har problem med mamma

Detta var ett långt inlägg så kommer bara ta det som slår mig direkt när jag läser det.

Det allra första jag vill säga till dig är att det är INTE ditt fel. Det är inte något fel med dig.
När folk blir olyckliga men inte vet hur dom ska hantera det eller gör det bättre, har dom en tendens till att skylla på allt runt sig. Att alla gör fel, på vilket sätt man än gör, så blir dom aldrig nöjda. Det är som att försöka att fylla ett bottenlöst hål. Hon kommer aldrig att bli nöjd fören hon ( din mamma) tar itu med sig själv. Och du skall veta att det är FEL av henne att ta ut det över dig. Men vet man inte bättre, så gör man inte bättre.

Väldigt bra av dig att vända dig utanför familjen för hjälp, tyvärr är socialen inte så bra och dom brukar oftas svara att det är tonårsrevolt för att dom inte heller vet bättre. Det blir svårt att övertyga dom om något när man kommer dit med sina sociala masker påklistrade med superlim.

Det enda råd jag kan ge dig är gå till ungdomsmotagningen. Genom alla mina år får jag faktiskt säga att dom "fattar". Dom har väldigt öppna sinnen och jobbar men ungdommar på en helt annan nivå.

Vill en en gång säga att detta har INGET med dig att göra, det bara drabbar dig och det är jag enormt ledsen för. Men det viktigaste är att du börjar skydda dig från dessa attacker. Att du tar hand om dig själv föst.

Tacksam..det är hon som borde vara  tacksam för att hon fick dig. Inte tvärt om. Du hade ju inte precis något val om vilken mamma du fick välja.

Tyvärr är detta normalt i dom flesta hem, men det borde inte vara det.. ALLA skall ha rätt till att växa upp i trygghet och ett lungt hem.

Tack Jelly Bean för ditt svar!

Jag tror nog att det är lite grann så, att hon har egna problem och låter det gå ut lite över mig, och så tror jag att hon inser att det är 2 år kvar tills jag flyttar ut hemifrån, så hon klamrar sig fast vid mig.
Familjen tycker att jag bör umgås mera med dom, för dom upplever det som att jag aldrig är hemma och när jag väl är hemma så sitter jag inlåst på mitt rum vid datorn,
medan jag känner att jag behöver mera förtroende och frihet och kommer inte riktigt överens med min mamma, och undviker dom. Så det blir lite grann som en sluten krets, utan lösning.
Fast dom inser inte det, dom tycker att det bara är jag som gör fel.

Så jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till för att få hjälp, för alla mår dåligt av det och jag tror inte att nån av oss klarar att stå ut med detta tills jag flyttar hemifrån....

Jag behöve hjälp, vad ska jag göra, vem ska jag vända mig till?

Din stackare! Sånna var mina föräldrar oxå. De körde ofta med det där tacksamhets-pratet. Likaså det där "så länge du bor i vårt hus...". Deras poäng var att jag inte hade någon rätt till egna åsikter eftersom de betalade min mat, mina kläder o s v.

När föräldrar säger sånt erkänner de ju rakt ut att de inte respekterar sina barn. Den som inte visar respekt mot andra, förtjänar heller ingen respekt tillbaka. Jag kände mig väldigt oälskad av mina föräldrar, och i många år längtade jag efter deras kärlek, och kände stor sorg över att inte vara älskad. Men sen var det någon som sa till mig: "Man behöver inte älska sina föräldrar." Det tänkte jag mycket på, och det hjälpte mig att orka. Till slut började jag se dem som två människor som jag visserligen var beroende av, men som jag inte hade särskilt mycket gemensamt med, och som jag aldrig frivilligt skulle ha valt att umgås med. En gubbe och en tant med helt andra värderingar än jag, helt enkelt.

Jag fantiserade ofta om hur det skulle bli när maktbalansen var den omvända. När de satt på ålderdomshem och behövde be om hjälp med varenda liten sak. Då skulle jag göra precis samma sak mot dem, som de hade gjort mot mig. De skulle inte ha rätt till någon åsikt, de skulle tvingas vara snälla, vänliga och acceptera allt jag sa.

