Grattis till pojken!
I jämförelse var vår dotter en riktigt 'stor' prematur, hon blev utplockad urakut i vecka 33 pga plötslig moderkaksavlossning, bara hux flux..
Det var (trots hennes storlek) verkligen skit första tiden. Pga avlossningen och det snabba snittet mådde hon betydligt sämre än de normalt gör för den veckan. Hon hade ovanligt omogna lungor och orkade inte andas själv utan fick ligga i CPAP och dessutom sövas för att få läkemedel nedsprutat direkt i lungorna därför att de mer eller mindre föll ihop som våta ballonger (hon utvecklade Respiratory Distress Syndrome och höll på att stryka med andra natten i sitt liv). Inte heller kunde hon äta själv, utan sondmatades och fick näringsdropp och dessutom fick hon en oklar infektion på det hela, bara för att ta i lite extra.. Liten och klen och alldeles gul låg hon inlindad i vad som kändes som tusen olika slangar och apparater, och de stack henne i de där tunna små händerna för blodprover varje dag i 2 veckor. Jag har aldrig gråtit så mycket i mitt liv.
Emellanåt trodde jag hon skulle dö, ingen vågade heller se mig i ögonen och säga att det skulle gå bra. I en månad bodde vi på neo innan vi fick komma hem.
Idag är allt bra, vår dotter är som vilken 5 och ½ månaders som helst och har inga bestående men överhuvudtaget, trots tuff start.
Nu var inte vår dotter alls så liten som er pojke (hoppas det är okej att jag svarar i din tråd ändå..), men att det ÄR förjävligt när ens sköra lilla bäbis inte mår bra och/eller på något sätt har det tufft,
det kan jag definitivt skriva under på. Oron och ovissheten hur det skall gå är det jävligaste. Tiden på neo kan vara påfrestande som fan, likaväl som den kan vara fantastisk emellanåt.
Och det finns många, många, många solskenshistorier :)
Försök håll fast vi det, och FÖRSÖK ta hand om dig själv mitt i allt -sov, ät, drick, se till att få lite frisk luft.
VARMASTE LYCKA TILL!
