Hej, jag ska om nån månad gå igenom min första förlossning. För att inte bara vara nervös så tänkte jag hitta så mycket positivt som möjligt..förutom den sjäålvklaraste :) ett litet underverk..
Läste i en tidning där folk skickat in roliga historier från deras förlossningar. Är det nån som har nån att dela med sig?:)
Jag fick en sjuk förlossning. Det tog knappt 4 timmar från första värk och det gick lite för fort för alla inblandade... Den snabba utvecklingen gjorde att mina värkar var kraftiga som tusan direkt.
Pappa körde in mig och sambon till förlossningen när det var 4 minuter emellan värkarna och ingången till dit är genom akuten. Min nervösa pappa blockerade ambulansinfarten och jag kastade mig ur bilen (där jag suttit och svurit hela vägen att om någon rörde mig skulle de dö) och fick en värk precis utanför dörrarna... Andades igenom den och började vagga in i hög fart med siktet inställt på hissen som går upp till förlossningen en bit innanför receptionen på akuten... Men så kom där en ny kraftig värk precis innan jag tagit mig fram till hissen så jag gjorde en snygg u-sväng, höll på att välta omkull en elektriker som balanserade på en stege och bytte lampor, sen tog jag sikte på en stol vid receptionen där det satt en stackars kille men det fanns inte i min värld att hitta en egen (jag höll ju på att dö i min lilla värld av smärta) så jag hängde mig över ryggstödet på stolen och vrålade som en grottmänniska så hela väntrummet tystnade... Det kom läkare och sköterskor springandes från alla håll för de trodde ju jag var svårt skadad som jag höll på... Då skrek jag "RÖR MIG INTE! JAG SKA FÖÖÖÖÖÖDA BAAAAAAARN" och min sambo försökte desperat tysta mig för jag skrämde nog varenda unge i byggnaden. Sen släpade han sin flåsande sambo in i hissen och där ställde jag mig med händerna på knäna och flåsade.
När hissdörrarna öppnades stod där en barnmorska... Hon ställde sig mittemot mig likadant (med händerna på knäna och röven i vädret) och sa "hej och välkommen till förlossningen!".
Vi fick vårt rum och de konstaterade att jag bara var 3,5 cm öppen så det kunde ta några timmar, så jag kunde gott ställa mig i duschen för det var ju SÅÅÅÅ bra smärtlindring (det är btw en LÖGN!). Inne i duschen kände jag att jag behövde bajsa... "Johan, jag tror barnet kommer... eller så skiter jag på mig" flåsade jag och han tryckte på larmknappen. Barnmorskan log och sa att det var lååångt kvar innan dess och jag blev förbannad och gallskrek från bottnen av mina lungor. "ja, lite lustgas kan du ju få om du lägger dig i sängen igen" konstaterade hon och jag vägrade klä på mig eller torka av vattnet utan vaggade argt in i sängen och pressade gasmasken mot trynet och bm gick igen.
Men känslan av att behöva bajsa försvann inte och det blev ännu starkare... gasen gjorde mig lite snurrig och jag ringde på klockan igen och en ung sköterska kom in "hej på dig, jag vill gå och bajsa nu men jag är lite upponer så jag behöver en potta och lite stöd!" flinade jag och hon sa att hon först skulle be bm titta på mig igen... Så en annan bm kom in och kände efter och där var inte några 3,5cm öppet utan där kom ett huvud!
PANIK och på med fotsteg på sängen och jag bad både sambon och bm fara åt helvete och om de rörde mig skulle jag brinna upp och det var deras fel... Jag skulle minsann inte föda barn redan, jag hade flera timmar kvar! Sen krävde jag att få veta om barnet hade hår... och sen mitt i nästa krystvärk så släppte jag handtagen på sängen och slog undan alla som stod där nere - för då skulle jag klappa barnet på huvudet... Mellan värkarna låg jag och sjöng och gjorde prutt-ljud med läpparna som domnat bort av all gas. Näst sista krystningen skrek jag "OHHH, nu spricker jag framåt... jajjeemän, där gick lyckoknappen! Tjosan!" och sen bestämde jag mig för att det fick vara nog så i den sista värken klämde jag i för kung och fosterland och den lilla tösen gled ut... Någon tog gasmasken ifrån mig och jag satte mig upp och tittade på den lilla och skrattade fram "Det var tammefan det äckligaste jag har sett".
När jag fick upp henne på bröstet var smärtor och gas borta och jag grät över det lilla miraklet och bad bm och sambo om ursäkt och tackade högre makter att vi glömde videokameran hemma så bevis inte fanns! :P
HAHAHA!!! Underbart!! 
Jag har ingen egen historia än, men när jag föddes och barnmorskan lade upp mig på mammas mage sade hon
"Titta, en giraff!"
Hon var chockad och borta i huvudet efter en väldigt dramatisk förlossning men hon kommer fortfarande ihåg den där insikten, det var liksom så självklart att jag var en giraff.
Inte i närheten av lika roligt som allt ni skrivit i den här tråden, jag kan inte sluta skratta!
Johans Pillerill: jag dör av skratt!!!!
Johans pillerill: Jag skrattar så tårarna rinner, TACK för att du delar med dig!
Gud, tårarna rinner o laptopen hoppar i knät!
Hahahaha!!! Underbart!