har problem med mamma

Hej! Jag är 16 just nu, jag har problem med min mamma.

Hon blir aldrig nöjd, oavsett vad det gäller. Kommer vi överens om något, gör hon tvärtemot.
Hon lägger sig i allt jag gör, har något emot mitt långdistansförhållnde ( Jag har känt killen i 3 år, vi har varit tillsammans i 1 år).
Jag klarar inte av att vara i närheten av henne, för då börjar hon ha åsikter om allt och nedlåtande/sura kommentarer på allt, har jag inte samma åsikt som hon och säger ifrån, då blir det bråk, med grova förolämningar och det har hänt en gång att det gick så långt att vi slogs. Håller jag inte med henne så straffar hon mig genom att ta bort mitt internet (vilket innebär att min kontakt med min pojkvän bryts) hon ger inte ut mitt barnbidrag ( vilket jag får vanligtvis) och hon säger att om jag inte klarar av att följa reglerna som finns under detta tak, så får jag flytta ut.
Jag har börjat undvika henne och resten av familjen ( Hennes sambo, och hans son som är hos oss varannan helg, som jag för övrigt inte har något emot, sambon håller sig utanför våra bråk, men är ändå mer på hennes sida mot mig, och är inte helt neutral, lite grann försöker han väl att agera 'pappa').
Jag sköter skolan, gick ut nian med 9 MVG av 16 ämnen, 2 G, resten VG.
Jag dricker inte, röker inte, jag städar mitt rum, tar hand om mina husdjur, står för alla kostnader som kommer med djuren själv. På fritiden spelar jag teater och jag är konfirmandledare.
Jag skulle vilja laga mat och hjälpa mer i köket, men så fort jag kommer in där börjar mamma klaga på allt och ha åsikter om allt och vi börjar bråka.
När jag har lagat mat, exempel igår, jag dammsög hela lägenheten, städade mitt rum, lagade mat, vek all tvätt och la allt på plats, så var hon ändå missnöjd.

Bör nämnas att min pappa dog av lång tids sjukdom då jag var 9.
Då fick jag växa upp snabbt och då hade min mamma och jag mer av en syster-relation än mamma-dotter relation. När jag var 11 så bodde mamma och jag tillsammans, vi bråkade då men väldigt sällan, jag försökte undvika konflikterna, för det var alltid stora konflikter för små saker.
Jag fick sitta vid datorn hur länge jag ville, göra i princip vad jag ville, vi umgicks inte särskillt mycket, men båda kände sig nöjda med det.
Det här året, flyttade vi till en lägenhet tillsammans med sambon, mamma satte helt plötsligt en tidsgräns på min dator, och hon blev som hon blev.
Jag har tröttnat på att undvika konflikterna, som startar såhär;
jag gör något, som jag vet hur jag ska göra, som jag alltid har gjort, och som alltid funkat alldeles utmärkt. Någon sak, som hon inte har något alls med att göra.
Hon kommer, och börjar klaga på hur jag gör det, börjar säga hur jag ska göra annars.
Jag säger, mamma, så här har jag alltid gjort, det funkar för mig, jag VET hur jag ska göra. Mamma, det här har absolut ingenting med dig att göra, låt mig sköta det själv.
Hon säger att jag aldrig lyssnar på henne och alltid gör tvärtemot, jag säger att jag visst lyssnar på henne, bara att det inte betyder att jag tänker göra på just hennes sätt, för jag har mitt egna sätt.
Hon säger att jag inte vet någonting, har ingen rätt till egen åsikt för jag har inte tillräcklig livserfarenhet, att jag är oförskämd och otacksam, börjar förolämpa mig.
För har jag alltid undvikit konflikterna och gjort som hon vill, för att inte bråka, för att inte bli av med mina pengar eller mitt internet, eller något annat som hon vet att jag behöver, och helt enkelt för att hon är min mamma och för att jag alltid mår hemskt dåligt av att bråka med henne. Jag får alltid höra så mycket grova och hemska och elaka saker.
Men nu har jag inte hållit tyst, jag har inte dragit mig undan, för varför ska jag stå ut?
Jag får ingen respekt. Det sa jag till henne. Hon undrade varfö hon skulle ge mig det, det räckte med att hon gav mig ett liv och jag ska vara evigt tacksam och hon har gett mig massor materiella saker och jag har inte gett henne något alls tillbaks ( när hon fyllde 40 gav jag och hennes sambo henne en helt ny cykel, som kostade 4000kr, som vi betalade hälften var för, jag fick spara hur länge som helst, och ändå var hon missnöjd, hon tvingade oss att åka till en annan stad och byta den, mot en 100 kr dyrare, och jag fick en utskällning)

Min mammas föräldrar är alkoholister som sket fullständigt i henne och dom erkände aldrig att dom hade gjort fel, dom skyllde ifrån sig och bad aldrig om ursäkt och lyssnade aldrig på henne, egenskaper som hon oxå har fått (vi träffar inte mina släktingar för dom blev kvar när vi flyttade från ett annat land till Sverige) min pappa var oxå alkoholist, han misshandlade mamma. Mamma har haft ett svårt liv, det är stressigt för henne på jobbet.