Nu är jag snart 40, och lusten att hämnas har försvunnit. De har på sätt och vis redan fått sitt straff - en ytlig och intetsägande kontakt med sina barn. Jag är sedan många år inte ett dugg beroende av dem längre, och därför har vi endast en ytlig kontakt. De klagar ibland på att jag inte pratar mer med dem, men de får skylla sig själva, och jag tror de har samma problem med alla människor. Det klart att ingen vill öppna sitt hjärta för någon som bara kritiserar och tar tillfället att framhäva sig själv.

Idag kan jag till och med tycka att det finns fördelar med att ha haft sånna föräldrar. Jag VET hur viktigt det är att respektera alla människor, även barn - även riktigt små barn. Det finns en typ av föräldrar som behandlar barn på ett helt annat sätt än vuxna. Det gör inte jag.

Jag tycker att du ska kopiera det du skrivit och ta med det till ungdomsmottatgningen t ex om inte socialen vill hjälpa själv. Du har antagligen svårt att få allt detta ur dig inför din mamma på möten.

Verkar som att hon har lite psykiska problem, kanske pga sin egen uppväxt. Som det verkar i det du skrivit så skulle du kunna vara kapabel att ta hand om dig själv och man får i särskilda fall flytta hemifrån vid 16 års ålder.

Du ska inte behöva ha det så!

Jo jag tycker att du skall vända dig till ungdomsmottagningen. Om så behövs kommer dom hjälpa dig om det behövs annat eller mer.
Tycker att du skall gå dit själv, UTAN din mamma. Iaf i början. Det blir alltid en annan dynamik när mamman är närvarande. Och det ger även att du kan prata ostört utan avbrott eller censur.

Det är en jobbig situation du sitter i. Mina föräldrar var inte alls så hemska som din mamma, men ändå minns jag frustrationen och ilskan över att bli orättvist och respektlöst behandlad av någon jag befann mig i en beroendesituation till. Det enda jag gjorde var väl att bita ihop och drömma om när jag skulle kunna flytta därifrån och bli självsständig.

Just tonåren är väl jobbiga på det sättet att kraven på en och ansvaret man ska ta ökar, samtidigt som de rättigheter och den frihet som motsvarar detta inte alltid ökar i samma takt...

JellyBean: Jag ska gå till ungdomsmottagningen och prata med dom. Tack för det tipset.

På vårt familjeenhet möte satt vi i två olika rum, med två olika tanter, på min begäran, just så att vi båda kunde tala ut utan att såra varann med det vi sa och utan att påverkas av varandras närvaro, och så att båda fick chans att berätta vår historia så att det inte skulle bli som att jag går emot min mamma bakom hennes rygg.
Jag tycker INTE att min mamma är hemsk, men det är bara det att ingen i familjen mår bra av våra bråk. När vi börjar bråka blir jag lika hemsk mot henne numera, även om det inte var så förr.
Jag gör faktiskt också fel, och nackdelen med att gå ensam på sånadär möten är att bara MIN sida visas upp, och när jag berättar så blir det ju automatiskt att jag får min mamma att framstå som skurken i dramat.
Jag vill bli uppfattad som att JAG OCH MIN MAMMA har problem, som vi måste få hjälp att lösa, som vi inte riktigt vet vad som är problemet och orsaken till det, och måste få hjälp med att ta reda på det av ngn utomstående proffesionell person, för att sedan få hjälp att hitta en lösning, INTE att bara min mamma är dum mot mig. Eller att bara jag är dum mot min mamma.

Surfa, du sa att du fantiserade om hur det skulle bli när dina föräldrar hamnade på ålderdomshem. Och var tvugna att vara snälla och lyssna på dig.

Min mamma skadade hennes fot igår, hon kan inte gå alls, och måste sitta ner och lyssna på våra order medan jag och hennes sambo springer runt i huset och fixar mat och allt annat som behöver fixas, och eftersom hon inte kan röra sig så kan hon inte kommentera processen, bara klaga på resultatet.
Så det blir lite grann som dina fantasier där.  Det är hemskt sorligt att det måste till en skadad fot för att min mamma ska lugna ner sig, men så är det...Både jag och hennes sambo mår bättre av att stämningen är lättare i huset.
Jag får genast lust att umgås med dom och föreslå massor aktiviteter...Jag hoppas på att det förblir som det är nu när mammas fot går över.

