Vad göra åt svärmor?

Ingen????

Det påverkar inte min och sambons relation, som tur är...

Ja, det är väl så att man får lära sig att leva med vissa människor. Jag tycker bara att det är så fel att hon ska få klanka ner på oss - och framför allt då på sambon (jag menar, jag tar ju inte hennes gnäll personligt, medan han väl gör det; man vill ju faktiskt få lite uppskattning från sin mamma även om man är vuxen!) - utan "mothugg".

Det som egentligen gör mig mest arg är att jag vet att min stackars snälla sambo har växt upp med denna vidriga människa. En människa som inte har några vänliga ord i sig, utan försöker styra sin omgivning med järnhand. Uppfostra genom anklagelser som: "Efter allt jag har gjort för dig...". Och så tycker hon det är konstigt att hon inte får passa sitt barnbarn; som om vi skulle utsätta vår älskade dotter för sådan behandling!

I vanliga fall anser jag att ondska/ilska osv möts bäst med vänlighet, men på häxor biter inte sådant, har jag märkt.

Och ja, han tycker också att det är ett problem, om än inte lika stort som jag, eftersom han är uppväst med det beteendet.

Oj vad många inlägg! Jag är iaf inte ensam om problemet ;)

Jag verkar ändå ha tur om man jämför med vissa här, eftersom sambon inte på något sätt tar hennes parti. Som någon skrev, så förstör hon inte för oss på annat sätt än att det är förbannat tråkigt att lyssna på. Stackars sambon skäms väl lite över sin knäppa mamma.

Hur blir man så bitter och elak??? Vad får man ut av att folk undviker en? Ingen pallar ju med den här tanten och hon har inte en enda vän. Detta skyller hon naturligtvis också på sin son.

Jag har blivit övertygad om att vissa helt enkelt föds på det viset, och inte enbart drabbats av alltför många motgångar för att kunna vara glada. Kärringen berättade t.ex. förra nyår att hon grät när hon fick sin son, eftersom hon velat ha en flicka. Hur störd får man bli???

"Likadant".

Vi har ingen tanke på att bryta med tanten, eftersom det trots allt är sambon mamma, och jag ser det verkligen som en träning i självkontroll, men det är banne mig inte lätt att inte ta illa vid sig när ens familj blir trampad på av en elak häxa! Jag brukar tänka att det är värst för henne själv eftersom det är hon som står utan vänner, och med en familj som sällan orkar med henne i mer än en timme.

Det går inte att försöka (inombords) skratta åt någon som är så grymt elak mot den man älskar. Det sombäst hjälper just mig är att få älta ett litet tag, varje gång jag har träffat henne. T.ex. i detta trevliga forum

Anonym "En till": Är din mans syskon kvinnor eller män? Jag funderar kring om det är värre för killar med dominanta mammor; om den här typen av mammor håller hårdare om sönerna än om döttrarna. I vårt fall ser svärmor mig som en konkurrent som har stulit hennes lilla passupp, förlåt, hennes son. Inte sällan säger hon att hon ju kan dö i sitt hem utan att någon märker det eller bryr sig. Sonen är 37 år och kan knappast bo hos sin mamma, vilket hon tycker. När vi köpte hus så tyckte hon att vi skulle inreda ett rum till henne. Gissa om hon blev arg när jag sa blankt nej...

Hmmm, nu svävade jag bort från min ursprungliga tanke... Är det månne så att dominanta mödrar är värre mot sina söner (och deras familjer) eftersom de vill vara den enda kvinnan i gossarnas liv?