Hjälp!! Hur hantera utbrott från 1,5 åring?

Jo hon bryr sig, men hon kan inte hindra sina impulser ännu. Du kan inte förvänta dig av en 1½-åring att hon ska lyda, det är en omöjlighet för dem.

I den åldern kommer nästa steg i självständighetsutvecklingen, och det handlar främst om att de upptäcker en egen vilja och visar ofta detta mycket tydligt.

I första hand måste du undvika de negativa kommentaren nej och inte. När ni ska gå in, säg istället att ni ska gå in och göra något annat roligt! Uppmuntra med vad det nu är för roligt ni ska göra inne istället, kanske laga mat, klappa katten, plocka blommor på vägen?? Vad som helst. Vänd det till något positivt, brukar fungera mycket bättre än vad man tror.

Detsamma när ni ska åka bil, vart ska ni? Uppmuntra med hur roligt det ska bli och vart ni ska åka! När du säger att hon inte får glass nu så säg inte bara nej, utan säg att ja glass är jättegott, det kan vi äta imorgon/senare etc.

Försök att förekomma utbrotten eller undvika dem genom att avleda med något annat roligt istället. Faktum är att de, i den här åldern, fortfarande är ganska lätta att faktiskt avleda Värre blir det ju senare framåt 2½ års åldern!

Ofta kan man fundera över om det verkligen är värt att barnet inte får som hon vill, varför inte? Finns det en god anledning, då ska man givetvis vara konsekvent, men fundera noga över vad som egentligen vore så farligt med att hon tex får smaka lite glass (om det finns).

Slutligen vill jag säga att du vinner ingenting på att vara konsekvent än så länge eftersom de ändå inte kan generalisera från en situation till en annan, de kan inte hantera ett nej och handla utifrån det. De följer fortfarande sina impulser.

Du menar att man helt ska ignorera barnets känslor? Det tycker jag är en usel idé...

Om du anser att man är konsekvent genom att helt ignorera den vilja och de känslor som barnet har så har du fått det mesta om bakfoten... dessutom skrev jag inte att man inte ska vara konsekvent. Jag skrev att man vinner inget på det i den här åldern. Men det fungerar säkert att totalt ignorera också, frågan är vad man egentligen vinner... ett barn som slutar uttrycka sig, vill man ha ett sådant barn? Inte jag i alla fall...

Varför ska du ignorera ilskan? Det är ingen känsla menar du?
Känner igen ditt resonemang, människor som växer upp utan att lära sig förstå och hantera ilska lär sig att det är en känsla man inte ska ha eller får ha, man förtränger den istället.

Skitbra...

Är övertygad om att bup och barnpsykologer inte anser att man ska ignorera barns känslor. Men du kanske menar nannyakuten..? Och du kanske menar barn i 4-5 års åldern..?

Då vågar jag påstå att ingen utbildad barnpsykolog anser att det är rätt sätt att ignorera , särskilt inte så små barn. Då har du missuppfattat det hela grovt.