Vi var i samma sits. Höll på i tre år. Inga fel hittades hos mig eller min man. Så till slut beslutades om insemination. Första försöket funkade inte men det andra gjorde det. Har idag en underbar dotter på 10 mån. Och det sjuka är att så fort jag slutade amma så blev jag gravid igen, helt på egen hand. Hade bara haft en enda mens.
Jag håller med, ibland så önskade jag också att det kunde vara nåt fel på nån av oss så att det fanns nåt att behandla.
Jag fick ta hormonsprutor i magen i ca 10 dagar. Sen en ägglossningsspruta och 1,5 dygn efter det gjordes själva inseminationen. Det blev en hel del springade på sjukhuset för dom vill hålla koll på stroleken på äggblåsor och allt möjligt.
Jag gillade inte min läkare heller, ville egentligen inte alls köra insemination. Trodde inte på att det skulle funka utan ville köra på ivf på en gång. Men jag lyckades bli övertalad av läkaren och min man att iaf testa insemination två gånger och det är jag glad för idag. Hormonhalterna vid ivf är mkt mkt högre, vad jag förstår, så det ska tydligen vara klart jobbigare.
Lycka till med allt. Jag vet att det kanske känns förjävligt just nu. Men se det från den positiva sidan, om det inte finns några fel på er så borde det inte heller finns någon anledning att inseminationen/ivf inte skulle fungera.
Stoooora kramar.
Vi gick på reproduktionscentrum på akademiska sjukhuset i Uppsala och där var det liksom inte någon fråga om man kunde köa för ivf och insemination samtidigt. När dom hade konstaterat att vi var oförklarligt barnlösa och var första steget hormonbehandling (piller) för att stimulera ägglossning, funkade inte det så testades insemination och funkade inte det så gick man över på ivf. Jag gissar att gången skulle ha varit annorlunda ifall de hade hittat något fel på nån av oss.
Jag fick pergo utskriven, trots att jag hade gen ägglossning. Användes för att helt och hållet styra ägglossningstidpunkten inför inseminationen.
egen, menade jag, inte gen... 