Vad göra åt svärmor?

Ingen????

vad tycker din sambo? sitter han emellan eller håller han med dig? det viktigaste är ju er relation! om han känner att han måste försvara sin mamma eller så så är det ju ett större problem, annars kan ni ju bara säga att det passar er bättre att ni kommer ohc hälsar på när det passar er... (om det är bättre när hon är på hemmaplan) ohc försöker att ha så lite med varandra att göra (du och svärmor).

men om det leder till mer konflikter mellan dig och din sambo så måste ni ju försöka att reda ut detta och ha en plan för hur ni tillsammans kan hantera att du och svärmor ska kunna funka ihop... så att det inte bara blir gräl utan att du och sambon har förståelse för hur den andra funkar när det drar ihop sig till besök...

ah, vet inte om det var så mycket till råd, men mitt fulla stöd har du. Lycka Till!

Ett bra sätt att slippa det på är att byta svärmor med mig, du kan inte få det sämre.
Det finns inget att göra åt dessa människor.. tror att dom är född sånna.

Just för tillfället har vi ingen kontakt med mina svärföräldrar på min mans begäran och jag mår inte så dåligt över det.
Jag fick höra efter bara några månader att det va jobbigt för henne med ändrade familjeförhållanden, hon pratade konstant om min mans föredetta och deras dotter.
Dom är inte ett dugg intresserad av vårt kommande barn.

Tror man får lära sig leva med detta.
Tyvärr

Vad säger din sambo om det där? Upplever han det som ett problem?

Det påverkar inte min och sambons relation, som tur är...

Ja, det är väl så att man får lära sig att leva med vissa människor. Jag tycker bara att det är så fel att hon ska få klanka ner på oss - och framför allt då på sambon (jag menar, jag tar ju inte hennes gnäll personligt, medan han väl gör det; man vill ju faktiskt få lite uppskattning från sin mamma även om man är vuxen!) - utan "mothugg".

Det som egentligen gör mig mest arg är att jag vet att min stackars snälla sambo har växt upp med denna vidriga människa. En människa som inte har några vänliga ord i sig, utan försöker styra sin omgivning med järnhand. Uppfostra genom anklagelser som: "Efter allt jag har gjort för dig...". Och så tycker hon det är konstigt att hon inte får passa sitt barnbarn; som om vi skulle utsätta vår älskade dotter för sådan behandling!

I vanliga fall anser jag att ondska/ilska osv möts bäst med vänlighet, men på häxor biter inte sådant, har jag märkt.

Och ja, han tycker också att det är ett problem, om än inte lika stort som jag, eftersom han är uppväst med det beteendet.

vågar/vill han inte säga ifrån själv? har han nåt emot om du skulle göra det, som du skriver, jag tror inte heller att hon skulle ändra sig, men det skulle nog kännas bättre för er ändå, att få det sagt.

jag tycker det är lättare att åka till svärmor än att hon kommer till oss... kanske kan det underlätta för er med?

lycka till

Anonym, vi har det precis likadant.
Tycker verkligen synd om dig!!!

Trodde bara det fanns en sån person på denna jord och att hon drabbat oss.

hej! jag visste inte om jag skulle gråta eller storböla när jag läste ditt inlägg. du gav en perfekt bild av min svärmor. hon gör inte annat än gnäller och det har hon gjort i hela sitt liv. min och makens relation påverkas inte speciellt mycket förutom att han tycker lite synd om mig som mårte höra på tanten.

han får ofta onödigt skäll, men det har alltid varit så vilket har gjort att han vant sig. hon är likadan mot sina två andra barn. hon tycker om sina barnbarn, men klagar konstant på deras uppförande.

till saken hör att vi jobbar tillsammans i familjeföretaget. det är verkligt jobbigt ibland. jag har slutat att lyssna på henne och gör som jag tycker, något hon inte gillar men får stå ut med. vi väntar nu vårt första barn och eftersom jag inte kan acceptera hennes beteende vet jag inte hur det ska gå då hon börjar kritisera uppfostran osv.

jag säger sällan emot eftersom alla andra i familjen får lida för det, även hennes man. hon är över 60 och vi väntar på hennes pensionering.

du har mitt fulla stöd och min förståelse över frustrationen att inte kunna göra något åt kärringen. jag försöker hålla mig undan så mycket som möjligt...

