Våga släpp taget

Jag blir också glad över att läsa ts. Våra barn är 3 och 6, så vi har ju lång väg kvar. Men jag kan oroa mig just för dagen då de flyttar. Och vi har haft diskussionen, jag och min man. Han är vettigare än jag när det gäller att se "helheten" i livet, d.v.s. inte bara barnen. Jag är mycket mer inne på dem, mer skuld för att jag inte ger nog tid, nog uppmärksamhet, har nog tålamod - till dem. Får jobba med att komma ihåg att det är ok att vilja annat och att min och min mans relation faktiskt är något av det allra viktigaste jag har, och inte något som kan ligga i träda.

Vi har fortfarande, efter 11 år, en så väldigt bra relation, samtidigt som det är lätt att se hur man skulle kunna försämra den, kanske förstöra den helt, genom att fokusera bara på barnen.

Mina föräldrar har alltid pratat om skiljsmässa, och gör det nu igen (har också försökt att dryfta det med mig, men nu som 39-åring är jag bättre på att säga nix till det än jag var när jag var t.ex. 11). Ser på dem vad det kostar dem, att t.ex. nu ha semester på olika håll, inte kunna kommunicera om praktiska saker, den här bittra demonstrativa tystnaden i huset som framkommer mellan raderna ibland när de säger saker. Och de är nu 67 (senaste barnet flyttade för ca 8 år sedan). Många sådana år har det varit för dem, och det kan mycket väl vara många sådana framöver.

Så grattis till er som glädjs över barnens flytt och över er relation. Och tack för den påminnelsen och inspirationen.