hur hantera enorm ångest vid obegriplig separation?

ja, det är verkligen dag för dag som gäller. ibland känns det lite mindre tungt, medan jag ibland ramlar ner i ett nattsvart hål. särskilt när jag är ensam. och det kommer jag ju att bli allt oftare när vi väl flyttar isär ordentligt. visst har jag vänner, och tur är väl det. men det känns ändå som lång tid mellan varje gång man kan prata med någon, och det är ju inte alla som jag kan gråta och vara hur ledsen som helst med, känns det som... jag har så himla svårt att se både hur jag ska kunna förlåta honom och därmed ha en anständig grund att bygga vår relation kring barnen på, och hur jag ska kunna känna mig lycklig i ett liv som ser så totalt annorlunda ut än det jag ville, det jag hade. det finns så oerhört mycket att sakna och sörja...