Avslag

Det där är lite knepigt. Dels finns, som du säger, riktlinjer som anger att varje par/sökande ska prövas individuellt. Dels finns ett par prejudicerande domar som säger att de som ansöker om adoption inte ska ha fyllt 43 när ansökan kommer in. Där ges ganska litet utrymme för individuell prövning. Dock finns ett uttalat skäl till undantag som kan vara viktigt i det här fallet. Det står att om den ena parten är under 43 och den andra är lite över (har inte domarna framför mig och minns inte exakt hur det uttrycks, kanske står det "något" över), så ska medgivande kunna ges. Det undantaget tolkas lite olika på olika håll. I min hemkommun, där jag sitter i socialnämnden och alltså är med och fattar besluten, skulle ni ha haft en chans. Vi har gett medgivande till några par i ungefär era åldrar. I de fallen har även utredaren rekommenderat medgivande. Hittills har vi bara haft ett ärende där utredaren rekommenderat avslag pga ålder och då gick vi på hennes linje. Men utan att avslöja något kan jag säga att det inte var helt jämförbart med TS:s fall.

Allt hänger på detta "något över" (lite över?) 43 år. Vad innebär det? Än så länge har det inte prövats i högre instans, såvitt jag vet. Vissa kommuner tolkar det väldigt strängt och godkänner möjligen ett par där den ena parten fyllt 43 för ett par månader sedan. I andra kommuner kan 46 vara OK, särskilt om den andra parten har så pass stor marginal till åldersgränsen som i det här fallet. Det borde förstås inte vara så. Man borde kunna förvänta sig samma behandling var man än bor, men det är människor som fattar besluten, liksom det är människor som gör utredningarna och människor gör misstag.

Om TS råkar bo i ett storstadsområde, med många kommuner att välja på, kan det kanske vara läge att kolla upp inställningen till ålder i kommuner/stadsdelar runt omkring. Det är inte helt ovanligt att folk flyttar för att lättare få medgivande. Exempelvis var det ett tag flera kommuner/stadsdelar som i princip aldrig gav medgivande till ensamstående, vilker ledde till att ensamstående som ville adoptera flyttade till platser där de kunde hoppas på en mer välvillig behandling. Men om TS överväger flytt är det nog rätt bråttom. Även de mest "snälla" kommunerna/stadsdelarna brukar blir tveksamma när en sökande börjar närma sig 50.

Det där håller jag i och för sig med om. Många som är kärnfriska vid 45-50 kan var "gamla" innan de fyllt 60. Alla kan visserligen råka ut för olyckor och sjukdomar, men risken att få krämpor är onekligen större när man uppåt 60 än när man är 10-20 år yngre.

Å andra sidan behöver det inte betyda så mycket när vi pratar om ett par där den ena parten är betydligt yngre. Om oturen är framme och TS:s man får svår reumatism eller problem med ryggen när han är 55 så finns TS där för mer fysiska aktiviteter, såsom gemensamma skidturer eller hopp på studsmatta. Och pappan finns ju kvar, fast på andra sätt. Risken att han ska dö innan barnet är minst 30 är trots allt rätt liten.

Man kan ju också tänka sig att det här paret väljer att adoptera ett lite äldre barn, om inte annat så för att det brukar gå fortare och mycket väl kan klaras av inom två år. Om de får en femåring om 1-2 år så är pappan plötsligt inte så gammal i alla fall.

Jag tycker att det vore mer problematiskt om ensamstående fick adoptera i den åldern. Min hemkommun ger ibland medgivande till par där den ena är "för gammal", men inte till ensamstående, såvida det inte finns särskilda skäl (typ redan etablerade band mellan förälder och barn). Likaså ser jag ett större problem med de kvinnor som väljer att skaffa bio-barn med en partner som är långt över 50. Det är visserligen sant att bio-barn är en privatsak på ett helt annat sätt, och det går förstås inte att införa en åldersgräns där, men jag önskar att barn slapp födas till familjer där pappa är 55-60 eller äldre.

Absolut, och jag skrev ju "om oturen är framme". Risken att drabbas av krämpor är större runt 60 än runt 40 eller 50, men det ska fortfarande till en del otur. De flesta är friska i den åldern och klarar alltså en och annan skidtur, samt studsmattehopp (som en nioåring, och kanske även en 14-åring, säkerligen gärna gör tillsammans med pappa). Och den lilla ökade risken för sjukdomar som finns för en person som närmar sig 60 uppvägs ju, som jag skrev, av att TS är så mycket yngre. I min hemkommun skulle det här paret ha goda möjligheter att få medgivande, förutsatt att allt annat ser bra ut. Och det tycker jag alltså är helt rimligt.

