arg 11-åring

Hej jag är oroad sedan många år för min son som är snart tolv år. Han är så lättirriterad och arg. Han är mycket elak mot sin nioåriga lillasyster, hackar, retar, hånar och förminskar henne. De leker också, mycket, och verkar ha roligt, men alltid på hans villkor och han blir irriterad på henne om hon inte förstår, inte hör, inte exakt följer hans regler. Redan när hon var fyra år, och han sju, började hon likt en vuxen låta honom vinna i spel, eftersom han är en frukansvärt dålig förlorare. När han blir arg skriker han, gråter, svär, säger elakheter. Det händer utan undantag varje dag. När jag säger något om detta till andra föräldrar kan de inte tro det är sant. Han är lugn, tyst, blyg och duktig i skolan. Han har många kompisar, ett jättegäng som han haft sedan ettårsåldern på dagis, som håller ihop och delvis går i samma klass. Han har alltid varit populär, bland annat pga att han är extremt flexibel, han är med på allt. När han var liten verkade han tycka allt var kul. Nu är jag inte säker längre, men han är ändå med på allt hans kompisar föreslår. Jag har märkt att han har svårt att märka vad som händer. Han deltar i en grupp, så plötsligt blir det dags att gå någonstans. På något vis uppfattar alla andra barnen detta, men inte vår son. (Det här känner jag igen från mig själv. ) Förut var vi bekymrade över att han aldrig visade någon empati, när hans lillasyster var liten kunde hon ramla och slå sig framför honom och han klev bara över henne och fortsatte obekymrat med vad han höll på med. Men nu har vi fått ett sladdbarn, som är tre år idag, och han visar faktiskt empati och förståelse för honom, kan vara väldigt snäll mot honom. Fortfarande verkar han dock nästan helt sakna empati för lillasystern och behandlar henne väldigt känslolöst och ofta äcklat. Annars är det ofta med honom som att inget spelar någon roll. Han har svårt att komma på något att önska sig i julklapp eller födelsedagspresent, och har aldrig någonsin tjatat om att få något. Han vill nästan aldrig göra något när vi frågar, "få se", säger han, men han tycker ofta det är kul när vi väl gör det. Han ringer aldrig själv till någon kompis för att leka, men när de ringer säger han alltid "okej" och så går de och gör det som kamraten föreslagit. När han gick på dagis tyckte vi att det var konstigt att han aldrig, inte ens första dagen, var ledsen när vi lämnade honom och att han aldrig var vare sig glad eller ledsen när vi hämtade honom. Men jag vet att han trivdes på dagis, han är den av våra tre barn som har trivts bäst, tack vare det kompisgäng som han fortfarande har kvar. På något sätt har han dålig kroppskontroll, han har svårt att lära sig fysiska saker, efter tre år klarar han inte av att lyfta våran katt om han inte står i exakt rätt position och liksom kan skopa upp katten med armarna. Han var sen att lära sig cykla och vinglade oroväckande fortfarande vid nio. Samtidigt har han flera gånger övervunnit detta, efter tre terminer i nybörjargruppen på simning blev han bäst i sin grupp och fick hoppa över nästa grupp. Nu simmar han mycket bra. Jag kan fortsätta... min egen analys är att han känner sig pressad på något vis, av krav från skolan, från kompisar, kanske från oss (men vi är verkligen ingen ambitiös borgarfamilj, snarare lite osäkra lantisar i stan). Sen tål han inte stress, när han var mindre hade jag kompisfri dag för honom och det var lyckat. Nu står inte kompisarna bakom dörren varje dag längre, men nu blir han i stället stressad av sin lillebror. Vår familj är väldigt oharmonisk sedan vårt yngsta barn kom. De stora barnen och den lilla är helt okompatibla och med våra två tunga jobb är livet svårt att få att gå ihop, vi har ingen backup i form av släkt. Minstingen stressar hela familjen med sina treåringsskrik (tidigare med sina ettårings och tvååringsskrik) för det finns egentligen inget utrymme för honom. Samtidigt går ett så litet barn inte att lämna därhän så de stora barnen får alltför lite tid. Samtidigt förklarar det inte tolvåringens aggressivitet, han har skrikit, svurit, smällt i dörrar sedan han var i sexårsåldern, lång innan lillebror föddes. Innan dess var han väldigt harmonisk och ofta entusiastisk. BÅde jag och min man har svårt att hantera hans beteende. Vi förvärrar det troligen. Vi blir oftast arga och det slutar med att hela familjen sitter och skriker. Alla sådana kriser sker ju under extrem stress eftersom alla tre barnen nästan alltid skriker samtidigt på grund av att de på olika sätt får igång varandra. Mitt problem är att jag inte förstår varför han beter sig som han gör. Om jag förstod skulle jag bättre uthärda och därmed hantera honom bättre, det tror jag. Han kommer naturligtvis i kläm pga sin lillebror, men den som verkligen kommer i kläm är den nioåriga lillasystern, som bara var sex när lillebror kom, och som lämnats allt för mycket till sig själv, dessutom med en hackande, mobbande storebror. Tacksam för råd. Hur ska jag hantera hans ilska. Hur hantera hans elakhet mot lillasyster. Är det ett problem att han verkar så avstängd?