Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Har aldrig varit med om att ångesten satt sig fysiskt.
Mår illa, huvudvärk. Känns som den attackerar mitt inre och försöker slita itu mig inifrån.

Jag vill verkligen inte!
Dessutom, att jag inte ens orkar bry mig att läsa om er andra är inte heller likt mig som annars, som Maddisen, brukar svara inlägg efter inlägg.

Maddisen, hur går det för dig?

Kram på er alla. Hoppas jag kan sluta med dessa ego-inlägg snart och även ägna mig åt er. 

Hej du!
Jag kan oxå känna av min ångest fysiskt.
Jag får ont i magen.Inte I magen utan när jag trycker så är jag öm.Samma under revbenen.Jag känner att det inte är innuti jag har ont.
Har t om haft träningsvärk i mage och rumpa pga att jag spännt mej så.
Illamående har jag oxå ofta.och magkatarr och halsbränna....

Läste om er,Maddisen80 och Maia,som mådde kasst igår.
Jag mådde oxå fruktansvärt dåligt.
Världens ilningar i mage och bröst.En tyngdkänsla över bröstet.Som om nån stod bakom mej och krama mej stenhårt.

Hoppas att ni fått en bra måndag iaf!
KRAM

Hej igen........var typ några minuter sen jag skrev sist....
Ville bara berätta om min första arbetsdag!
Sov faktiskt bra inatt.   Beror säkert påa tt jag tog Lergigan under gårdagen.
Stängde iofs av klockan när den ringde men som tur var så vaknade ajg vid 6 och hann iväg utan att stressa.Börjar 7.00.
Så fort jag kom till avdelningen så kändes det som tiden stått stilla där under mina fyra semester veckor.
Allt var sej likt.Skönt faktiskt.
Men......då ser jag nästan alla blommor är döda,golvena är jätteskitiga,fattas grejjer på rummena mm mm mm....och vad gör jag då? Jo,jag börjar och grejja som en stolle!
Inte så att de boende blir lidande såklart.Men vi är 3 som jobbar så när dom sat toch åt frukost eller fika passa jag på.
Jobbar på ett Demensboende föresten.Har nog inte skrivit det nån gång.

Återigen så gjorde jag det jag inte får göra.Eller ska eller bör göra.
JAg tar på mej alldeles för mycket.Iofs så gick det bra idag.Slutade redan 11.15 iom att jag bara jobbar 50%.

När jag kom hem så började jag känna av ångesten igen....vet inte varför jag mår bättre på morgon och tidig fm men sen runt lunchtid så kommer oron.
Varför????
Därför så är det så ofta jag ringer till VC försent.Dom har alltså inga tider kvar när jag ringer.....

Min man är hos läkaren nu så han skulle hämta ut Stesolid åt mej.Tackar vi för.Kanske kan komma till ro lite bättre då.

Nu skrev jag en hel roman igen.....sorry...

Jag är livrädd nu och vill bara få skriva av mig lite. Förut så hade jag konstant ångest varje dag, hela tiden. Gick med ett konstant tryck över bröstet och bröt ihop med jämna mellanrum. Började gå hos kuratorn på skolan, men till slut skickade hon mig till BUP istället. Där blev det konstaterat att jag bara hade prestationsångest, och att jag skulle få lära mig att misstag och misslyckanden inte är så farliga. Men mitt mående blev bara sämre och sämre, tills mina känslor stängde av. Jag kunde inte känna något alls, inte glädje, inte olycka och från början tyckte jag att det var en gåva från himlen. Men eftersom tiden gick så insåg jag att det var hemskt att ha alla känslor inlåsta och inte kunna känna på riktigt, men kuratorn på mottaningen såg det ju som att jag hade förbättrats. jag var en jävla grönsak i flera månader, och människor runt omkring mig började märka att jag inte var riktigt där, inte riktigt kontaktbar. Men till slut brast det, och alla månaders uppdämda känslor bara vällde ut. Kuratorn började då äntligen prata om att det kanske inte bara var prestationsångest och pratade om medicinering och att jag skulle få träffa en läkare veckan efter. Läkaren hade ingen ledig tid den följande veckan och då beslutades det att jag nog kunde klara mig utan. När sommaren kom så mådde jag också bättre, ångesten lättade och jag kunde andas normalt igen.
Men så för någon dag sedan så träffade  jag en gammal vän som jag tycker hjärtligt illa om, och var tvungen att jag spela glad och normal, även fast insidan skrek. Det fick mig att tänka på det hemska tiden och det var som om det utlöste allt igen. Ångesten kom tillbaka, och jag bryter ihop flera gånger per dag. Kuratorn har fullbokat, jag lyckas inte få någon tid med henne.

