Våga släpp taget

Vad glad jag detta blir över detta inlägg!
Har samma upplevelse som ni har - man våga knappt säga - så skönt nu har den siste flyttat ut!
Har 2 vuxna barn som flyttade kring 20-årsåldern.
Mitt mål i livet har alltid varit sen dom föddes att fostra 2 barn till självständiga individer som kan stå på egna ben kring 20 -senast.
Min son sa i tonåren " jag ska bo hemma tills jag minst har fyllt 30" - han fick alltid samma svar ( med glimten i ögat) - du åker ut när du är 20!
Jag hörde många vänner som sa usch så hemstk när dom flyttar eller de var de värsta åren när barnen flyttade. Jag såg ju också att dessa föräldrar levde sitt liv helt genom barnen. Några av dessa som det var värst för när barnen flyttade -separerade från mannen något år efter - de hade ju inget annat liv gemensamt förutom barnen.
Min teori är att man så till den milda grad går upp i barnen - oftast mamman - så man har inte tid, ork, lust att hålla förhållandet vid liv - det ska man ta igen när barnen är stora -så enkelt är det nog inte- man får inte glömma sina vuxna behov för att man blivit förälder.
Läser här ibland om att mannen kastas ut ur sovrummet för har ska samsovas med barnen - " som vuxen måste man ställa egna behov åt sidan" .
Nej jag kan inte förstå varför det ena utesluter det andra - jag syftar inte direkt på samlivet utan på gemenskapen med den andre vuxne man lever med - vi behöver närhet , förtrolighet, vänskap etc....
Jag tror om man kan balansera detta under den tid man har barnen hemma har man också goda möjligheter att kunna njuta av att barnen flyttar hemma ifrån och att man fullföljt sin uppgift som förälder -  fast man finns ju där så länge man lever och stöttar om det behövs men utifrån andra villkor.
Just nu är jagi en ny fas i livet - mitt första barnbarn kommer i sommar -livets efterätt- som jag kommer att vilja rå om en del.
Lycka till med er " nya" liv.

Hej Bankok
Härligt det du skriver

Som du skriver  många glömer bort sig själva och varandra när man har barn
Barn är underbara  .och jag är oerhört glad att vi har kunnat fått barn.
Men man måste också våga säga att alla dagar är inte det kul att ha barn - vågar man säga detta  så anser jag att man har  lite distans till  sitt föräldrarskap

När barnen flyttat  så börjar man också känna sitt barn på ett annat sätt  - jätte häfftigt  att få börja en ny spännande resa tillsammans

Ha det gott

Synd det inte är fler som har funderingar kring detta - alla här verkar helt insnöade på bebisar/ småbarn.
Saknar många gånger ett forum som detta fast för "vuxnavuxna" där man kan diskutera livet i största allmänhet.
Hur det  tex är att vara vuxen och behöva ta hand om sina föräldrar mer och mer - nu när barnen är stora .
DU har kanske något förslag?
Öppnade en tråd här för ett tag sen och fick ett förslag men det var inte intressant mer en kontaksida och kontakter har jag vad jag önskar.

Låter helt underbart tycker jag

Vi har två lite "äldre" killar 16 och 13 och en liten sladdis på 3.

Visst undrar man hur det ska bli när de flyttar och när man läser dina rader så blir man bara glad

Jag ser fram emot när mina barn blir så stora att de flyttar. Sonen är 18 år nu o kommer mest troligt att bo kvar hemma i ett år till.
Sen har jag två tjejer på 15 och 7 år så där dröjer det ett tag. Då passar vi på att njuta lite till innan de skall flytta. Jag varken fasar för eller tycker att det skall bli jobbogt att de flyger ur boet.
För som sagt då är det vår tid att blomstra på ett annat sätt än under barnens uppväxt.

Härligt att det inte är tabu överallt. Själv längtar jag tills jag ska få "egen" tid. Leva livet på minna villkor, komma och gå som jag vill, slippa ta ansvar och hänsyn....