Sen vi flyttade ihop med hennes sambo försöker hon leka familj. Dvs, alla ska göra allt tillsammans samtidigt, det är två vuxna och två barn, barnen har ingenting att säga till om.
Hon lyssnar aldrig när man säger något, till exempel när jag skulle tvätta, då sa jag;
Mamma, jag ska tvätta nu, har du några kläder som ska tvättas? Ge dom till mig, så tvättar jag dom oxå.
När jag kom och skulle tvätta två minuter senare, så hörde jag att hon redan tvättade.
Jag blev hemskt trött, så är det alltid, hon lägger sig i ALLT.
Jag sa först lugnt;
Mamma, jag sa att jag skulle tvätta, hur kommer det sig att du gör det nu?
Hon sa;
Du sa, att dina kläder behövde tvättas, och jag hade igentligen inte planerat att tvätta just nu, men eftersom du behövde det så tänkte jag att jag kunde göra dig en tjänst.
Jag sa;
Jag sa att JAG skulle tvätta.
Hon sa;
Du vet inte själv vad du säger, och du står inte fast vid dina ord.

Då blev jag väldigt arg, för så har det varit i flera år nu, då har jag sagt; vilken livlig fantasi du har, du skulle kunna skriva en bok, och skämtat bort det hela.
Men nu så kände jag mig så trött och frustrerad och för första gången under alla dessa år arg, så då sa jag; men lyssna med öronen, inte med r*ven, FÖR H*LV*TE!!
Och då började vi bråka igen. Fast skillnaden den här gången från alla andra gånger var att nu mådde hon också dåligt pga vårt bråk, så då föreslog jag att ta kontakt med familjeenheten, socialtjänsten, och eftersom hon var förvånad att jag sa ifrån för första gången och arg på mig, så gic hon med på det.
När vi gick dit, så sa dom;
Men det verkar som om ni vill båda få en bättre relation med varann, ni ser ut att ha bra förutsättningar.
Dom lyssnade inte särskillt noga på mig, och mamma har en förmåga att le så fint och berätta så fina historier inför andra människor, så jag framstår som en liten mamma och hon en ängel.
Så familjeenheten avfärdade detta som en tonårsrevolt.

Jag och min mamma har försökt att lsa det här själva, vi har försökt att prata i lugn och ro, men det slutar med att min mamma börjar bli arg, och det syns på henne när det kommer, så då byter jag fint samtalsämne.
Vi har försökt att göra ett shema, så att det tydligt skulle stå vad jag skulle hjälpa till med hemma, när jag skulle ha min egen tid osv, jag kom med det förslaget så att jag säkert skulle veta att mamma inte skulle lägga sig i vissa saker och att ag skulle få min egna tid, men hon gjorde det shemat till något som inte gav mig någon som helst tid för mig själv, och ingen tid vid datorn, och resterna av min fritid med dom, och då drog jag mig genast ur den idén.

Bara människor som känner mig och mamma bra, men som inte bor med oss, förstår vad som händer, med dom kan inte göra något åt saken.
Och om man berättar detta för någon som inte känner oss bra, när dom får se min mamma med hennes vackra leende och hennes 'visdomsord' så framstår jag som en otacksam ungjäv*l.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte varför det här händer. Jag mår väldigt dåligt, min mamma utsätter mig för mental tortyr, hon låter mig inte utvecklas, hon hackar ner på mig, hon lyssnar inte. Hon säger att jag är en dålig dotter, dålig och otacksam och elak människa.
Jag frågat andra men dom håller inte med.
Hon tolerar inte misstag, hon tolerar inte att någon gör på något annat sätt än hennes.

Hon har skickat ett brev till min pojkvän där hon förbjuder honom att ringa och smsa mig, och där hon säger att hon inte välsignar våran mer än vänskapliga relation föränn jag blir 20.

Hon betalade en av våra träffar, i hopp om att vi skulle bryta upp, men när vi inte gjorde det så gör hon alt för att vi inte ska träffas mer än 1 gång per år.

När jag frågar varför säger hon att hon inte har tid och råd och rätt tillfälle, och att jag måste umgås mer med min egen familj.
När jag undrade vad hennes ekonomi och tid har med hans och mina träffar att göra, sa hon, men du siter fullständigt i mig, du träffar folk bakom min rygg, du bryr dig inte alls om min åsikt, du skiter fullständigt i mig Du är så otacksam.

