Våga släpp taget
Vad glad jag detta blir över detta inlägg!
Har samma upplevelse som ni har - man våga knappt säga - så skönt nu har den siste flyttat ut!
Har 2 vuxna barn som flyttade kring 20-årsåldern.
Mitt mål i livet har alltid varit sen dom föddes att fostra 2 barn till självständiga individer som kan stå på egna ben kring 20 -senast.
Min son sa i tonåren " jag ska bo hemma tills jag minst har fyllt 30" - han fick alltid samma svar ( med glimten i ögat) - du åker ut när du är 20!
Jag hörde många vänner som sa usch så hemstk när dom flyttar eller de var de värsta åren när barnen flyttade. Jag såg ju också att dessa föräldrar levde sitt liv helt genom barnen. Några av dessa som det var värst för när barnen flyttade -separerade från mannen något år efter - de hade ju inget annat liv gemensamt förutom barnen.
Min teori är att man så till den milda grad går upp i barnen - oftast mamman - så man har inte tid, ork, lust att hålla förhållandet vid liv - det ska man ta igen när barnen är stora -så enkelt är det nog inte- man får inte glömma sina vuxna behov för att man blivit förälder.
Läser här ibland om att mannen kastas ut ur sovrummet för har ska samsovas med barnen - " som vuxen måste man ställa egna behov åt sidan" .
Nej jag kan inte förstå varför det ena utesluter det andra - jag syftar inte direkt på samlivet utan på gemenskapen med den andre vuxne man lever med - vi behöver närhet , förtrolighet, vänskap etc....
Jag tror om man kan balansera detta under den tid man har barnen hemma har man också goda möjligheter att kunna njuta av att barnen flyttar hemma ifrån och att man fullföljt sin uppgift som förälder - fast man finns ju där så länge man lever och stöttar om det behövs men utifrån andra villkor.
Just nu är jagi en ny fas i livet - mitt första barnbarn kommer i sommar -livets efterätt- som jag kommer att vilja rå om en del.
Lycka till med er " nya" liv.
.