har problem med mamma

Din stackare! Sånna var mina föräldrar oxå. De körde ofta med det där tacksamhets-pratet. Likaså det där "så länge du bor i vårt hus...". Deras poäng var att jag inte hade någon rätt till egna åsikter eftersom de betalade min mat, mina kläder o s v.

När föräldrar säger sånt erkänner de ju rakt ut att de inte respekterar sina barn. Den som inte visar respekt mot andra, förtjänar heller ingen respekt tillbaka. Jag kände mig väldigt oälskad av mina föräldrar, och i många år längtade jag efter deras kärlek, och kände stor sorg över att inte vara älskad. Men sen var det någon som sa till mig: "Man behöver inte älska sina föräldrar." Det tänkte jag mycket på, och det hjälpte mig att orka. Till slut började jag se dem som två människor som jag visserligen var beroende av, men som jag inte hade särskilt mycket gemensamt med, och som jag aldrig frivilligt skulle ha valt att umgås med. En gubbe och en tant med helt andra värderingar än jag, helt enkelt.

Jag fantiserade ofta om hur det skulle bli när maktbalansen var den omvända. När de satt på ålderdomshem och behövde be om hjälp med varenda liten sak. Då skulle jag göra precis samma sak mot dem, som de hade gjort mot mig. De skulle inte ha rätt till någon åsikt, de skulle tvingas vara snälla, vänliga och acceptera allt jag sa.

Nu är jag snart 40, och lusten att hämnas har försvunnit. De har på sätt och vis redan fått sitt straff - en ytlig och intetsägande kontakt med sina barn. Jag är sedan många år inte ett dugg beroende av dem längre, och därför har vi endast en ytlig kontakt. De klagar ibland på att jag inte pratar mer med dem, men de får skylla sig själva, och jag tror de har samma problem med alla människor. Det klart att ingen vill öppna sitt hjärta för någon som bara kritiserar och tar tillfället att framhäva sig själv.

Idag kan jag till och med tycka att det finns fördelar med att ha haft sånna föräldrar. Jag VET hur viktigt det är att respektera alla människor, även barn - även riktigt små barn. Det finns en typ av föräldrar som behandlar barn på ett helt annat sätt än vuxna. Det gör inte jag.

Varför är det så viktigt för dig att beskriva ditt/ert problem opartiskt och rättvist? En kurator, terapeut, socionom (eller annan person som i sitt yrke har till uppgift att hjälpa till med sådana här problem) förstår naturligtvis att din mamma (och övriga familjemedlemmar) ser problemet från en annan synvinkel.

Du behöver ingen domstol, som ska säga vem som gör rätt eller fel. Men om du anstränger dig för att beskriva relationen till din mamma på ett opartiskt, neutralt, sakligt och rättvist sätt - då kommer du inte att få ur dig DINA känslor, och då blir det antagligen inte särskilt meningsfullt att "prata ut".

Jag tycker att du ska fokusera på DINA känslor och upplevelser. Censurera inte dig själv. Givetvis ska du tydligt förmedla att du vill förstå din mamma och att du är positiv till att förändra ditt eget beteende för att få relationen i familjen att fungera bättre. Men hur det ska gå till är en senare fråga. Först måste du utforska vad som gör dig frustrerad, arg och besviken, och varför. Därefter kan du, tillsammans med den som lyssnar, se var möjligheterna till förändring finns.

Jag tror att man ganska ofta äter tillsammans och liknande i välfungerande familjer, men då är samvaron trevlig och mysig, vilket gör att familjemedlemmarna inte försöker dra sig undan.

Dysfunktionella familjer försöker nog ofta låtsas att allt är bra, och föräldrarna vill att man ska äta tillsammans, eller åka på semester (så man har nåt att berätta för vänner och bekanta). Men eftersom stämningen är så dålig är det egentligen ingen som trivs. De vuxna får migrän, värk och liknande, och får på så sätt en fribiljett till att dra sig undan. Och barnen säger kanske rakt ut att de inte vill. (Utom möjligen det yngsta barnet, som ofta ser det som sin uppgift att hålla ihop familjen.) Tyvärr tror jag att barnen ofta får skulden för den dåliga stämningen. Det är lättare att gnälla över att barnen är tysta och buttra vid samvaron, eller att de inte är med alls, än att samtala om stämningen och analysera varför det har blivit så.