arg 11-åring

Hej!
Vilken bra beskrivning av er 11-årige son. Det känns verkligen att du har brytt dig och funderat över honom och hans välmående.
Jag tycker att det finns mycket i beskrivningen av honom som man känner igen från barn i hans ålder. Tex, han är äldst och fick en syster, en liten konkurrent efter 2-3 år. Henne hanterar han efter bästa förmåga. Han använder henne att utöva makt emot  men också att leka med. Han förhåller sig okänslig mot henne (konkurrenten) men visar empati mot lillebror, vilket visar att han kan både och.
Det äldsta barnet får ofta, och tar också på sig fler förväntningar från föräldrarna än de yngre. Detta visar sig i form av prestationskrav som de ställer på sig själva, även om man som förälder inte alls tycker att man krävt mer av dem, och ger ofta upphov till stress. Prestationskraven gör också att barnet oftare blir frustrerat då de ju rimligtvis inte kan uppnå allt de önskar, eller tycker att det borde klara.
Som ni har sett på er 11-åring så går utvecklingen inte harmoniskt och jämnt utan ofta i hopp och steg. Att klara av fysiska aktiviteter är viktigt för en 11-årig pojke, och det visar sig att han kan, bara han får invänta sin egen mognad för det.
Det låter som om situationen hemma ofta blir ganska jobbig. Ni har tunga jobb, hur ofta får ni en stund för er själva? Går det att ordna trots bristen på stöd från släkten? 9 och 11-åringar kan ju bo över hos kompisar t.ex Eftersom barn ofta speglar föräldrars stress är det ofta viktigt att börja med sin egen situation. Gör något kul, eller vila utan barn, träffa varandra och kom ihåg hur det var innan.
Nästa steg är att ge barnen egen tid med en förälder. Hitta på något som passar båda så får den andra föräldern ta hand om övriga. Samarbeta och planera inom familjen så att ni kommer ifrån den tröttsamma och skrikiga samvaron som gör alla frustrerade.
Snart är det semester. Gör lite önskelistor för samvaro mellan vuxna och barn i olika konstellationer.
Ha det
Margit