Första barnet, i Göteborg?

737 dagar: Jag förstår vad du menar och jag har all förståelse för att man kan ha vilken sexuell läggning man vill samt vilken färg och form på kläderna man tycker passar.
Men än så länge finns inga HBT-skolor så 8-åriga pojkar i kjol kommer inte att få det lätt. Jag tycker självfallet inte att det är rätt att det är så, men det är ändå ett faktum.

Att människor inte frågar de vuxna vad de har för kön är troligtvis för att de sorterar in dom i ett fack av "HBT-människor". När de återberättar situationen kommer de således kalla personen "en sån där" eller en "könlös". Också fel, men vad jag menar är att man hamnar i ett fack oavsett.

Om jag får en dotter och hennes favoritfärg är blå, hennes favoritplagg ett par unisex-jeans och pösiga tröjor så är det ju vem hon är - när hon väljer det själv. Jag tror att hon kommer att välja den vägen även om hon hade rosa klänningar på sig som liten i så fall.
Sen finns det ju t.ex lesbiska kvinnor som själva gärna går i klänning och rosa och som gärna ser att dennes partner också är av det "feminina" slaget - utseendemässigt. 

Alla människor är olika, men jag tror inte att de är vilka de är på grund av vad de hade på sig när de var spädbarn.
 

737 dagar: Nej, frågan är bara om det är barnen som ska driva sina föräldrars politiska ståndpunkter.
Hoppas att du får en fortsatt bra dag och en trevlig helg (utan mer regn)! 

Tack för alla fina komplimanger!

Kiaa: Vilken härlig bild! Man riktigt ser hur den sprattlar runt där inne  

Annizzzen: Välkommen hem igen! Jag är såå nyfiken på att få veta alla detaljer kring er resa!  

Bjornis: Jag blev alldeles full i skatt av din benämning på "majornaföräldrarna". Såg dom precis framför mig  

Mina78: Du skriver just det jag sa; att könsrollerna inte sitter i kläderna utan i uppfostran. Barn gör som sina föräldrar, ja visst - jag bär klänning (eller byxor eller kjol) med stolthet och har inga som helst problem med att erkänna mig som kvinna. 
Självklart ska man inte förneka att det finns könsroller. I mina ögon är det genustänkarna som gör det. Det är dom som står för könsdiskriminering då de menar på att det är något fel med tjejkläder.
Jag tror inte på att man behandlas olika utifrån ens kön, men jag tror på social kompetens & jävlar anamma. Då går man långt!

Nu åker jag på kalas på kusten! Hoppas att ni får en trevlig helg trots vädret!
 

737 dagar: Klart man ska vara stolt över den man är. Att klä spädbarn i rosa eller blått är som jag sagt enbart för att man inte ser varken på kläderna eller utseendet vad det är.

För mig känns det mer respektfullt att presentera mitt barn som Lo eller Emilia och prata om bebisen som henne eller honom - istället för "det".

Jag förstår verkligen inte vad som är fult med att vara stolt över att vara den man är - tjej eller kille. Bara tjejer är ingen hit, inte heller bara killar. Var och en behövs för att vi ska kunna komplettera varandra och bilda en helhet.

Hej på er alla!

Har inte läst i kapp men jag hoppas att allt är bra med er alla. Fick just veta att jag ska närvara på ett kalas i hemstaden på tisdag så jag kan tyvärr inte heller komma på fikan.

Om det är många som inte kan så kanske vi ska göra ett nytt försök med ett annat datum?

Kram på er! 

Hej på er alla "gamla" och "nya"!

Känner att det blir ganska sporadiska inlägg här, men den här tråden lever verkligen (vilket förstås är jättekul!). Lite svårt att hänga med dock.

Lycklig2010: Åh va härligt att höra  jag känner igen det från när sambon kunde känna första sparken. Det blev liksom mer verkligt då och vi blev båda två helt lyriska. Underbart!

Jag är 21+4 idag och känner bebisen böka & sparka runt varje dag. Det är såå mysigt och lugnar mammahjärtat. Igår vaknade jag dock med ett ryck vid fyratiden - Lillebäck sparkade till på urinblåsan ordentligt. Gick upp och kissade men sen var det visst någon som inte ville att jag skulle ligga still och sova vidare. Går inte att bli irriterad ens, man bara ler och bebisen sparkar så magen studsar. Blev till att gå upp vid fem-tiden eftersom bebisen tydligen ville ha mat  

Kajsa30: Hörde att ni har Göran Hägglund på besök idag. Spännande! Du får bjuda honom på en riktig baddare  Allt bra med dig annars? Har ni flyttat ännu? 