Ponera att utredaren ändå skulle rekommendera medgivande och nämnden sedan klubbar det. I utredningen står med största sannolikt att Rättsliga rådet avråder från medgivande och att de anser att den/de sökande inte har kapacitet att ta hand om ett barn. Vad är i så fall medgivandet värt? Vilket land vill ge ett barn till någon på sådana grunder?

Att inte ta med Rättsliga rådets svar i utredningstexten ser jag inte som ett rimligt alternativ. Det gränsar till bedrägeri gentemot landet.

Utvidgad hälsoundersökning kanske kan ge något om man främst inriktar den på livsstil, dvs tar upp om personen röker, hur han/hon lever när det gäller kost och motion, vikt etc. Däremot behöver ju inte bra järnvärden och starkt hjärta vid 49 års ålder betyda att allt är fint vid 69. Fast egentligen borde nog hälsoundersökningen blir mer omfattande för alla. Som jag minns det var den väldigt ytlig. Lite blodtrycksmätning, koll av syn och hörsel och kanske något mer (HIV-test? Eller var det bara vid läkarundersökningen till landet?). Sedan fick man svara på ett antal frågor och läkaren kryssade i ja eller nej på blanketten. Även en 40-åring - eller 25-åring för den delen - kan ju ha hälsoproblem som inte syns i en sådan undersökning. Risken att jag försöker dölja att jag är halvblind eller har HIV är nog rätt liten, men för höga blodfetter kan jag ha utan att ens veta om det själv och mycket annat skulle vara lätt att dölja.

Men sedan finns ju också en annan aspekt. En anledning till att inte "vem som helst" får adoptera är ju att de adopterades familjesituation inte ska avvika alltför mycket från andra jämnåriga svenska barns. Om man tillät aldrig så friska 55-åringar att adoptera så skulle de barnen ha väldigt mycket äldre föräldrar än sina kompisar. Den som är utlandsadopterad känner sig ofta tillräckligt avvikande, utan den extra belastningen att ha föräldrar som ständigt misstas för mormor och morfar. Det gör att en generell åldersgräns inte blir så bra. På en mindre bruksort får de flesta sina barn senast i 25-årsåldern. Möjligen kommer det en sladdis eller en andra kull (med ny partner) när man är runt 35. På exempelvis Östermalm i Stockholm är det vanligt att förstagångsmamman är 35+ och ännu vanligare att förstagångspappan är det. Det är inte konstigt alls att ha föräldrar som var 43 och 47 när man föddes. Så frågan är vad som är viktigast, rättssäkerhet för de vuxna i form av samma regler överallt, eller barnperspektiv som säger att det är OK att vara en av många med gamla föräldrar, men inte att vara ensam om det? Jag har inget svar. Särskilt inte som folk ju faktiskt kan flytta. Östermalmsfamiljen kan få för sig att flytta till Finspång eller Avesta. Men ändå, frågan tål att tänkas på.

För mig är det ingen skillnad. Jag personligen skulle kanske kunna tänka mig att ge det paret medgivande för att ta emot ett barn som är över fem år, förutsatt att de i övrigt tycks ha goda förutsättningar att bli föräldrar. Så gjorde man nog ofta förr. Nu finns ju de prejudicerande domarna som säger att högre ålder på barnet inte är skäl att ge medgivande till någon som fyllt 43. Jag förstår tanken att äldre barn kan ha större behov än yngre, att de kan ha hunnit vara med om saker, komma efter i sin utveckling etc på ett sätt som gör att de behöver extra starka föräldrar. Men det blir väldigt stelbent när den som lämnade in ansökan vid 42 år och tio månader kan ta emot en femåring när hon är 45, medan den som var 43 fyllda när ansökan lämnades in inte får ta emot en sexåring när hon är 46. Det skiljer lika mycket i ålder på förälder och barn och behoven hos den som adopteras som sexåring kan väl inte skilja sig på något fundamentalt sätt från behoven hos den som är fem vid adoptionen.

I princip tycker jag kanske att 50+ börjar bli mycket även för att ta emot ett äldre barn, men det kan finnas omständigheter som talar för det enskilda paret och då spler det mindre roll om det är mamman eller pappan som fyllt 50.

Tanken har nog aldrig varit att adoptivfamiljer ska ligga exakt på medelvärdet för allting när det gäller svenska familjer. Däremot har man insett att sådant som ibland skedde förr - att exempelvis en ensamstående kvinna  i åldern 50-60 fick adoptera ett barn för att hon plötsligt insett att det är lite jobbigt att bli bli gammal utan att ha några barn eller barnbarn. Just det exemplet kommer från en forskningsrapport jag läste för något år sedan.