Fast å andra sidan förändrar det här bara den praktiska situationen, hennes syn på mig och min pojkvän förändras inte, hon kommer inte acceptera om att jag är en tonåring som behöver utvecklas och måste få plats, för det första till att göra sysslor i hemmet, för det andra för att faktiskt få vara ensam och utveckla och utforska mina möjligheter och intressen och beteende och bemötande och personlighet.
Det här med foten kanske bar gör att hon blir ännu räddare att släppa mig ifrån sig....

Gud, det här suger. Som ni kanske märker känner jag mig otroligt förvirrad, både känslo och situationsmässigt, för det första vet jag inte hur jag ska bete mig, för det andra så måste jag tänka ut ett sätt att visa mitt problem på ett rättvist sätt, så båda sidorna visas upp och så att det inte verkar som att bara min mamma är dum mot mig.

Och det absolut värsta är, att jag inte inser vad jag själv gör för fel. Jag gör verkligen mitt bästa för att vara bra, hon säger att jag gör massor fel.
Hon kanske inte har helt rätt och är väl själv påverkad av situationen och alla känslor och rädslan för att misslyckas när hon säger det hon säger, liksom jag när jag säger massor hemskheter till henne...
Men jag gör väl också fel, om man bortser från att vi båda förolämpar varann och att vi båda har slagit varann en gång när det gick så långt, så måste det finnas något annat jag gör fel...
Hennes sabo sa en gång, 'Det är två starka viljor i huset, och när era åsikter krockar så skakar huset i grunden'
Kanske det är så, men varför ska jag backa med min åsikt, när det handlar om något som hon måste acceptera, som till exempel min pojkvän ( som för övrigt inte heller dricker eller röker, har bra betyg, är trevlig, snäll och inteligent, och har normala intressen som musik, konst och kultur och liknande, helt klanderfri), som sagt som hon måste acceptera, inte komma med sina åsikter om.
 Varför ska jag backa med mina åsikter? Varför ska inte jag få plats att utvecklas?

Och se, nu är vi där igen. Jag bara startar anklaga henne. Jag vill bara tala om att hon göra massor bra saker oxå...Bara att ag inte får plats under alla hennes åsikter, hon är väl bara rädd att acceptera att jag växer upp nu....
Hur sk man hantera föräldrars rädsla för att släppa taget om sina barn och acceptera att vi barn faktiskt växer upp nån gång?

Förlåt för ännu ett jättelångt inlägg...Jag läser era svar, vartenda ett, jag lovar...tack för era tips och stöd och att ni delar med er av era erfarenheter.

Varför är det så viktigt för dig att beskriva ditt/ert problem opartiskt och rättvist? En kurator, terapeut, socionom (eller annan person som i sitt yrke har till uppgift att hjälpa till med sådana här problem) förstår naturligtvis att din mamma (och övriga familjemedlemmar) ser problemet från en annan synvinkel.

Du behöver ingen domstol, som ska säga vem som gör rätt eller fel. Men om du anstränger dig för att beskriva relationen till din mamma på ett opartiskt, neutralt, sakligt och rättvist sätt - då kommer du inte att få ur dig DINA känslor, och då blir det antagligen inte särskilt meningsfullt att "prata ut".

Jag tycker att du ska fokusera på DINA känslor och upplevelser. Censurera inte dig själv. Givetvis ska du tydligt förmedla att du vill förstå din mamma och att du är positiv till att förändra ditt eget beteende för att få relationen i familjen att fungera bättre. Men hur det ska gå till är en senare fråga. Först måste du utforska vad som gör dig frustrerad, arg och besviken, och varför. Därefter kan du, tillsammans med den som lyssnar, se var möjligheterna till förändring finns.

När man går bakom ryggen på en annan människa, gör man det UTAN dess vetenskap.
Om din mamma vet om att du går till tex ungdomsmottagningen är det inte att gå bakom ryggen på henne. 
 
Jag tror heller inte att din mamma är hemsk. Jag tror bara att hon inte riktigt vet hur hon skall göra.

Jag vet att du med gör dina saker. För det är faktisk tså att du har 100% ansvar för er relation, precis som din mamma. Med den enda skillnaden att hon är vuxen.

