Har kvinnor inget ansvar?

Då är du jävligt villseledd. Men mår du bra av det så keep it up!

Självklart. Men nu vände jag på en skriven specifik situation där den som skrev ju tyckte att tjejen hade anvsaret att inte följa killarna hem för då kunde hon våldas och jag menar att killarna har ansvaret att inte ta hem tjejen om de tänker/tror de kommer våldta henne då

Nej, det gör det faktiskt inte. I vår lag är en viktig punkt att mannen måste ha så kallat uppsåt. Dvs han måste förstå att tjejen inte vill men fortsätta ändå. MEN ibland döms män trots att de hävdar att de inte förstod ett nej om rätten tror mer på kvinnan och att hon visade så uppenbart att hon inte ville att han borde ha märkt det om han så var i koma mer eller mindre. Dvs: Om tjejen har gråtit tyst och med ganska låg röst om och om igen sagt "Nej nej nej jag vill inte" och mannen fortsätter för att han i efterhand menar att han var så full att han inte hörde hennes protester eller såg att hon grät är chansen enormt stor att han frias. Om situationen är den samma men kvinnan skriker för fulla muggar, sparkar och slåss för att komma loss (gärna med synliga märken på mannen efteråt) och han ändå hävdar att han inte märkte detta är chansen stor att han döms trots sitt "nekande".

Fast jag tror faktiskt inte att det kommer få det
Har gått i många parker, varit på många fester med så gott som bara killar, varit på festivaler och gått hem själv osv osv osv. Dvs gjort ALLT man inte "ska" göra som tjej och aldrig någonsin blivit våldtagen. Däremot har jag blivit våldtagen från 4-12 års ålder av en bekant till mina föräldrar, av tre olika ex samt av en lärare under en studiedag. Så de risker jag ser är att:
1. Umgås med vuxna män och kvinnor när man är barn.
2. Skaffa en partner
3. Gå i skolan.

Kan säga att det tog ungefär ett år innan min sambo lyckades övertyga mig om att han inte kommer våldta mig, och jäklar vad han fick kämpa!

Samhället ursäktar och tillåter våldtäkter in absurdum! Att påstå annat är helt enkelt inte sant för fem öre!

Hur den som gjorde det mot mig som barn tänker vet jag faktiskt inte. Första partnern som gjorde det mot mig var sexmissbrukare och ansåg väll lite krasst att kvinnan var till för mannen och i ett förhållande ska man alltid vara tillgänglig. Vägrade jag penetrerande samlag var en avsugning det minsta jag kunde göra och tvingades till det. (Pga detta ör jag rabiat motståndare till att någon part skall ställa upp på sexuella saker "för husfridens skull")
Andra förhållandet var med en man som både slog och våldtog mig efter en tid tillsammans, det hände dock bara en gång och sedan lämnade jag honom. Han var dessutom missbrukare och inte så vettig på många sätt när det kom till kritan. Person nr tre var jag inte tillsammans med längre när det hände men vi bodde fortfarande tillsammans och han påstår att han helt enkelt inte fattade vad han gjorde fören efteråt och då var han väll mer eller mindre redo att ta livet av sig. Läraren är den enda jag vågat anmäla och hans syn på det hela var att jag frestade honom och fick skylla mig själv.

För att när vi var tillsammans så var jag av synen att alla killar var svin pga sådant jag varit med om, MEN innerst inne ville jag inte tappa hela tron på det manliga släktet. Jag gjorde helt enkelt en riskbedömning och var löjligt försiktig kring min sambo i starten bara för att

Nej faktiskt inte. Det mönster som fanns tidigare var en extrem rädsla för att komma någon nära, jag avverkade pojkvänner som andra bytte strumpor, MEN av de ca 50 olika partners jag haft var det tre som behandlade mig riktigt illa, i alla andra fall var det ju jag som gick för att jag inte litade på killar/män och inte ville komma någon för nära. Så jag har faktiskt inte sökt mig till män som behandlat mig som skit, tvärt om, men det har inte räddat mig för det tyvärr

Det KAN finnas ett mönster hos de som väljer att stanna hos någon som slår dem. Jag stannade ALDRIG, inte en gång med någon av dem som behandlade mig illa. Det enda som pågick under flera år var de övergrepp som skedde på mig som barn när jag helt enkelt inte kunde komma undan ens om jag ville. Men tro mig, MÅNGA har försökt skylla på mig att de övergrepp jag råkat ut för var mitt eget fel, att jag "försatte mig" i situationerna eller skickade signaler om att jag ville fast jag sa nej. Har fått höra det även från polis och psykologer på bla BUP. Så det är en vanlig vanföreställning att alla kvinnor faktiskt gör något som gör att de råkar illa ut.

Och är du så säker på att de berättar då? För många många många kvinnor är en våldtäkt av sin partner bland det värsta man kan utsättas för, skammen är enorm. Man berättar det inte så gärna för någon annan! I SYNNERHET som allmänheten gärna har synen att det finns 100 olika skäl till varför det blev som det blev och alla lämnar mannen så gott som utan ansvar. Att ta steget och berätta att man faktiskt blivit utsatt är en stor sak! När jag var med i SSU i tonnåren så pratade vi om detta på ett läger. Av 15 st tjejer som var med i diskussionen hade 13 (!) blivit våldtagen eller sexuellt ofredad av sin partner! Anonyma undersökningar visar att ca var tredje kvinna utsatts för sexuellt våld av någon de känner! (behöver inte vara penetrerande våldtäkter, handlar även om ofrivilligt taffsande, tvingas till oralsex och dyl)