Arg på mitt barn :(

Ja men TS..... din dotter är 6 månader gammal!!!!! Hon är knappast i trotsåldern och satt och skrek: dummadummadumma mamma.
Jag tror knappast att de på bvc försvarar att skrika på ett spädbarn och att det skulle vara normalt.

 

Din dotter är ett spädbarn och att hålla på att tappa humöret och vara arg på henne och skrika och hålla på som du är hemskt och väldigt väldigt fel. Och det vet du väl eftersom du får så dåligt samvete efteråt.

Men när skall du få SÅ dåligt samvete att du slutar uppföra dig så mot ditt lilla lilla barn?

Men jämför dig gärna med föräldrar till barn i trotsåldern. Jag hoppas inte du hittar många föräldrar som tappar humöret och skriker åt sina spädbarn.

 

Står det nånstans att hon skriker på sitt spädbarn? Det står att hon blev arg. Hur man visar sin ilska är en annan femma.

Allvarligt talat? Du far runt på familjeliv och hackar på alla som startar en tråd och berättar hur bra du är?

Har jag sagt att jag skrikit åt mitt barn? Jag vill hemskt gärna veta vart fan du har läst det? Vadå så dåligt samvete att jag slutar uppföra mig så mot mitt barn? Det har hänt EN gång. EN jävla gång.

Helt seriöst. Fortsätt skriva du men jag kommer varken svara eller orka läsa dina inlägg. Fortsätt nu du vara världens bästa mamma och hacka på andra människor.

Och förresten, då kommer du alltså att vara arg på ditt barn när det är i trotsåldern? För nu sa du ju att du tycker det är okej? När du startar en tråd om det ska jag komma och berätta att jag aldrig är arg på mitt trotsande barn och säga att du måste söka hjälp omedelbart för att du inte tycker det är kul när barnet är trotsigt.

barn skriker mer eller mindre.

När jag känner att mitt humör blir för mycket så går jag undan och lägger täcket över huvudet några minuter.

Bebisar kan man ju lägga ner i sängen även om de skriker och bara tex gå ut på balkongen oxh andas lite..

Tack :) Exakt, och nu visade jag det inte utan höll ilskan för mig själv, satte dottern i babyskyddet och for iväg och fick lite avlastning.

Ja visst , det är en mycket bättre ide än att gå omkring med barnet i famnen när man känner att det blir för mycket. Tycker i alla fall jag! Men akta dig, nu kommer du få skäll och bli kallad dålig mamma för att du inte tröstar ditt barn som skriker. Förlåt men jag var bara tvungen att skriva det där sista haha :)

Ursäkta mig men var står det att TS tappat humöret? Det står att hon blir arg på sin dotter för att hon tappar orken. Dock står det inget om att hon  tar ut de här känslorna på dottern. Däremot står det faktiskt att hon biter ihop eftersom hon får dåligt samvete av att bli arg på ett så litet barn.

Jag kan mkt väl ha missat att TS skrivit att hon skriker på sitt barn, visa mig gärna det isf.

Min son är 6 år i år och han verkar inte ha tagit skada av det. Inte heller  verkar han tagit skada av att ha gråtit sig till sömn själv sen han var kanske 6 månader.

=)

Även om jag inte tror jag skulle ha gjort mitt barn något så kändes det alltid bättre att inte hålla i barnet.

Nej, jag tror definitivt inte att barnen tar skada av att vara ledsna utan att bli upplockade i 2 min. Vi tar alltid upp henne direkt hon är ledsen så hon dör inte. Dessutom var det argskrik igår och jag var ju där så det lär hon definitivt inte dö av.
Jag tror inte heller att jag någonsin skulle göra mitt barn något men tänker precis som du, att det känns bättre att inte hålla barnet.

Ok, du skriker inte, ursäkta att jag läste fel.  Men du skrev att du IBLAND tappar humöret och blir arg och att du inte tycker det känns okej att bli så arg på ett litet barn. Ibland är inte en gång.
Visst kan alla känna sig less och slutkörda men man behöver agera ut för det. Men det är bra att du höll ilskan för dig själv och fick avlastning. Det var nog det bästa du kunde göra.

Jag är inte världens bästa mamma men jag gör allt för att vara en bra mamma.

Att jag skrev om barnet i trotsåldern var för du skrev att det var skönt att du inte var ensam om saken. Men du blir arg på ett spädbarn och hellokillerN på sitt barn i trotsåldern. Inte alls samma sak.

Och jag har rätt att tycka och komma med råd liksom alla andra här på FL, men jag förstår att det är provocerande för dig att jag inte blir arg eller irriterad på min pojke. Det är så klart frivilligt att både läsa och svara på mina inlägg.

Bra att din dotter var hemskt efterlängtad. Och att du tröstar och håller om henne.
Och att du försöker vara lugn som en filbunke. Ser på dig med andra ögon nu efter du skrev det.

 

 

Känner ändå att du går på TS för mkt. Hon skriver att hon blir arg på sitt barn men det står ingenstans att hon tar ut ilskan på barnet eller på något sätt visar det. Att man blir arg är ingenting man kan stoppa, att hennes dotter sen kanske är känslig och känner av det fast hon faktiskt biter ihop och försöker att inte visa det är inget hon kan hjälpa. vissa är mer mottagliga för andras sinnesstämning än andra.

Jag blir också arg ibland utan att kunna hindra det. Vad som däremot stoppar mig från att agera på diverse sätt är att jag får stanna upp, tänka efter och konstaterar då att detta är inget jag bör bli arg på eller liknande. Då får man helt enkelt försöka bemöta problemet från annat håll. Men den första känslan råder du inte bot på. Det du kan välja är hur du ska hantera känslan

Detta kan ajg skriva under på, när min son var i den åldern var han som en liten antenn för mina känslor. Var jag less, irriterad, spänd eller stressad så spelade det ingen roll hur stort leende jag satte på läpparna, han märkte av det på en gång och blev knusslig. Det är så små barn fungerar.

Halloj TS.. När mina barn var små skrek de över ibland "ingenting" och jag höll på att bli gaaaalen!!