Dom du kommer träffa är mycket medveta omn att du kommer endast med din version av det hela. Och egentligen är det det enda som krävs. För det är dina känslor som räknas. Din mamma kan liksom ändå inte sitta brevid och säga " så var det inte" för det spelar liksom ingen roll..det du upplevde rätt eller fel är ändå dina upplevelser.

Och igen måste jag då promta på att du skall gå själv. Även kanske att din mamma går och ser någon på sitt håll.. INNAN ni börjar med terapi ihop.

Du srkiver du och din mamam..jag skulle vilja säga att HELA familjen, dina syskon, din mammas sambo med har "problem".Inte bara du och din mamma. för detta drabbar hela familjen. Alla som bor under samma tak. Även om delar av familjen inte är direkt "aktiv" så blir dom med drabbade.

Den enda versionen du någonsin kommer kunnna berätta är sin egen. Du kommer aldrig kunna berätta din mammas så länge du inte är din mamma.
Så att berätta rättvist...tja det enda du kan tänka på att hålla dig till sanningen.

Det är ju inte dom bra sakerna som är på tapeten så att säga, utan det är ju dom "dåliga" vi tar upp, det betyder inte att vi anklagar, utan snarare att vi för problemet till ytan.

Din mamma är absolut ingen dålig människa, Hon är säkert en underbar människa som bara gör lite dåliga saker.

Jag vet inte om det hjälper att jag säger det men det är nog nästan omöjligt att gå igenom tonåren utan att någonsin hamna i konflikt med föräldrarna och bli både frustrerad och arg på dem. Jag skulle nästan våga påstå att det inte är sunt att ha en helt harmonisk relation till föräldrarna genom hela uppväxten. Men det är ju lika jobbigt för det.

Jag vet inte... jag tycker mig har upplevt något liknande. När tonåren började så upptäckte jag nya sidor hos min mamma. Idag är jag vuxen sedan länge och har stora egna barn. Min relation till min mamma är sämre än någonsin... för att inte säga obefinlig. 

Jag har funderat mycket på det och tillslut hittade jag den här sajten ->vuxnabarn.narcissism.nu/blog/admin/2008/om-narcissistiska-foraldrar/comment-page-1/

För mig var det skrämmande men samtidigt befriande läsning. Du är ung och jag vet inte om man klarar att skilja på det som finns att läsa om på den sajten och på vanligt tonårskrig som brukar utbryta då och då i de flesta hem.... men jag tycker inte att den situation du beskriver verkar ha enbart "tonårskrig" som grund. Det där med cykeln t.ex var mycket fult och elakt gjort av henne. Hennes bakgrund måste vara en tung ryggsäck att bära och du får uppenbarligen hjälpa till med den. Du är ung och ropar på hjälp för att det här är för tungt för dig - självklart. Se till att få hjälp så att detta inte tillslut gräver sig alltför långt ner i din hjärna. Envisas! Det råd du fick ovan av Surfa tycker jag att du ska fundera över. Det du upplever upplever du. De känslor som dyker upp inom dig är på riktigt och inte överdrivna eller som du inbillar dig. 
Jag tycker att jag genom det som fanns att läsa på den där sajten fick hjälp att förstå att det faktiskt inte är så att det är bara jag som jobbig och inte kan och inte fattar och är en dålig fru/dotter
Jag vågar mig på att säga att du kanske ska ta dig en titt på sajten. Det är svåra grejer de skriver om så ta absolut någon utomstående till hjälp i funderingarna.