Hackar de på eran man med?
Mina svärföräldrar förklarar verkligen hur dum i huvet min man är, vilket jag och alla andra i vår närhet inte stämmer.

Min historia ör väldigt lång med många spår i..
Dock har vi inte haft någon kontakt med dem mer än via mail ett par gånger sedan jul ifjol. Vi har insett att vi har det bättre utan dem än med dem.

Måste vara jobbigt när man måste jobba med människan.

Ja, tänk om det fanns någon enkel lösning på problemet med dessa svårmödrar! Jag och maken kämpar också mot en svärmor som bara tänker på sig själv. Vi tycker båda att det är jobbigt, men sedan vi fick vår i son i somras orkar jag helt enkelt inte mer! Hon klagar på allt, men vågar inte säga det till mig personligen, utan har min man som mellanhand. Eftersom han är van att bli styrd av mamma har han dessutom framfört hennes åsikter utan att säga till henne vad han tycker... Jag har konfronterat henne, men hon vågar då inte ta upp problem, som sedan ändå kommer via maken.

Så för att orka med vår egen familj ska vi gå på samtalsterapi, vet ännu ej säkert om det blir BVC psykologen eller familjerådgivningen.Men det känns så skönt att vi äntligen ska få hjälp att hitta ett sätt att hantera tanten på! Hon ska inte få bryta ner vår familj mer!

Jag hoppas att ni andra är starka och orkar med era relationer. Och som vår BVCsköterska sa när vi diskuterade problemet: "Den äldre generationen ska bara acceptera barnen skaffar egen familj, och det finns inget som säger att dom har rätt att ta del av ert liv om dom inte accepterar att NI bestämmer över er familj". Visst är det så, men inte alltid så lätt att lösa...

Min mor är precis likadan fast äldre än din svärmor.
Som LinTra skriver "dom är födda sådana" det går ALDRIG ur...

Lek inte ens med tanken att försöka uppfostra någon av era föräldrar. Lägg den energin på annat i livet istället.

Hur hanterar man det då? Tja. med risk att balansera på gränsen till vansinne varenda gång ni träffas så rekommenderar jag att behålla lugnet. Dom gånger det går över gränsen så säger man det tydligt och klart utan att höja själv trilla dit i samma bettende.
All form av feedback måste komma direkt! Gå inte och reta upp er en lång period i taget.

Jag skriver "er" för jag hoppas din man inte tar parti för sin mor endast?

Bra skrivet/sagt av henne!!!
Som i mitt fall, det är inte min svärmor som får ändrade familjeförhållanden, det är min man som lämnar det dåliga för nått bättre.
Nu är vi gift, väntar vårt första gemensamma barn + har hans tös varannan helg, världens underbaraste lilla tjej.
Dom har ett nytt "barn" nu, mitt X föredetta flickvän.
Livet skall inte vara lätt, men det skulle ju underlätta.

Vi överlever detta eller hur!?

Jag har en svärfar som beter sig som ett vuxet barn. Han blir svartsjuk på vårat liv.
Vi bestämde oss ganska tidigt i vårat förhållande att vi ska hålla svärfar utanför. Han nästan förstörde vårat förhållande! Tack och lov att han inte lyckades med det.

Det bästa man kan göra, om svärföräldrarna "förstör" förhållandet, är att bryta med dom. Kanske inte för evigt men ett tag för att "markera" att Vi är en familj. Annars kan din egen familj brytas upp och det är inte värt det!

Idag har vi ingen kontakt som helst med svärfar och det mår vi mycket bättre av. Men kanske, nångång i framtiden försöker vi igen.

