Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Jag har faktiskt kunnat andas idag=)=) Eller mestadels av dagen! Jag är helt övertygad innerst inne om att det är psykiskt . Men som sagt det där Tänk om finns alltid och kommer nog göra det även efter en lung utredning. Jag är ju inte rädd för astma eller så, jag tänker på blodpropp i lungorna eller hjärtsvikt . Alltid katastroftänkande och alltid det värsta. Huvudvärk- Stroke Jaaa..
Har ingen medicin , har aldrig testat men har fått utskrivet Citalopram en gång. Har ett recept på Sertralin men min läkare tyckte inte jag skulle amma samtidigt.

Har någon erfarenhet av medicinering, om vad som hjälp osv?

Jag tror att jag liter av ångest / panikångest.

Jag brukar bli orolig för de konstigaste saker... Från ingenstans.
Och då brukar jag bli skakis, få hjärtklappning, känna mig rastlös och lite sorgsen.

Jag är jättekänslig när det gäller min sambo. Vi har varit tillsammans i ca 6,5år och jag älskar honom enormt mycket.
Men om han inte ger mig kramar / pussar flera gånger varje dag, eller om han varit ute mycket (inte på krogen utan typ kört 4-hjuling eller hjälpt sina föräldrar eller liknande) under en vecka så blir jag alltid orolig för att han ska va less på mig eller att han inte vill umgås med mig.

Jag vet att det inte är sant, vi har det jättebra - pratar om allt, stöttar varandra, hjälps åt med vår dotter, skrattar tillsammans, har sex- allt är enligt mig jättebra.

Men ibland om vi bråkar (vilket jag antar att alla par som varit tillsammans ett tag gör) blir jag jätteorolig för att vi gör det pga vi håller på att tröttna på varann. Min största fasa är att han ska lämna mig eller att jag ska tröttna på honom eller att vi ska glida isär osv. Men allt är bra mellan oss, trots det finns den här oron och jag vet inte hur jag ska bli av med den...

Första ångestattacken fick jag för ca 2år sen. Det var jättehemskt, jag kände inte igen mig själv.
Sen efter det har ångesten kommit och gått. Ibland har det gått 3-4mån och ibland har jag den flera dagar/veckor i sträck.

Då pratar jag jättemycket med min mamma och sambo och det hjälper oftast. Men ibland kommer ångesten smygande och då försöker jag tänka bort det men det försvinner inte...

Jag är rädd att något ska vara fel på mig, att jag ska hamna på psyket, att jag ska babbla om konstiga saker till min sambo så han tror jag är galen, att jag ska behöva ta mediciner eller nåt annat...

Det är SKITJOBBIGT och jag vill inte ha det så! Men jag vet inte hur jag ska bli kvitt det...

Coolt! Bor själv i Karlstad på Kvarnberget! Där är det härligt att bo! :D

Känner mig sådär. Sonen är än så länge på bra humör och det hjälper ju. Fast det är nåt som ligger och lurar i mig, förmodligen ångest och depp. Ska nog ta ett par stesolid i förebyggande syfte idag. Vet att det kan vara onödigt men nu har jag haft det så jobbigt några dar så det känns lika bra.
Trött hela tiden. Jag som brukar klara mig på ganska lite sömn. Nu vill jag inte göra nåt, mer än ligga på soffan och det känns orättvist mot sonen. Orkar inte ens sitta och leka lugnt med honom. Han får komma ut minst en ggn per dag men det känns som att jag inte gör tillräckligt för honom.

Nu ska jag iaf göra oss frukost, sen ska vi gå och hämta mediciner. 

Hej! Jag lider också av ångest eller panikångest eller deprission... Oftast går det bra, jag kan tänka mig ur det med hjälp av positiva tankar. :) men ibland blir jag trött på att kämpa!! Jag har ingen våldsam ångest utan mest att den sitter där som ett tryck i halsen eller en klump i magen. Jag blir mer o mer ångestfri!! :) men det är inte gratis, jag får kämpa varje dag för att göra dom förändringar som behövs för ett bättre liv. Men ibland är det extra tungt.. :( Kan känna mig ledsen över att ha drabbats av ångest.. Hela mitt inre har förändrats och det är tungt. Kram

Hej alla!

Har inte skrivit i denna tråden på ett tag, har varit iväg på semester. Nu är man hemma igen - skönt!
Har pendlat upp och ner som jag alltid gör, då är det egentligen skönast att vara hemma men det fanns ju inget val än att försöka klara ut det ändå...

VIll hälsa alla välkommna hit som är nya sedan sist jag skrev... Orkar tyvärr inte läsa tillbaka alla sidor jag missat så om jag frågar något som ni redan skrivit så ber jag om ursäkt för det! Ska strax gå i ett bad, känner att ångesten ligger som ett moln över mig, den har inte vaknat riktigit än... Att bada brukar få mig till att slappna av och det hoppas jag på att det gör idag med! Var en evighet sedan jag låg i ett bad ju...

Kramar till Er alla här!

Usch usch usch.....mår skit idag.....orolig och en huvudvärk som snart spränger sönder mitt huvve!!

Har inget att ta mot oron......inget.
Livet känns piss idag...

Muntert inlägg,va?!

Jag har mått väldigt bra de senaste två dagarna. har haft fullt upp med kompisar och även haft en vän som sovit över. Men när jagf skulle skjutsa henne till tåget så kom oron! Så nu har jag precis tagit en lugnande tablett och ska snart iväg till frisören... Hoppas den hjälper snart för jag vill inte sitta och skaka hos frisören.

Vet inte om jag frågat det innan men är det någon mer än ag som är extremt känslig för variationer? Nu menar jag variationer som händer i kroppen. Typ att vara hungrig, mätt, trött, varm, kall osv.
Jag är det och jag kopplar det sällan till det kroppsliga utan tror alltid att det är något fel på mig.
Jag känner sällan hunger, eller så kopplar jag det bara fel... och då kommer ångesten som ett brev på posten

Jag hade tänkt att jag skulle läsa igen i tråden eftersom det är ett tag sen jag var inne, men idag har jag en riktigt dålig dag. 

Det är som om jag är på väg in i en jättebetongvägg och jag har ju sjukersättning så det är inte som om att jag har någonting att vara utmattad för. Visst skulle man kunna tänka att det liksom inte behövs eftersom jag just har sjukersättning vilket ju betyder att det är fel på mig, men det känns ändå inte bra precis. Man vill ju vara stark. Jag vill bara lägga mig ner och dö.

Till helgen ska vi på bröllop. Det känns hemskt - inte att det är bröllop såklart, för det är ju roligt, men att jag känner mig så dålig. Har dock lovat mig själv att jag ska gå på vigseln, så får vi se hur det känns sen hur det känns. Pressen minskar ju åtminstone lite på det sättet, och vännen som ska gifta sig vet hur det är, så jag vet att hon inte kommer att döma mig om jag inte skulle palla.. Men man känner ju sig som en dålig människa ändå.  

Så, nu ett av mina svammel inlägg.

God morgon!
Välkommen till nya, om jag inte sagt det.

Har inatt sovit skit kasst. Sonen klarar verkligen inte att sova i den här värmen. Har försökt allt. Igår var han uppe till och från till strax före 22 (!). Vanligtvis lägger vi honom mellan 18-19 och han somnar som en stock. Han bara svettas.
Undrar hur rolig denna dag ska bli.. (inte)