Likaså finns det många exempel i svensk adoptionshistoria på hur kvinnor med "klena nerver" (alltså exempelvis deprimerade eller med någon form av psykisk sjukdom) av läkare "ordinerades" att adoptera ett barn. Om hela depressionen egentligen bara handlade om att kvinnan var olycklig över sin barnlöshet så gick det säkert hur bra som helst, men många gånger var det allvarligare än så. Detta har bland annat Madeleine Katz skrivit om.

Jag kan personligen vara lite tveksam även när det gäller människor som lever väldigt udda liv, exempelvis extremt religiösa människor. Nu menar jag inte familjer som går i kyrkan (moskén, synagogan...) varje vecka. Jag har även träffat på familjer i exempelvis Jehovas Vittnen som gott och är tillräckligt "normala". Däremot träffade jag en JH-familj där barnen fick lära sig att mannen är Guds ställföreträdare på jorden. Alltså måste alla, både pojkar och flickor, respektera vuxna män. Kvinnor är inte lika viktiga och i och med att en pojke kommer i puberteten så står han över kvinnorna i sin omgivning - oavsett om det handlar om mamma, en lärare, chefen på hans sommarjobb eller vad det vara må. Om en familj visar sig ha så extrema värderingar så anser jag inte att de är lämpliga som adoptivföräldrar.

Visst är det så, men när det gäller ett litet barns hela liv så kan man inte chansa hur som helst. I vissa sammanhang är det normalt att knarka och det går säkert att hitta någon som använder droger och ändå någorlunda väl klarar att ta hand om sina barn. Men det är långtifrån tillräckligt som argument för att jag skulle vilja låta knarkare adoptera.

När det gäller vuxna människor som har kontroll över sina liv så finns det inte mycket som bör vara förbjudet. Vill du bosätta dig i en koja i skogen och leva på avkok av kottar så får du göra det. Det kanske känns bra och "normalt" för dig. Men du får inte utsätta ett barn för det och du får absolut inte adoptera ett barn under de premisserna.
Ett barn som ska adopteras bort är helt utelämnat till vuxnas godtycke. Det kan inte föra sin egen talan, är ofta till och med för litet för att förstå vad som händer. När adoptionen väl är genomförd finns det inget att göra. Varken barnet, socialtjänsten som gett medgivandet eller ursprungslandets myndigheter har någon "ångerknapp". Därför bör man vara försiktig med vem som får adoptera. Barnets rätt till en väl fungerande familj väger tyngre än vuxnas önskan att få bli föräldrar. Det räcker inte att vi inte är alldeles säkra på att en viss adoptionssökande är olämplig. Tvärtom bör man välja bort alla som inte med största möjliga säkerhet är lämpliga. Och det gäller oavsett om vi tittar på om de är tillräcklgit friska, lagom gamla eller tillräckligt "normala".

JH-familjerna hanterar sin religion rätt olika. Just nu har jag en elev som är JH och det märks i stort sett inte. Familjen är troende vittnen och de följer sin religions regler, men de gör ingen stor affär av det. Om det ska julpysslas i skolan så tillverkar den här eleven att par "Krya på dig"- eller Tack-kort istället. Sjunger vi julsånger så är den eleven tyst. När klassen skrev uppsatser om sin drömjul så skrev den här eleven om sitt drömjullov. Inga problem alls. Skulle just den familjen dyka upp som adoptionssökande så skulle jag inte ha några invändningar. Däremot har jag haft andra JH-elever som alltid protesterat högt och ljudligt så fort någon hängt upp en liten julstjärna i klassrummet. Elever vars föräldrar krävt andra aktiviteter för sina barn när resten av klassen ska ha julavslutning (att bara utebli är tydligen inget alternativ för en del). Föräldrar som menat att vi borde låta bli att uppmärksamma elevernas födelsedagar bara för att just deras barn inte firar sådant. Är man sådan och liksom går omkring med "Jag är annorlunda" stämplat i pannan, så är man nog inte lämplig som adoptivförälder.

När det gäller samkönade par så tänker jag lite på samma sätt. Det finns en klichébild av framför allt manliga homosexuella som väldigt annorlunda. De bögar jag känner lever inte alls upp till den. De lever vanliga Svensson-liv med villa, volvo och vovve. De åker till sommarstugan på helgen, umgås med släkten, sitter barnvakt för syskonbarnen. Frånsett att det råkar handla om två män och inte en man och en kvinna så är de verkoigen precis som folk är mest. Mina egna barn har aldrig reagerat på att det skulle vara något konstigt. Därför tror jag att de skulle funka bra som adoptivföräldrar, om de nu velat och haft möjlighet att adoptera. Men nu bor vi förstås i Stockholm och lever i en rätt tolerant miljö. Kanske är det annorlunda i en liten småstad där det räcker att åka till Egypten istället för till Kanarieöarna på semester för att bli stämplad som lite udda.