Räknas ett missfall som man mist sitt barn?

Om det gäller tidiga missfall är mitt svar absolut inte. Jag har mist ett barn och fått 4 missfall och skulle aldrig under några som helst förutsättningar säga att jag mist 5 barn. För det är helt enkelt inte sant.

Jag kan bli vansinnig när någon försöker jämföra förlusten av min son med ett tidigt missfall. De två erfarenheterna kommer inte ens i närheten av varandra.

Tack och lov händer det inte så ofta. Mest här på familjeliv faktiskt. Det har hänt någon gång i verkliga livet också, men där är hundar och andra blandade husdjur en vanliga jämförelse.

Känslan är ändå att man vårdar sitt barn en sista gång och för vissa är det både första och sista gången.  Om sedan de som har förmånen att inte veta hur det är att ta hand om sitt döda barn inte tycker att  det är att vårda finner jag mindre intressant.

Låt mig besvara din fråga så här:

Jag är fortfarande min sons mamma, min man är hans pappa. Vi är hans  föräldrar. Han levde här hos oss i 4 månader och 17 dagar. Vi tog hand om honom varenda en av dessa dagar. Vi tog även hand om honom efter han gått bort. Vi badade honom, tog på honom blöja och klädde honom. Vi bäddade ner honom i kistan och valde blommor, musik , gravsten och texten i hans dödsannons. Nu för tiden planterar vi på hans grav,  vattnar och rensar ogräs. Vi ser till att hans sten är fin och ren. Nästan varje dag brinner ett ljus för honom på vårt bord.

Han är vår son alltså är vi hans föräldrar. Detta förändras inte för att han togs ifrån oss allt för tidigt. Även om han är död lever kärleken till honom för alltid i våra hjärtan.

Jag tror inte du är ute efter att jävlas, men glöm inte att det som bara är en diskussion för dig kan vara någon annans verklighet.

Jag beklagar om du är besviken på mitt svar, men dessa frågor rör mig av (förhoppningsvis) begripliga skäl rakt i hjärtat. Att skriva under förlorat barn och tro att personliga känslor eller privatliv inte kommer bli inblandade känns lite naivt.

Nåja, du skall få ett sista inlägg som kanske uppfyller ditt önskemål om högre  nivå. Detta är angående att man inte kan vårda sitt barn efter dess död.
Omhändertagandet av avlidna behandlas i sjuksköterskeutbildningen. Där det ingår i ämnet omvårdnad. Att ge omvårdnad är att vårda. Självklart finns moment man inte utför på levande, men i stort sett så betraktas den avlidne fortfarande som en individ. För de anhöriga förändras inte relationen till den avlidna vid dödsögonblicket utan det är en process över tid. Därför är omvårdad, respekt och integritet viktiga frågor även efter ett dödsfall. Därför är det fortfarande möjligt för en förälder att vårda sitt barn efter det avlidit.

Hmmm om jag hade varit snarstucken hade jag tolkat detta som att jag är en idiot för att jag delar med mig av mina känslor och erfarenheter och inte rör på en strikt teoretisk nivå.

Jag har faktiskt inte delgett några absoluta kriterier för föräldrarskap, jag endast besvarade ditt påstående att man inte kan vårda sitt barn efter dess bortgång samt protesterade mot att jag inte skulle vara förälder bara för att min son är död.

Vad jag skrev var att skriva under förlorat barn och tro att personliga känslor eller privatliv inte kommer bli inblandade känns lite naivt.
Du tycker då alltså att om man tar upp personliga känslor eller privatliv kring frågan om vad som gör en person till en förälder så är man en idiot? Jag må vara en idiot men jag tycker att hela den frågan handlar om personliga känslor och privatliv. Om det inte skulle handla om personliga känslor borde frågan vara mycket lätt att besvara. Det är väl bara att titta i närmaste lexikon?

Det är helt rätt att du inte uttryckligen sagt att just jag inte är förälder men du har dock sagt:
För mig är nog inte föräldraskapet förknippat med hur gammalt fostret är utan att faktiskt vara förälder till ett levande barn.
och
Barnet är ju dött, så det är inte att vårda barnet. Att vårda minnen är inte detsamma som att vårda barn.
Det är dessa två inlägg från dig som jag har reagerat på och bemött. På den mer övergripande frågan om vad som gör en person till förälder lämnar jag ett blankt svar med hänvisning till att det finns inget klart och enkelt svar på den frågan. Min högst personliga åsikt är dock att tidiga missfall inte gör dig till förälder. Detta p.g.a att jag inte kan förmå mig att se en avstannad celldelningsprocess som barn. Min biomedicinska kunskap hindrar mig från detta.

En annan av livets realiteter är att människor kan reagera känslomässigt på saker som berör eller upprör dem. När det händer kan man antingen välja att försöka se bakomliggande orsaker eller om man själv kanske har varit en bidragande faktor eller så kan man sätta sig bekvämt tillrätta på sina höga hästar.

Jag har nu kommit till en punkt där jag inte för mitt liv kan begripa vad du är ute efter och för att inte riskera några känslomässiga utbrott så avlägsnar jag mig från tråden. Detta innebär till min besvikelse att jag inte kommer få reda på om du någonsin får ett tillredställande svar på vad föräldrarskap är, men det får jag leva med. Värre saker än så har hänt.