Farmor/Farfar VS Mormor/Morfar

Vår son har varit mer hos mormor och morfar eftersom han är deras enda barnbarn (och jag är enda barnet). Farmor och farfar har ytterligare två, min svägerskas barn alltså. Men relationen till farmor och farfar är det annars absolut inget problem med, jag tycker väldigt mycket om mina svärföräldrar och de har ju uppfostrat världens bästa man, så Jag har kanske haft ovanligt mycket tur men de är verkligen fina människor och det märks att de tycker om att umgås med barnbarnen.

Men jag tror att många upplever att det är lite mer på "hemmaplan" när deras dotter får barn. En svärdotter (eller sons sambo) lär man ju inte känna förrän i vuxen ålder och det förhållandet är inte lika nära, även om det som i mitt fall med svärmor ändå kan vara väldigt bra. Jag upplevde själv att min relation med mamma blev annorlunda - den var inte dålig förut men blev på något sätt starkare, djupare. Hon var väldigt ung när jag föddes och har med stor glädje nu tagit rollen som lite "extramamma" till sonen och jag tycker att det är så fint att se hur mycket de älskar varandra.

Men alltså, när det gäller förtroende rent allmänt - säkerhet, trygghet, uppfostran, kärlek - står det rätt lika. Jag känner mig helt trygg när sonen är med farmor och farfar. De har både fått och erbjudit sig att passa honom sedan han var helt liten. Enda skillnaden är som sagt att det inte har blivit lika ofta, helt enkelt eftersom de har fler barnbarn att tänka på

Jag har faktiskt också funderat lite kring det här, kanske eftersom jag själv har en son och nu väntar ännu en och sedan blir det nog inte fler barn för min del. Så jag blir förhoppningsvis själv farmor en dag och hoppas då förstås på att bli insläppt och delaktig på ett trevligt sätt i mina barnbarns liv