Jag behöver höra era åsikter. Vad ska jag göra? Varför är det såhär? Gör jag något fel?
Är det här normalt? Hur ska man åtgärda det här?
Jag är ny här på forumet, förlåt om jag skrev i fel tråd eller så.

Tacksam för svar.

MVH, Cheavy

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-06-25 20:40
Såg ett fel nu i efterhand, ber om ursäkt
för detta.

Min mamma får mig att se ut som en j*vul, och framstår själv som en liten ängel, när vi pratar med familjenheten.

withoutname

Äldre 26 Jun 01:35

#2

Tack Jelly Bean för ditt svar!

Jag tror nog att det är lite grann så, att hon har egna problem och låter det gå ut lite över mig, och så tror jag att hon inser att det är 2 år kvar tills jag flyttar ut hemifrån, så hon klamrar sig fast vid mig.
Familjen tycker att jag bör umgås mera med dom, för dom upplever det som att jag aldrig är hemma och när jag väl är hemma så sitter jag inlåst på mitt rum vid datorn,
medan jag känner att jag behöver mera förtroende och frihet och kommer inte riktigt överens med min mamma, och undviker dom. Så det blir lite grann som en sluten krets, utan lösning.
Fast dom inser inte det, dom tycker att det bara är jag som gör fel.

Så jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till för att få hjälp, för alla mår dåligt av det och jag tror inte att nån av oss klarar att stå ut med detta tills jag flyttar hemifrån....

Jag behöve hjälp, vad ska jag göra, vem ska jag vända mig till?

withoutname

Äldre 26 Jun 10:35

#7

JellyBean: Jag ska gå till ungdomsmottagningen och prata med dom. Tack för det tipset.

På vårt familjeenhet möte satt vi i två olika rum, med två olika tanter, på min begäran, just så att vi båda kunde tala ut utan att såra varann med det vi sa och utan att påverkas av varandras närvaro, och så att båda fick chans att berätta vår historia så att det inte skulle bli som att jag går emot min mamma bakom hennes rygg.
Jag tycker INTE att min mamma är hemsk, men det är bara det att ingen i familjen mår bra av våra bråk. När vi börjar bråka blir jag lika hemsk mot henne numera, även om det inte var så förr.
Jag gör faktiskt också fel, och nackdelen med att gå ensam på sånadär möten är att bara MIN sida visas upp, och när jag berättar så blir det ju automatiskt att jag får min mamma att framstå som skurken i dramat.
Jag vill bli uppfattad som att JAG OCH MIN MAMMA har problem, som vi måste få hjälp att lösa, som vi inte riktigt vet vad som är problemet och orsaken till det, och måste få hjälp med att ta reda på det av ngn utomstående proffesionell person, för att sedan få hjälp att hitta en lösning, INTE att bara min mamma är dum mot mig. Eller att bara jag är dum mot min mamma.

Surfa, du sa att du fantiserade om hur det skulle bli när dina föräldrar hamnade på ålderdomshem. Och var tvugna att vara snälla och lyssna på dig.

Min mamma skadade hennes fot igår, hon kan inte gå alls, och måste sitta ner och lyssna på våra order medan jag och hennes sambo springer runt i huset och fixar mat och allt annat som behöver fixas, och eftersom hon inte kan röra sig så kan hon inte kommentera processen, bara klaga på resultatet.
Så det blir lite grann som dina fantasier där. Det är hemskt sorligt att det måste till en skadad fot för att min mamma ska lugna ner sig, men så är det...Både jag och hennes sambo mår bättre av att stämningen är lättare i huset.
Jag får genast lust att umgås med dom och föreslå massor aktiviteter...Jag hoppas på att det förblir som det är nu när mammas fot går över.

Fast å andra sidan förändrar det här bara den praktiska situationen, hennes syn på mig och min pojkvän förändras inte, hon kommer inte acceptera om att jag är en tonåring som behöver utvecklas och måste få plats, för det första till att göra sysslor i hemmet, för det andra för att faktiskt få vara ensam och utveckla och utforska mina möjligheter och intressen och beteende och bemötande och personlighet.
Det här med foten kanske bar gör att hon blir ännu räddare att släppa mig ifrån sig....

Gud, det här suger. Som ni kanske märker känner jag mig otroligt förvirrad, både känslo och situationsmässigt, för det första vet jag inte hur jag ska bete mig, för det andra så måste jag tänka ut ett sätt att visa mitt problem på ett rättvist sätt, så båda sidorna visas upp och så att det inte verkar som att bara min mamma är dum mot mig.