Oj vad många inlägg! Jag är iaf inte ensam om problemet ;)

Jag verkar ändå ha tur om man jämför med vissa här, eftersom sambon inte på något sätt tar hennes parti. Som någon skrev, så förstör hon inte för oss på annat sätt än att det är förbannat tråkigt att lyssna på. Stackars sambon skäms väl lite över sin knäppa mamma.

Hur blir man så bitter och elak??? Vad får man ut av att folk undviker en? Ingen pallar ju med den här tanten och hon har inte en enda vän. Detta skyller hon naturligtvis också på sin son.

Jag har blivit övertygad om att vissa helt enkelt föds på det viset, och inte enbart drabbats av alltför många motgångar för att kunna vara glada. Kärringen berättade t.ex. förra nyår att hon grät när hon fick sin son, eftersom hon velat ha en flicka. Hur störd får man bli???

Det där med att "bryta för att markera" har lite varningsflagg över sig...

- Dels för att det är nästan lika barnsligt. Allra starkast är man som person om man helt enkelt kan "sätta sig över" när anhöriga är/blir odrägliga (se det som egen mental träning i självkontroll vettja).

- Vidare så bottnar beteendet nästan alltid i dålig självkänsla, bitterhet o s v. Saken kan faktiskt t o m förvärras.

- Ingen vill vara osams inom familjen hela livet. Man hoppas på försoning eller åtminstone bättring genom respekt. Vad händer om den elaka svärmodern dör? Och det egna samvetet börjar gnaga? Kan du bryta med ditt samvete då?

Det är konstigt, men ju närmare relation man har med en människa desto mer kan dom reta en *ler* Om en vild fråmmande människa beter sig som vi har erfarenhet av här så kan man t o m skratta åt det.

Mitt råd omformulerat på ren svenska: Lär er skita i det. Ni är väl större i sinnet och har intresantare saker att ödsla energi på?

Sitter man inte i den sitsen kan man tyvärr inte förstå.
Det finns alltid någon som förstår och nån som inte gör det.

"Likadant".

Vi har ingen tanke på att bryta med tanten, eftersom det trots allt är sambon mamma, och jag ser det verkligen som en träning i självkontroll, men det är banne mig inte lätt att inte ta illa vid sig när ens familj blir trampad på av en elak häxa! Jag brukar tänka att det är värst för henne själv eftersom det är hon som står utan vänner, och med en familj som sällan orkar med henne i mer än en timme.

Det går inte att försöka (inombords) skratta åt någon som är så grymt elak mot den man älskar. Det sombäst hjälper just mig är att få älta ett litet tag, varje gång jag har träffat henne. T.ex. i detta trevliga forum

Jag önska ni kunde vara i mina skor under den tiden när vi hade kontakt med dem.
Läsa de mail jag fått om hur jag förstört mm, när min man är lyckligare, har blivit lugnare och mår mycket bättre sedan han lämnade henne och träffade mig.
Få se hur hans dotter förändrats till en tös som tar ansvar och är "Stortjej" nu.

Anonym "En till": Är din mans syskon kvinnor eller män? Jag funderar kring om det är värre för killar med dominanta mammor; om den här typen av mammor håller hårdare om sönerna än om döttrarna. I vårt fall ser svärmor mig som en konkurrent som har stulit hennes lilla passupp, förlåt, hennes son. Inte sällan säger hon att hon ju kan dö i sitt hem utan att någon märker det eller bryr sig. Sonen är 37 år och kan knappast bo hos sin mamma, vilket hon tycker. När vi köpte hus så tyckte hon att vi skulle inreda ett rum till henne. Gissa om hon blev arg när jag sa blankt nej...

Hmmm, nu svävade jag bort från min ursprungliga tanke... Är det månne så att dominanta mödrar är värre mot sina söner (och deras familjer) eftersom de vill vara den enda kvinnan i gossarnas liv?