Åh vad ont det gör i mig att läsa detta. Vet själv hur jag mått så dåligt och varit så ledsen då det inte gick att göra det man tänkt och velat. Vi klädde själva vår lilla tjej, vi köpte sedan lite finare kläder inför begravningen som vi ville byta till, vi fick då också rådet att inte genomföra det då hon förändrats väsentligt. Vi tänkte då att patologen fick göra det om de tyckte att det gick. I efterhand kan jag känna att hon skulle haft kvar de kläder vi klätt på henne och känt mig så ledsen för att hon begravts med att ngn annan klätt på henne, hennes sista kläder. Men sen har jag tänkt att vi har gjort allt vi kunnat och orkat med, jag måste tänka så och känna det. Hon var och är så älskad i all evighet och jag hoppas hon kände och känner det.
Jag ville också så gärna få se henne innan begavningen men eftersom att de avrådde så valde jag/vi att inte göra det. Hur mkt vi än hade sett henne så var det ju aldrig nog, vi skulle ju fått ett helt liv.
Vi får vårda de minnen vi har, de är aldrig nog, men det är de vi har och är högt värdesatta. Jag är glad att vår älskade dotter fick med sig så mkt i sin kista, de kläder vi klätt henne (delade den hos henne i kistan) och de som hon sedan begravdes i) hon fick speldosan och skallran vi köpte åt henne. Ior som hennes mormor köpt m.m. Vi har i efterhand köpt en exakt likadan speldosa som hon fick med sig och så spelar vi den ibland och tänker att vi kan lyssna på samma melodi fast vi är på olika platser.
Det är så olika hur fort nedbrytningsprocessen går, det beror på så mkt, Om barnet dog i magen och hur länge den då varit död i magen och även i vilken vecka bebisen då var i. Obduktion och sånt påverkar ju också. Ja gär jätteledsen för att kläderna var i för dåligt skick och att du inte kunde få hem dem igen.
Nu kommer jag säga ngt som jag vet är jättesvårt att ta till sig, jag hade också svårt för det...du/ni gör allt ni kan/kunde för erat barn. Försök att se vad ni gjort och inte det ni inte gjort. Försök att se och glädjas åt de minnen ni har och inte fokusera på det ni inte har. Det gör bara mer ont att att gräma sig för det man inte gjorde och som sagt vi kan inte ändra det.
Varmaste kramarna till dig/er, jag gråter med er.
Dom kunde tydligen ha en massa farliga bakterier på sig. Mössan och strumporna hade de kastat redan hos patologen. 