Jag vill inte igen! Inte allting igen, inte smärtan, inte oron!

Bra. Ge dig inte nu. Försök iaf stå på dig. Vet hur svårt det är, brukar oftast ha nån med mig om så bara för stöd. Nån som vet hur jag mår och kan hjälpa till lite att förmedla det.
Hatar att sitta i det där superupplysta rummet med två pers som bara stirrar och hummar.

Kramar för kvällen. 

Idag när jag var och hämtade mina mediciner sa min vikarie-skötare att detta om att sambon inte förstår mig, jag måste hitta ett sätt att förklara, förmedla till honom. Lättare sagt än gjort, han förstår aldrig vad jag säger utan tycker att ja ger upp och inte aktiverar mig..

Så, jag skrev ett mail!
Säkert rörigt men försökte ändå få fram, fast jag ibland fick gå tillbaka ;), vad som sker i mitt huvud, mina tankar, hur jag känner mitt psyke själv mer än han och att jag försöker lära mig, på egen hand att lyssna på mina signaler om hur mycket jag orkar och inte. Skrev även att han alltid, vilken tid på dygnet som helst, kan ringa min mamma för råd och stöttning då hon varit med mig genom alla år.
Att han skulle försöka släppa förra året och se att jag inte är psykotisk eller manisk, jag har bara en depression. (inte för att förminska, det är ett helvete men för att förklara skillnaden för honom.) Hoppas nån förstod vad jag menade där..
Att, när jag mår så dåligt att jag inte ens... vet inte.. så kan jag inte tvinga mig till saker utan måste få vila eller bara sitta framför teven eller nåt. Det går då inte att bryta mönstret som jag klarat förut.

Skrev massa.
När han kom hem från jobbet så sa han tack (!) för att jag förklarat för honom på ett mer förstående sätt. Han tyckte det nog var mer min grej att skriva istället för att försöka prata och tappa bort vad jag vill säga direkt och det leder till spänningar oss emellan. Han var glad att jag skrivit och det känns som en enorm lättnad för mig.
Det viktigaste av allt. Jag förklarade även att när jag mår så här dåligt så går precis all min energi, och lite till, till att ta hand om sonen. Att han får vad han behöver och även måste ut en stund varje dag. Då har jag absolut ingen ork kvar på kvällen när lillen sover och jag sitter med min ångest men måste få lugn och ro... att göra det..? Hmm, vet inte om jag fattade den själv. :/

Ett tips från mig till er iaf. Om ni har svårt att uttrycka er i tal, skriv istället. Eller annat som passar. 

(lilla my), ska vi tävla om vem som skriver längst romaner.  

Oj, vilket övertag jag gjort i tråden.

Det är så dött när jag är vaken så tidigt på mornarna.
Ingen att tjöta med. 

Tror jag mår bättre idag. Är vääldigt trött då sonen sovit oroligt men ingen ångest eller depp.

Idag hoppas jag på att orka baka matbröd då det är tomt i frysen nu. Har alla ingredienser hemma och vi har jätte dåligt med pengar, plus att det är godare med hembakat och man slipper alla tillsatser. Håller mina egna tummar.

Hoppas ni andra får vakna med ett bättre humör idag. 

Oooooooo,så är jag här igen!!!

Ville bara kolla med er andra ang ångesten.

Jag har märkt a

tt jag alltid mår bättre på morgon och fm.
Oron,ilningarna och trycket över bräöstet,ja ångesten med andra ord,kommer alltid runt lunchtid eller strax efter.

Hur är det för er andra?
Och just pga detta så blir det att jag ringer till VC försent för att få en tid.
Jag kan ju inte ringa på morgonen utifall att jag får ångest!Är nog inte så populärt på VC heller!

Hmmmm.....funderar på om jag redan frågat detta???

Minnet är bra men kort! Vääääldigt kort!!!

Och OM det finns fler av er som har det såhär hur gör ni för att försöka häva ångesten?

Kram på er.IGEN!!!

PS.Det är du och jag Maia som "tar över" tråden nu!

Hej. Jag har ingen diagnos, men har depressioner med ångest inblandat. Mår pissdåligt i max tre veckor, varav den första veckan är värst för då har jag även svår ångest. Så svår att jag sover dåligt och knappt kan äta frukost. Sedan mår jag bättre och bättre och plötsligt försvinner de svarta molnen och jag mår bra under några veckor, som mest 4 månader. Sedan utlöser något en depression igen och så går det runt sådär.