Orolig för min dotter

Jag har en dotter som är fem år gammal. Jag och flickans mamma är skilda sedan två år tillbaka och har idag en väldigt begränsad kontakt. Vi har dessutom ganska olika uppfattning om hur vi bör hantera frågor kring vår dotter och vad som är bra för henne. Vår dotter bor halvtid hos oss var. F n har vi ett schema som gör att hon inte är hos den ena föräldern mer än max tre dagar i sträck men jag arbetar för att vi skall gå över till varannan vecka så snart som möjligt.

Där finns drag hos min dotter som oroar mig. Hon är dels väldigt oföretagsam. Hon håller sig alltid i närheten av mig och utforskar sällan eller aldrig omgivningen. Hon har ett ibland nästan mansikt behov av att pussas. Hon kan stå brevid mig i en affär och pussa min hand, jacka, byxor osv om och om igen.
Hon har svårt för att aktivera sig själv och när vi kommer hem från dagis är hon väldigt passiv, kan ligga på sängen och titta på ett vykort istället för att leka med alla de saker som hon faktiskt har på sitt rum. Alltid villig att hjälpa till med vad jag ber henne om men tar få eller inga egna initiativ till att leka själv.
Hon har även ett stort behov av bekräftelse. Allt hon gör skall visas upp, hon måste hela tiden berätta för mig, och för andra, vad hon gör, oavsett vad det är.
Där finns även ett stort behov av att visa upp och prata mycket om alla "skador" hon har eller har haft. Med skador menar jag stickor i fingret för ett år sedan, en liten prick på ett finger, ett nästan osynligt skrapmärke på ett knä osv osv.

Min taktik är att inte förstärka dessa saker medans jag vet att hennes mamma gör det, något jag inte kan göra något åt.
Jag är väldigt osäker på hur jag skall hantera hennes behov av att få uppmärksamhet hela tiden. Skall jag prata med henne om det, skall jag bara ignorera henne när hon kräver det eller hur skall jag göra för att det skall "bli rätt".
Rörande hennes passivitet så försöker jag ge henne möjlighet och tillfällen att aktivera sig själv, "knuffa" henne att göra saker själv och att utforska saker.

Vad som också är ett orosmoment är vetskapen om att mamman i det här fallet förstärker de saker jag tycker är oroväckande. Jag är rädd för att vi kommer att få en curlad, oföretagsam, duktig och rädd flicka så småning om. Jag vet inte hur mycket jag kan påverka på "mina" 50% eller om de olika sätten att hantera saker och ting istället gör att min dotter bara blir förvirrad och osäker.

Oerhört tacksam för råd!

Hej!
Vad roligt att det för en gångs skull är en pappa som skriver om sin oro. Jag börjar svaret bakifrån med dina funderingar på hur mycket du som 50%-förälder kan påverka din dotter.
Min övertygelse är att du är en 100% pappa även om du bara träffar din dotter 50% av tiden. Du har i alla fall alla möjligheter att påverka henne i den riktning du vill. Du har ju redan konstaterat att hennes mamma förstärker vissa beteenden hos henne. Du kan göra likadant, fast förstås välja de beteenden som du vill se. Barn har nämligen en utomordentlig förmåga att härbärgera föräldrars olikheter.
Men bortsett från att pappa och mamma i hög grad påverkar sina barn så finns det faktum att barn föds med olika genetiska förutsättningar att bli den ena eller den andra personligheten. Detta är något som ej går att sudda ut, men som föräldrar har att förhålla sig till. Som jag ser det är det varje förälders plikt att lära känna sitt specifika barn med dess styrkor och svagheter och utifrån det påverka dem i en så positiv riktning som möjligt. När du tycker att din flicka är för passiv, upptagen av skador eller pussig med dig behöver det inte bero på att hennes mamma har förstärkt dessa beteenden, det kan vara hennes sätt att hantera det ömsesidiga boendet. Hennes kanske grundläggande försiktiga förhållningssätt till livet blir övertydligt och då vill du få igång henne. Det tror jag är bra, men tänk på att hjälpa henne med att komma igång, att leka självständigt. Börja inte med att honska hitta på själv, ta egna initiativ etc utan ta med henne i dina aktiviteter, och hitta på saker åt henne. Börja med att göra det tillsammans. Barn lär sig genom att imitera, genom samlek innan de blir självständiga och tar egna lekinitiativ. Den här utvecklingen tar olika lång tid för olika barn och du finns ju där för att hjälpa just din flicka.
Apropos att öka 3dagarsvistelse till helveckas har jag inga speciella synpunkter, men man brukar säga att ju mindre barn desto kortare intervall mellan bytena. Det viktigaste även här är att detta inte blir en stridsfråga mellan föräldrarna utan en hänsyn till vad det specifika barnet faktiskt mår bäst av.
Med vänlig hälsning
Margit

Orolig för min dotter

INNEHÅLL