2 årigt monster

Skicka honom inte på dagis, det är förmodligen det sista han behöver nu. Det han behöver nu är en upplevelse att du fortfarande finns där även för honom och att han kan lita på dig även fast det kommit ytterligare en till familjen.

Givetvis tar det tid, och det är jobbigt att inta nya roller och hitta en ny balans. Till råga på allt genomgår han en tuff period just nu, och behöver mycket uppmärksamhet i sig själv. Det är därför alla dessa små hyss kommer hela tiden.

Gör honom delaktig i vardagen hela tiden. Som ovan skrev så finns det små knep man hela tiden kan ta till, i vardagliga situationer, hela tiden. För att han ska känna sig delaktig och för att han ska känna att du lyssnar och finns där för honom.

Ditt eget bemötande och samspel med honom är helt och hållet avgörande i det här läget, och du måste på alla sätt försöka undvika att bli sådär "hemsk" som du nämnde i TS. Bemöt honom med förståelse, bekräfta känslorna och det kommer att bli lugnare.

Få pappan att inse att du inte klarar detta lass själv just nu och att han måste avlasta mer, påtala att det inte alls kommer att fungera annars. De flesta familjer som nyligen fått tillökning fördelar arbetet väldigt tydligt där pappan tar äldre barnet och mamman tar bebisen. Finns ingen möjlighet till att gå ner i arbetstid ett kort tag framöver?

Jag förstår att du har det jobbigt ts.

Barn i den åldern hamnar oftast i en jobbg fas, förskräckliga 2-årsåldern kallas det visst

Det är väl därför folk rekomenderar att inte skaffa andra barnet när man har ett barn som är runt 2 år just för att det är en jobbig ålder.

Båda mina tjejer har gått igenom jobbiga faser i 2 års åldern men den yngsta började det nog ännu tidigare än 1 år och 10 månader, hon har lugnat ner sig för tillfället.

Men det där går upp och ner och olika barn hanterar sin 2 års kris olika.

Försök att ha tålamod och framförallt att få avlastning!!

Att få syskon precis runt 2 år kan ju vara rätt jobbigt eftersom man också då börjar närma sig trotsåldern. Vi hade det likadant när vår son fick en syster vid 23 mån. Härda ut och försök att ge honom lite egentid ibland om det går.

"The Terrible Two's" kallar de det här i England. Ett internationellt fenomen!

åh såg att någon fler här har en son som river sönder sina tapeter, vad gör man åt det?

Det är verkligen jätte svårt vi funderar på att måla i hans rum istället men det blir när vi flyttar för nu bor vi i hyresrätt. Så nu får han riva vi har aldrig sett när han har gjort det eftersom han gör det på nätterna eller morgonen innan jag hunnit komma in till honom. man ser att det bara är runt hans säng.

Jag själv rev som barn ner tapeter tills jag var typ 8 år. hahaha så jag har ingen aning om hur man gör för att stoppa det förutom att måla rummet istället

låter som tidsfördriv när han vaknat.
om det inte hjälper med leksaker i sängen som kan aktivera han när han vaknar, så kanske ställ väckarklockan tidigt så ni vaknar innan han.. eller ung när han vaknar och lyft över han till er säng för att få bort ovanan.

Ni kan ju också flytta sägen en bit bort  från vägge så han inte når utan måste sitta med sina leksaker istället.
Ja och skriker han så är det bättre att han säger till att han är vaken och tröttnat på att vara i sängen.

Oj TS, vad jobbigt du och din äldsta verkar ha det!
Mitt tips till dig är att göra en så liten "affär" av hans utspel som möjligt. Men det är viktigt att bekräfta barnets känsla, exempelvis "jag märker att du är arg" eller "man får vara precis hur arg som helst men man får ändå inte slåss". Var lugn men bestämd.
Dricker han ur toaletten, plocka bort honom därifrån bara, du behöver inte säga så mycket tror jag men kanske "om du är väldigt törstig kan du få ett glas vatten i köket": Säg inte "vad håller du på med" eller liknande, det är för mycket begärt av en liten tvååring att han skall kunna förklara den känsla som föregick en incidens med våld eller annat.
Min erfarenhet är att om man bemöter ett frustrerat barn med irritation eller ilska blir det bara ännu värre för barnet som då reagerar med ännu mera frustration. Tvååringar kan ju vara ordentligt våldsamma men försök att se det för vad det är: han kommunicerar med dig, han gör det inte för att "jävlas": Att han är frustrerad och inte hittar andra sätt att hantera det på är ledsamt - för hans skull, det är HAN som inte blir förstådd och då heller inte får den bekräftelse han behöver!
Sedan, kanske är det en god idé att låta någon tillfälligt ta hand om er hund? Det är inte rätt att han/hon skall behöva utstå allt detta för hur mycket man än försöker så är barnet ofta snabbare än vad man är som förälder...

Jag förstår dig fullständigt. Jag har en dotter på 2.4 år och en liten bebis på 1.5 månad.
Min ängel till dotter är nu en djävul. Hon har aldig heller gjort den lilla illa utan älskar att pilla och gosa, men hon skriker, är trotsig, klättrar på allt och alla, ska ha uppmärksamhet hela tiden... gnäller, är extra blyg, rädd för nya människor, skiker på ica ... ja allt det där som är typiskt, men som hon aldrig pysslat med förut. Hon har varit så lugnt och go.
Go är hon fortfarande, vill ofta gosa och kramas i soffan.

Jag är otroligt frustrerad eftersom det är som värst när vi båda är hemma, hon spelar sin pappa extremt mycket. Just därför har jag också svårt att lägga mig i.  Jag kan ju inte trampa in i deras konflikt.

Ute fungerar det bäst. När hon får gå omkring som hon vill och vi pratar om saker runt omkring oss.... lekparker är också en hit..... man måste dock laga mat ibland :*/

Sitter här och läser inläggen. Tjej på snart 3 år och bebbe i magen, beräknad till januari. Känns fruktansvärt, kan man få återköp på knodden i magen. Kan redan nu säga att det med största sannolikhet kommer bli likadant här hemma som för Crazyangel87.
Dottern är otroligt viljestark och stundtals elak, med mig och hunden. Kommer ju knappast bli bättre med en bebis!  Faan vad dum man är, varför skaffa sig mer bekymmer än man redan har...

Han behöver kärlek och uppmärksamhet, massor!

Låter mycket sorgligt att du har en sådan syn på ditt (dina) barn. Ofta kan det räcka med att själv ändra förhållningssätt för att plötsligt se att det istället är just precis dem som innebär livets goda sida. Läste ditt inlägg i tråden om att fostra respektfullt också och kan ju bara tillägga lite snabbt att det kan ju bero på det förhållningssätt du beskrev där som skapar just de här problemen du upplever. Ett barn är inte elakt utan anledning, och framförallt inte en 2½-3 åring.

Vittra du har så rätt.
Ofta vill vi skylla på barnen att de gör si och de gör så.
Men det är vi vuxna som formar barnen, med vårt agerande och spårk, den miljö vi ger barnet.

Jag blev fick mitt 4e barn som ensamstående och upplevede det aldrig som så jobbigt.
Jag hade då börjat arbeta med mig själv även hur jag var mot barnen, hur jag pratade och agerade mot dem.

Om man tycker sig ha ett jobbigt barn kan man aldrig ändra på barnet, utan att ändrat på sig själv först.