Annizzzen: Ååh, nu måste vi ju få till en fika snart så jag kan få höra allt om resan du gjorde!  Är ju jättenyfiken! 

Är det någon ny fika inbokad? 

Hej på er alla! 

Så söta som saknar mig när jag är borta - fast jag kikar allt in här ibland.

Har väl funderat lite från och till om jag skulle starta en ny tråd, lite mer specificerad. Inte för att det är något fel på den här, men det var något visst med en sån där lite mindre och mysig tråd som det var i början. Där alla var ungefär i samma ställde på graviditeten och kunde följas åt.
Här har vi växt i sådan fart (missförstå mig rätt - det är självklart bara roligt) att vi tappat en del "gamla" medlemmar som inte orkat hålla tempot uppe.

Jag saknar också lite att få följas åt med andra som är på ungefär samma ställe i graviditeten som jag, även om jag förstår att det ju är i början av graviditeten som man har som mest behov av att prata av sig. 
(Och ni är ju faktiskt ändå ett gäng "gamlingar" kvar här - bara att det tickar på inlägg i sådan fart av alla medlemmar att man inte riktigt hänger med).

Usch, jag hoppas att ni förstår hur jag menar. Det är absolut inte min mening att göra någon ledsen eller få någon att känna sig ovälkommen. 
Bara anledningen till varför mina besök blivit mer och mer sporadiska.  

Cotton: 
Tänker på er!

Idag har vi varit och lyssnat på hjärtljuden. Allt var bra och proverna gav bra resultat.
Min bm sa att det är väldigt ovanligt, det som hände Cotton.
Vad jag har förstått efter att ha läst på om saken så har 25% av barnen som föds navelsträngen runt halsen. Det är dock inget farligt utan den träs bara av. Även i magen kan bebisen ha navelsträngen något varv kring halsen utan att det är farligt, den kan själv sparka sig loss.
I sällsynta fall lindas navelsträngen runt bebiskroppen så att bebisen slutar växa. Men att navelsträngen ska lindas så många varv runt halsen och så hårt att bebisen dör är som sagt mycket ovanligt. I de lägena finns det inget man kan göra tyvärr.

Jag börjar förstå att föräldrarollen är detsamma som att leva resten av livet på en cirkuslina utan säkerhetsnät. Vi har helt enkelt bosatt oss därpå nu och även om man kommer att kunna stå still och andas ut för en stund så kommer man aldrig kunna slappna av helt.

Sitter här och är fundersam över mitt blodsocker. Hade 3,2 idag ca 2 timmar efter frukost. Sköterskan frågade om jag ätit frukost och ja, det hade jag ju. Sen sa hon att det är bra, bättre lågt än högt. 
Sist gång de mätte var i vecka 9 och då hade jag 3,4 i blodsocker. Blodtrycket låg på 110/62 idag och det är "normalt" för mig, jag har alltid lågt blodtryck. (sist låg det på 110/69)
Men lågt blodsocker + lågt blodtryck i kombination med att jag är 174 cm lång är förklaringen till att jag fått lite svimningsattacker. 

Googlade lite kring det där med blodsocker och fann på sjukvårdsrådgivningens hemsida att blodsockervärde under 4 mmol/l är högst ovanligt - så vida man inte är diabetiker som tagit för mycket insulin eller glömt äta. Men jag är ju inte diabetiker  
Ringde sjukvårdsrådgivningen och hon sa att det måste ha varit fel på deras utrustning, men det verkar ju konstigt. I så fall har den visat fel vid två tillfällen och det måste ju ha varit ganska många där mellan gångerna jag varit där...

muminbebis: Jag började känna fladder i vecka 16, men då hade jag redan blivit tillbakaflyttad 1 vecka på ultraljud. Så enligt sista mensens första dag var jag i vecka 17 då. Sen blev det mer som kittlande och senare lite tydligare, så att man visste att det där kittlandet definitivt var bebisen.
Vecka 20 kände jag tydliga buffar och vecka 21 kunde min sambo känna första sparken när jag låg på rygg med armarna uppsträckta över huvudet.
Jag har moderkakan i bakvägg. 

Annika: Välkommen hit! Jag har bf 1/1 så jag ligger lite efter dig.