Och det absolut värsta är, att jag inte inser vad jag själv gör för fel. Jag gör verkligen mitt bästa för att vara bra, hon säger att jag gör massor fel.
Hon kanske inte har helt rätt och är väl själv påverkad av situationen och alla känslor och rädslan för att misslyckas när hon säger det hon säger, liksom jag när jag säger massor hemskheter till henne...
Men jag gör väl också fel, om man bortser från att vi båda förolämpar varann och att vi båda har slagit varann en gång när det gick så långt, så måste det finnas något annat jag gör fel...
Hennes sabo sa en gång, 'Det är två starka viljor i huset, och när era åsikter krockar så skakar huset i grunden'
Kanske det är så, men varför ska jag backa med min åsikt, när det handlar om något som hon måste acceptera, som till exempel min pojkvän ( som för övrigt inte heller dricker eller röker, har bra betyg, är trevlig, snäll och inteligent, och har normala intressen som musik, konst och kultur och liknande, helt klanderfri), som sagt som hon måste acceptera, inte komma med sina åsikter om.
Varför ska jag backa med mina åsikter? Varför ska inte jag få plats att utvecklas?

Och se, nu är vi där igen. Jag bara startar anklaga henne. Jag vill bara tala om att hon göra massor bra saker oxå...Bara att ag inte får plats under alla hennes åsikter, hon är väl bara rädd att acceptera att jag växer upp nu....
Hur sk man hantera föräldrars rädsla för att släppa taget om sina barn och acceptera att vi barn faktiskt växer upp nån gång?

Förlåt för ännu ett jättelångt inlägg...Jag läser era svar, vartenda ett, jag lovar...tack för era tips och stöd och att ni delar med er av era erfarenheter.

withoutname

Äldre 1 Aug 13:34

#12

Jag ringde Ungdomsmottagningen som någon tipsade, deras sånadär som man pratar med ( kommer inte ihåg vad det heter) var på semester.
Min mamma tjatar om att hon vill gå till familjeenheten igen, men det vill inte jag eftersom dom inte fattar eller inte lyssnar eller jag vet inte vad det var, och det blir bara sämre eftersom dom får mamma att tro att hon gör rätt, och jag har inte en blekaste aning om vad hon sa till dom.
Min mamma har ett sätt att 'uppfostra' mig. Antingen så gör jag som alla andra eller som jag har blivit tillsagd, eller så tar hon bort något som betyder något för mig, som bestraffning. Nu satte hon en tidsgräns på min dator, dvs att datorn automatiskt stängs av vid en viss tidpunkt på natten, eftersom jag vägrade äta frukost med dom och stiga upp på morgonen.
Hon sa, att medan min halvbror är här så ska vi göra saker tillsammans. Då sa jag att jag hela veckan hade gjort saker tillsammans med dom.
Då sa hon att jag inte var ensam i familjen och att alla måste göra saker tillsammans, typ äta tillsammans, se på film tsmans, vänta tills alla är färdiga innan man stiger från bordet. Säger jag emot börjar hon säga att det är jag som gör att hon inte tycker om min pojkvän och när jag är med honom blir jag mer såhär 'rebelisk' ( rebelisk? jag bara kämpar att bli accepterad som person och få dom att förstå att jag behöver mitt eget utrymme och att man inte kan tvinga på ett sånt där 'familjebeteende' och att jag har mina egna behov och att jag inte är 2 år längre och att jag faktiskt är en person med egna behov än en fängelsefånge som måste böja mig under vissa regler för att inte förlora saker jag är rädd om)
Jag vet inte vad som händer. Jag mår inte bra. Kanske är hon som såna där föräldrar som det var beskrivet i länken som jag fick, men vad spelar det för roll? Jag kan inte göra något åt saken.
Hon vet att om hon tar bort saker som gör att jag kan hålla kontakten med min pojkvän, som faktiskt är den enda anledningen som håller mig från att säga ifrån, eftersom om hon tar bort mitt internet kan jag inte hålla kontakten med honom, så måste jag 'lyda' henne. Hon hotar med att ta bort saker som hon vet betyder något för mig eller som jag behöver för att få mig att lyda henne.
Vad ska jag göra nu då? Hennes sambo är helt och hållet på hennes sida.

withoutname

Äldre 1 Aug 21:39

#14

Lavish skrev 2010-08-01 21:21:06 följande:

Tja, är frukost med dom? Kolla på film med dom? Så slipper du att de tar ifrån dig saker som betyder något. Bit ihop. Kort och gott. Le ditt allra falskaste leende.

Det är ju det jag gör, men det förändrar inte min relation med henne, och jag mår inte bra, jag orkar inte leva såhär. Så jag vet inte vad jag ska göra. Men tack för dina synpunkter, kanske är det normalt allt vad som händer med mig, och jag känner mig orättvist behandlad och darför kanske tror att det är något ovanligt och hemskt. Jag vet ju inte riktigt hur 'normala' familjer ser ut så jag har inget att jämföra med. Jag mår bara dåligt, det är bara det, så darför vill jag gärna höra era synpunkter och åsikter om vad som är normalt och vad jag ska göra.

har problem med mamma

INNEHÅLL