hur hantera enorm ångest vid obegriplig separation?
Jag har haft ett tufft år (drygt). Först hade vi svårt att bli gravida (precis som förra gången), sedan en graviditet som var mer fysiskt påfrestande än förra gången, förlossning, de första månaderna med dålig sömn samtidigt som jag drabbades av en sjukdom. När vårt barn var fyra månader hamnade jag på sjukhus, var nära att dö och låg inlagd i drygt tre veckor. När jag kom hem hade min man hamnat i kris, och "kommit till insikt" om att vi inte har ngn framtid ihop. Vi har inte ens haft det dåligt - tvärtom jättebra, detta har vi sagt ofta och är även överens om nu efteråt. Men han säger att krisen har fått honom att inse att han har prioriterat fel, vissa olikheter oss emellan ser han plötsligt som oöverstigliga istället för som tidigare som positiva. Han har under våra sju år tillsammans aldrig tagit upp detta som ett problem oss emellan, men nu iom detta så har han vänt 180 grader och vill inte ens försöka lösa det tillsammans. Han vill bara ut, bums, trots att vi inte har haft en dålig dag tillsammans och vi har två fantastiska barn ihop.
Det har gått två månader sedan jag fick veta detta. Jag har varit sjukskriven och är nu mammaledig med vår minsta. Allt rusar på med ljusets hastighet, vi har redan sålt båda våra bilar och huset, och hittat nya respektive boenden, som vi ska flytta in i efter sommaren. Allt rasar, och jag hinner inte alls med! Jag har sådan fullständig panikångest inför hela situationen att jag inte vet hur jag ska hantera livet över huvud taget!!? Våra två fina barn gör att jag måste ta mig samman och stå på barnen den största delen av tiden, men emellanåt rasar jag fullständigt, hela vägen.
Jag mår så fruktansvärt dåligt över denna så totala övergivenhet och ofrivilliga ensamhet. Jag har enorm ångest över att detta ska drabba våra barn, att de inte ska få leva med sina föräldrar tillsammans, särskilt som det sker så "lättvindigt" utan att man gjort allt i sin makt för att försöka förhindra det. Och jag är livrädd för den dag då han kommer att bli tillsammans med någon annan. Någon annan som ska dela allt det vi brukat göra och som vi planerat för vårt liv tillsammans. Någon annan som ska leka plastmamma för mina barn!! Jag vet inte hur jag ska klara det!? Givetvis finns det en annan kvinna som figurerar också i allt det här. Enligt honom så "är" det ingenting, de har ingen relation. Men samtidigt erkänner han att hon delvis har agerat trigger för allt det här, och de har fortsatt att ha kontakt via sms och telefon, och det också på toppen av allt annat får min ångest att bli så stor så att jag mår fysiskt illa. Tack vare mina barn skulle det aldrig vara ens tänkbart att avsluta mitt liv, men förutom dem kan jag inte se någon som helst glädje eller mening...