Inlägg från: Lavish |Visa alla inlägg
  • Lavish

    har problem med mamma

    Det är en jobbig situation du sitter i. Mina föräldrar var inte alls så hemska som din mamma, men ändå minns jag frustrationen och ilskan över att bli orättvist och respektlöst behandlad av någon jag befann mig i en beroendesituation till. Det enda jag gjorde var väl att bita ihop och drömma om när jag skulle kunna flytta därifrån och bli självsständig.


    Just tonåren är väl jobbiga på det sättet att kraven på en och ansvaret man ska ta ökar, samtidigt som de rättigheter och den frihet som motsvarar detta inte alltid ökar i samma takt...

  • Lavish

    Jag vet inte om det hjälper att jag säger det men det är nog nästan omöjligt att gå igenom tonåren utan att någonsin hamna i konflikt med föräldrarna och bli både frustrerad och arg på dem. Jag skulle nästan våga påstå att det inte är sunt att ha en helt harmonisk relation till föräldrarna genom hela uppväxten. Men det är ju lika jobbigt för det.

  • Lavish
    withoutname skrev 2010-08-01 13:34:38 följande:

    Jag ringde Ungdomsmottagningen som någon tipsade, deras sånadär som man pratar med ( kommer inte ihåg vad det heter) var på semester.
    Min mamma tjatar om att hon vill gå till familjeenheten igen, men det vill inte jag eftersom dom inte fattar eller inte lyssnar eller jag vet inte vad det var, och det blir bara sämre eftersom dom får mamma att tro att hon gör rätt, och jag har inte en blekaste aning om vad hon sa till dom.
    Min mamma har ett sätt att 'uppfostra' mig. Antingen så gör jag som alla andra eller som jag har blivit tillsagd, eller så tar hon bort något som betyder något för mig, som bestraffning. Nu satte hon en tidsgräns på min dator, dvs att datorn automatiskt stängs av vid en viss tidpunkt på natten, eftersom jag vägrade äta frukost med dom och stiga upp på morgonen.
    Hon sa, att medan min halvbror är här så ska vi göra saker tillsammans. Då sa jag att jag hela veckan hade gjort saker tillsammans med dom.
    Då sa hon att jag inte var ensam i familjen och att alla måste göra saker tillsammans, typ äta tillsammans, se på film tsmans, vänta tills alla är färdiga innan man stiger från bordet. Säger jag emot börjar hon säga att det är jag som gör att hon inte tycker om min pojkvän och när jag är med honom blir jag mer såhär 'rebelisk' ( rebelisk? jag bara kämpar att bli accepterad som person och få dom att förstå att jag behöver mitt eget utrymme och att man inte kan tvinga på ett sånt där 'familjebeteende' och att jag har mina egna behov och att jag inte är 2 år längre och att jag faktiskt är en person med egna behov än en fängelsefånge som måste böja mig under vissa regler för att inte förlora saker jag är rädd om)
    Jag vet inte vad som händer. Jag mår inte bra. Kanske är hon som såna där föräldrar som det var beskrivet i länken som jag fick, men vad spelar det för roll? Jag kan inte göra något åt saken.
    Hon vet att om hon tar bort saker som gör att jag kan hålla kontakten med min pojkvän, som faktiskt är den enda anledningen som håller mig från att säga ifrån, eftersom om hon tar bort mitt internet kan jag inte hålla kontakten med honom, så måste jag 'lyda' henne. Hon hotar med att ta bort saker som hon vet betyder något för mig eller som jag behöver för att få mig att lyda henne.
    Vad ska jag göra nu då? Hennes sambo är helt och hållet på hennes sida.


    Tja, är frukost med dom? Kolla på film med dom? Så slipper du att de tar ifrån dig saker som betyder något. Bit ihop. Kort och gott. Le ditt allra falskaste leende.
  • Lavish
    withoutname skrev 2010-08-01 21:39:28 följande:
    Det är ju det jag gör, men det förändrar inte min relation med henne, och jag mår inte bra, jag orkar inte leva såhär. Så jag vet inte vad jag ska göra. Men tack för dina synpunkter, kanske är det normalt allt vad som händer med mig, och jag känner mig orättvist behandlad och darför kanske tror att det är något ovanligt och hemskt. Jag vet ju inte riktigt hur 'normala' familjer ser ut så jag har inget att jämföra med. Jag mår bara dåligt, det är bara det, så darför vill jag gärna höra era synpunkter och åsikter om vad som är normalt och vad jag ska göra.
    Det är faktiskt helt omöjligt för mig att säga också. Jag tycker absolut att ni ska söka er till en terapeut och prata eftersom du mår dåligt. Men dom känslorna du beskriver nu känner jag väl igen från min egen tonårstid och det är nog inget onormalt. Ja det kanske är onödigt av din mamma att tvinga dig att vara med på familjeaktiviteter du inte vill och orättvist att straffa dig när du vägrar med att ta det du gör istället ifrån dig. Men det är också klassiskt tonårsbeteende att vägra äta tillsammans med familjen och hellre hänga vid datorn än umgås med dom.

    Ni har väl helt enkelt olika syn på din roll i familjen. Du tycker att du är nästan vuxen och borde ha betydligt större svängrum att forma ditt liv som du vill ha det. Du tycker att det är förnedrande när din mamma bestraffar dig. Din mamma ser dig antagligen fortfarande som ett stort barn som behöver vägledning i form av piska och morot, och som hon har både rätt och skyldighet att utöva makt över.
Svar på tråden har problem med mamma