Våga släpp taget

Jag har en lite annorlunda situation eftersom jag flyttade ifrån mina två äldsta söner när deras pappa och jag separerade - då var pojkarna 14 och 16 år och ville alls inte lämna (den enorma) villan de växt upp i för att kura ihop sig i lägenhet och nu när de är 19 och 21 är separationen på nåt sätt redan avklarad - men "lillan" 17 år, bor hos mig på heltid och jag kan ärligt säga att jag ser fram emot den dagen hon flyttar hemifrån.

Inte enbart för min skull, jag lär sakna henne nåt monstruöst, utan för hennes också. Det är ju liksom tidens gång, det är så det SKA vara. Oavsett hur nära eller långt bort de väljer att bosätta sig kommer jag inte att ränna där titt som oftast och städa, plocka vissna blad på krukväxterna och annat som min morsa gjorde när jag flyttat hemifrån och som irriterade mig något kopiöst.

Jag har fostrat mina ungar till självständiga tänkande individer och jag är helt trygg med att de kommer att klara sig tokbra utan min omsorg - även om jag alltid kommer att finnas där för dem när de behöver mig!