Jag ringde Ungdomsmottagningen som någon tipsade, deras sånadär som man pratar med ( kommer inte ihåg vad det heter) var på semester.
Min mamma tjatar om att hon vill gå till familjeenheten igen, men det vill inte jag eftersom dom inte fattar eller inte lyssnar eller jag vet inte vad det var, och det blir bara sämre eftersom dom får mamma att tro att hon gör rätt, och jag har inte en blekaste aning om vad hon sa till dom.
Min mamma har ett sätt att 'uppfostra' mig. Antingen så gör jag som alla andra eller som jag har blivit tillsagd, eller så tar hon bort något som betyder något för mig, som bestraffning. Nu satte hon en tidsgräns på min dator, dvs att datorn automatiskt stängs av vid en viss tidpunkt på natten, eftersom jag vägrade äta frukost med dom och stiga upp på morgonen.
Hon sa, att medan min halvbror är här så ska vi göra saker tillsammans. Då sa jag att jag hela veckan hade gjort saker tillsammans med dom.
Då sa hon att jag inte var ensam i familjen och att alla måste göra saker tillsammans, typ äta tillsammans, se på film tsmans, vänta tills alla är färdiga innan man stiger från bordet. Säger jag emot börjar hon säga att det är jag som gör att hon inte tycker om min pojkvän och när jag är med honom blir jag mer såhär 'rebelisk' ( rebelisk? jag bara kämpar att bli accepterad som person och få dom att förstå att jag behöver mitt eget utrymme och att man inte kan tvinga på ett sånt där 'familjebeteende' och att jag har mina egna behov och att jag inte är 2 år längre och att jag faktiskt är en person med egna behov än en fängelsefånge som måste böja mig under vissa regler för att inte förlora saker jag är rädd om)
Jag vet inte vad som händer. Jag mår inte bra. Kanske är hon som såna där föräldrar som det var beskrivet i länken som jag fick, men vad spelar det för roll? Jag kan inte göra något åt saken.
Hon vet att om hon tar bort saker som gör att jag kan hålla kontakten med min pojkvän, som faktiskt är den enda anledningen som håller mig från att säga ifrån, eftersom om hon tar bort mitt internet kan jag inte hålla kontakten med honom, så måste jag 'lyda' henne. Hon hotar med att ta bort saker som hon vet betyder något för mig eller som jag behöver för att få mig att lyda henne.
Vad ska jag göra nu då? Hennes sambo är helt och hållet på hennes sida.

Tja, är frukost med dom? Kolla på film med dom? Så slipper du att de tar ifrån dig saker som betyder något. Bit ihop. Kort och gott. Le ditt allra falskaste leende.

Det är ju det jag gör, men det förändrar inte min relation med henne, och jag mår inte bra, jag orkar inte leva såhär. Så jag vet inte vad jag ska göra. Men tack för dina synpunkter, kanske är det normalt allt vad som händer med mig, och jag känner mig orättvist behandlad och darför kanske tror att det är något ovanligt och hemskt. Jag vet ju inte riktigt hur 'normala' familjer ser ut så jag har inget att jämföra med. Jag mår bara dåligt, det är bara det, så darför vill jag gärna höra era synpunkter och åsikter om vad som är normalt och vad jag ska göra.

Det är faktiskt helt omöjligt för mig att säga också. Jag tycker absolut att ni ska söka er till en terapeut och prata eftersom du mår dåligt. Men dom känslorna du beskriver nu känner jag väl igen från min egen tonårstid och det är nog inget onormalt. Ja det kanske är onödigt av din mamma att tvinga dig att vara med på familjeaktiviteter du inte vill och orättvist att straffa dig när du vägrar med att ta det du gör istället ifrån dig. Men det är också klassiskt tonårsbeteende att vägra äta tillsammans med familjen och hellre hänga vid datorn än umgås med dom.

Ni har väl helt enkelt olika syn på din roll i familjen. Du tycker att du är nästan vuxen och borde ha betydligt större svängrum att forma ditt liv som du vill ha det. Du tycker att det är förnedrande när din mamma bestraffar dig. Din mamma ser dig antagligen fortfarande som ett stort barn som behöver vägledning i form av piska och morot, och som hon har både rätt och skyldighet att utöva makt över.

Jag tror att man ganska ofta äter tillsammans och liknande i välfungerande familjer, men då är samvaron trevlig och mysig, vilket gör att familjemedlemmarna inte försöker dra sig undan.

Dysfunktionella familjer försöker nog ofta låtsas att allt är bra, och föräldrarna vill att man ska äta tillsammans, eller åka på semester (så man har nåt att berätta för vänner och bekanta). Men eftersom stämningen är så dålig är det egentligen ingen som trivs. De vuxna får migrän, värk och liknande, och får på så sätt en fribiljett till att dra sig undan. Och barnen säger kanske rakt ut att de inte vill. (Utom möjligen det yngsta barnet, som ofta ser det som sin uppgift att hålla ihop familjen.) Tyvärr tror jag att barnen ofta får skulden för den dåliga stämningen. Det är lättare att gnälla över att barnen är tysta och buttra vid samvaron, eller att de inte är med alls, än att samtala om stämningen och analysera varför det har blivit så.

Vart bor din pojkvän?