jag har ju faktiskt hört om andra mammor som är arg och irriterade på sina barn, de flesta faktiskt. Ska alla dom söka hjälp då tänker du? Eller?

Jag har inte skrivit att du inte skulle byta blöja på henne. Men att skriva att en 6 månader gammal flicka blir tjurig?! Något kanske var fel, det kanske var kallt? Hon kanske behövde närhet, att du höll henne intill dig? Om man behöver göra något som att blöja då har jag haft hörselskydd på mig. Lättare att hålla sig lugn och inte bli irriterad och kanske barnet slutar gråta för att man har något konstigt på huvudet. Min pojke gjorde det flera gånger.

Du gör ditt barn illa genom att bli arg och irriterad på en så liten tjej! Tro sjutton att hon gråter och skriker när den som skall representera tryggheten för henne blir arg på henne.

Ja, jag har också läst om mammor som blir arga irriterade på sina spädbarn och JA jag tycker man skall söka hjälp om man inte kan kontrollera sig så pass och inte låta det gå ut över någon som inte kan försvara sig.
Det är att göra det lite väl lätt för sig att bara säga att alla mammor (föräldrar) tappar kontrollen och blir arga på sina spädbarn. Så är det inte, de flesta försöker mer än så.

Det är ingen som begär att någon skall bli en perfekt förälder men att misslyckas och ge upp? Varför inte söka hjälp så att du gör det bättre än att bli arg på ett spädbarn?! En ny chans med det barn du har?

Och alla blir inte lugna och trygga när de har hysteriska mammor.
Klarar jag, efter att ha fått hjälp, hålla mig lugn eller i alla fall inte bli arg på min lilla pojke trots att jag inte har någon avlastning, borde väl två föräldrar kunna stötta varandra så att de inte blir arga på spädbarn?!

Jag har tid och ork att svara då min pojke sover bättre nu.

Tyvärr förstår jag att du inte har en tanke på att söka hjälp då du inte verkar tycka att du gör fel, trots att du mådde skitdåligt över vad du gjorde.

Anonym Trådstartaren

Äldre 20 May 08:10

#9

Så jag vet inte om mitt barn är tjurigt eller om det behöver något säger du?

Jo jag tycker det är fel att bli arg på ett så litet barn. MEN, jag har lite svårt att köpa din historia du sitter här och skriver till alla. "Jag sökte hjälp innan jag blev arg och irriterad". Är det så att du redan hade gjort illa ditt barn när du var arg?

Även om jag känner mig så arg så skulle jag ALDRIG göra henne illa. Det är bara den där känslan jag mår dåligt över.

Och jag är inte alltid arg och hysteriskt, utan väldigt sällan så kom nu inte här och säg att mitt barn är otryggt för att jag alltid är arg för det vet du absolut ingenting om.

Starkast

Äldre 20 May 10:57

#10

Anonym (En annan mamma) skrev 2010-05-19 23:55:00 följande:

Jag har inte skrivit att du inte skulle byta blöja på henne. Men att skriva att en 6 månader gammal flicka blir tjurig?! Något kanske var fel, det kanske var kallt? Hon kanske behövde närhet, att du höll henne intill dig? Om man behöver göra något som att blöja då har jag haft hörselskydd på mig. Lättare att hålla sig lugn och inte bli irriterad och kanske barnet slutar gråta för att man har något konstigt på huvudet. Min pojke gjorde det flera gånger. Du gör ditt barn illa genom att bli arg och irriterad på en så liten tjej! Tro sjutton att hon gråter och skriker när den som skall representera tryggheten för henne blir arg på henne. Ja, jag har också läst om mammor som blir arga irriterade på sina spädbarn och JA jag tycker man skall söka hjälp om man inte kan kontrollera sig så pass och inte låta det gå ut över någon som inte kan försvara sig. Det är att göra det lite väl lätt för sig att bara säga att alla mammor (föräldrar) tappar kontrollen och blir arga på sina spädbarn. Så är det inte, de flesta försöker mer än så. Det är ingen som begär att någon skall bli en perfekt förälder men att misslyckas och ge upp? Varför inte söka hjälp så att du gör det bättre än att bli arg på ett spädbarn?! En ny chans med det barn du har?Och alla blir inte lugna och trygga när de har hysteriska mammor. Klarar jag, efter att ha fått hjälp, hålla mig lugn eller i alla fall inte bli arg på min lilla pojke trots att jag inte har någon avlastning, borde väl två föräldrar kunna stötta varandra så att de inte blir arga på spädbarn?!Jag har tid och ork att svara då min pojke sover bättre nu. Tyvärr förstår jag att du inte har en tanke på att söka hjälp då du inte verkar tycka att du gör fel, trots att du mådde skitdåligt över vad du gjorde.

Sen när kan inte alla människor ha olika humör?
Alla kan vara glada, ledsena, arga och tjuriga.

Och nej, det är inte fel för en förälder att ha olika känslor och olika sinnestillstånd.

Arg på mitt barn :(

INNEHÅLL