Avslag

Tanken har nog aldrig varit att adoptivfamiljer ska ligga exakt på medelvärdet för allting när det gäller svenska familjer. Däremot har man insett att sådant som ibland skedde förr - att exempelvis en ensamstående kvinna  i åldern 50-60 fick adoptera ett barn för att hon plötsligt insett att det är lite jobbigt att bli bli gammal utan att ha några barn eller barnbarn. Just det exemplet kommer från en forskningsrapport jag läste för något år sedan.

Likaså finns det många exempel i svensk adoptionshistoria på hur kvinnor med "klena nerver" (alltså exempelvis deprimerade eller med någon form av psykisk sjukdom) av läkare "ordinerades" att adoptera ett barn. Om hela depressionen egentligen bara handlade om att kvinnan var olycklig över sin barnlöshet så gick det säkert hur bra som helst, men många gånger var det allvarligare än så. Detta har bland annat Madeleine Katz skrivit om.

Jag kan personligen vara lite tveksam även när det gäller människor som lever väldigt udda liv, exempelvis extremt religiösa människor. Nu menar jag inte familjer som går i kyrkan (moskén, synagogan...) varje vecka. Jag har även träffat på familjer i exempelvis Jehovas Vittnen som gott och är tillräckligt "normala". Däremot träffade jag en JH-familj där barnen fick lära sig att mannen är Guds ställföreträdare på jorden. Alltså måste alla, både pojkar och flickor, respektera vuxna män. Kvinnor är inte lika viktiga och i och med att en pojke kommer i puberteten så står han över kvinnorna i sin omgivning - oavsett om det handlar om mamma, en lärare, chefen på hans sommarjobb eller vad det vara må. Om en familj visar sig ha så extrema värderingar så anser jag inte att de är lämpliga som adoptivföräldrar.