Jag blir också glad över att läsa ts. Våra barn är 3 och 6, så vi har ju lång väg kvar. Men jag kan oroa mig just för dagen då de flyttar. Och vi har haft diskussionen, jag och min man. Han är vettigare än jag när det gäller att se "helheten" i livet, d.v.s. inte bara barnen. Jag är mycket mer inne på dem, mer skuld för att jag inte ger nog tid, nog uppmärksamhet, har nog tålamod - till dem. Får jobba med att komma ihåg att det är ok att vilja annat och att min och min mans relation faktiskt är något av det allra viktigaste jag har, och inte något som kan ligga i träda.

Vi har fortfarande, efter 11 år, en så väldigt bra relation, samtidigt som det är lätt att se hur man skulle kunna försämra den, kanske förstöra den helt, genom att fokusera bara på barnen.

Mina föräldrar har alltid pratat om skiljsmässa, och gör det nu igen (har också försökt att dryfta det med mig, men nu som 39-åring är jag bättre på att säga nix till det än jag var när jag var t.ex. 11). Ser på dem vad det kostar dem, att t.ex. nu ha semester på olika håll, inte kunna kommunicera om praktiska saker, den här bittra demonstrativa tystnaden i huset som framkommer mellan raderna ibland när de säger saker. Och de är nu 67 (senaste barnet flyttade för ca 8 år sedan). Många sådana år har det varit för dem, och det kan mycket väl vara många sådana framöver.

Så grattis till er som glädjs över barnens flytt och över er relation. Och tack för den påminnelsen och inspirationen.

Jag har en dotter som precis fått egen lgh. I början var jag lite orolig och tyckte det kändes konstigt, men nu gillar jag det. Vi har fått en annan kommunikation och jag retar inte ihjäl mig på hennes slarv längre :-P Nu är det ju hennes slarv hemma hos henne!

 

Mysigt!

Jag har en lite annorlunda situation eftersom jag flyttade ifrån mina två äldsta söner när deras pappa och jag separerade - då var pojkarna 14 och 16 år och ville alls inte lämna (den enorma) villan de växt upp i för att kura ihop sig i lägenhet och nu när de är 19 och 21 är separationen på nåt sätt redan avklarad - men "lillan" 17 år, bor hos mig på heltid och jag kan ärligt säga att jag ser fram emot den dagen hon flyttar hemifrån.

Inte enbart för min skull, jag lär sakna henne nåt monstruöst, utan för hennes också. Det är ju liksom tidens gång, det är så det SKA vara. Oavsett hur nära eller långt bort de väljer att bosätta sig kommer jag inte att ränna där titt som oftast och städa, plocka vissna blad på krukväxterna och annat som min morsa gjorde när jag flyttat hemifrån och som irriterade mig något kopiöst.

Jag har fostrat mina ungar till självständiga tänkande individer och jag är helt trygg med att de kommer att klara sig tokbra utan min omsorg - även om jag alltid kommer att finnas där för dem när de behöver mig!

Jag är en sån förälder som inte vågar släppa taget riktigt.... en har flyttat ut o en är kvar (lite grann...)
Men jag är en sån där nojjig förälder som är orolig att det ska hända nåt. Kan bara inte hjälpas,

Jag jobbar stenhårt på det hela tiden. jag vill mina barn väl och att dom ska stå på egna ben, och jag har inte levt genom mina barn.

Tycke oxå det är skönt att faktiskt få tänka lite mer på sig själv nu... Är oxå säker på att relationen kommer att bli mycket bättre, även om den är bra nu med..

Men som sagt, har alltid varit den oroliga typen, och det har inte släppt ennu...det kommer väl någongång

Min dotter har haft en stökig tonårstid med bullemi och humör som svängt väldigt. Hon hatade att bo hemma så nu när hon blev 18 stöttade jag henne att flytta hemifrån och nu har hon bott själv i 3 veckor. Helt plötsligt har jag fått ett nytt liv där det är lugnt och skönt hemma plus att dottern mår mycket bättre när hon har sitt egna. Även sonen 17 år tycker det är lugnare hemma och vi har också fått bättre kontakt.
Jag oroar mig inte ett dugg, händer något kunde det ju lika bra ha hänt när hon bodde hemma. Mår hon bra, mår jag bra.