Att kyssa en tjej

Förstår din nyfikenhet. Var precis likadan själv. Förhoppningsvis kan du snart stryka det från din "to-do-list". Det här är ju uppenbarligen en stark känsla/lust inom dig och jag tycker du ska bejaka den. Det verkar ju inte vara något du skulle lämna din relation för, utan bara att få uppleva hur det är att kyssa en annan tjej. Jag tycker inte det kommer i konflikt med ditt vanliga liv med man, barn, hus etc. Strunt i hur din umgängeskrets skulle se på det: det här är något du gör för din skull och din nyfikenhet. Dessutom känns det som om du skulle vilja testa att kyssa en tjej som är helt utanför er umgängeskrets, att du gör det till en privat och avskild grej från dina vanliga vänner (men jag kan tolka det fel). Hursomhelst, jag uppmuntrar dig enbart till att testa och gör det för dig själv, utan att blanda in din man (då blir det ju en annan grej). Börja omsätta din nyfikenhet till praktik så snart du kan. Det finns fler tjejer som funderar som du. Du kommer inte att tycka att det är hemskt, tro mig. Och det är skillnad jämfört med mäns kyssar. Kul grej, förresten, det där med "to-do-list". Ska fundera på en egen sådan. Ha en bra dag och hoppas det går bra!

"Tunga 34 år", men sweetheart?!? Förstår att dina omgivningar inte är särskilt tillåtande eller diskuterar sånt som du funderar på. Känns som om du behöver en liten revolt, bryta dig loss lite. Kyssrevolt kanske? Skulle akta mig för att ta upp dina tankar i den kretsen. Då skulle du avvika från områdets sociala norm direkt. Här är det orubbliga värderingar som gäller och Peak performance-grillare. Om du tycker krogen/fest är en passerad ålder (får dock invända lite där, du är långtifrån passé på krogen, alls inte) och qx kändes fel, vad finns det kvar för möjligheter? Det finns ju andra sexkontaktsajter, men min erfarenhet är att de alla är tämligen B och inte alls ger den stämning man söker/behöver. Du kan ju annonsera på rfsl (tror jag). Vad finns det själv för möjligheter/utvägar? Hur tänker du?

LOL!  Jag mailar din Inbox, så fixar vi en kyssdejt (ärligt)! Varför ska livet vara så mycket tankar och så lite handling?

Apropå det där totalborgerliga livet med en viss sorts status, allt fixerat, skrivna och oskrivna regler, parmiddagar, Peak performance, Lexingtonkåta heminredare och många hem som känns mer som utställningsmontrar är levande hem: jag levde ett sånt liv till för ca ett år sedan. Och kvävdes till slut. Gjorde slut på en fyraårig relation och blev singel. Jag var inte redo att skaffa barn då, men det kom upp som ett slags kollektivt krav inom vår vänkrets: "Alla andra har ju barn eller är gravida, nu är det dags för er", ungefär. Allt för att fortsätta smälta in och få ett värde bland de andra väninnorna, som samtliga var småbarnsmammor eller blivande. Till slut kunde jag inte andas mer. Umgänget med vänner och väninnor kändes mer som ett slags skådespel, där det gällde att prata om de rätta sakerna: rätt heminredning, rätt klädmärke, rätt bilmodell, hur mycket man tjänade, senaste resan utomlands osv. Jag kände bit för bit hur min egen personlighet bara försvann. När jag till slut bestämt mig för att göra slut var det som att planera en flykt, en flykt tillbaks till ett Riktigt Liv. När jag levde det där superborgerliga livet kändes det som om jag levde på låtsas. Som om ingenting jag hade egentligen var mitt, utan bara lånat. Ingenting eget. När jag gjorde slut hade jag min flyktplan klar med bostad, kollat ekonomin, var mina gamla vänner fanns osv. Och jag har aldrig gjort något bättre än att lämna den relationen. Förvisso hittade mannen jag lämnade en ny tjej inom två månader, men hon passar precis in i bilden och är såklart gravid nu. Själv njuter jag av ett fritt liv, utan den sortens krav och press. Det kan bli oerhört instängande. Fantasin du har kanske också fyller ett syfte att liksom längta bort från allt det där i ditt liv. Hursomhelst, min erfarenhet av det superborgerliga livet var nyttig, men inte positiv.

Du är uppskriven! Tiden efter Magnificent (jodå, hon mailade!) och vi bor t o m nära varann! Det börjar sticka i huden på mig när jag läser ditt "tillrättalagd semester på de 'rätta ställena' " m m. En slags fantomsmärta av livet jag skrev om innan som jag inte sakar. Hemskt. Förstår att du fegade ur för barnets skull. Det där med "men jag ville ge det en chans till", trodde du på det innerst inne? Jag hoppas du inte tar illa upp, men det känns som om ditt liv sakta men säkert håller på att urholkas av det tillrättalagda. Att din personlighet liksom ebbar ut mellan gallren som det här livet innebär.

Jag hade också fin villa, dyr bil men faktiskt vit soffa med divan (skrattretande), men inget av det hjälpte. Jag kände mig alltid som en gäst i mitt eget liv och med tiden alltmer som en objuden gäst. I mina mörkaste stunder, när jag låg vaken på natten och kände mig som en främling i mitt eget liv, kunde jag få idéer om att människorna i min umgängeskrets var uppfödda i ett växthus någonstans, där de alla matats med samma Mall A kring mode, inredning, jobb och samtalsämnen. T o m barnens namn skulle hämtas ur en viss superborgerlig namngrupp. Jag kunde sitta på parmiddagar och t ex höra olika tjejer och killar fälla exakt samma repliker någon annan av dem gjort på en tidigare parmiddag kring jobb, bil, lön, resa, barn etc. Ordagrant. Trots alla jävla parmiddagar fanns där ingen egentlig samhörighet, definitivt inget djup. Helst skulle allt vara så ytligt och konfliktfritt som möjligt. Man skulle helst prata om någonting där det fanns en fastlagd norm eller svar, som ett facit. Pratade man inredning, så var ju alltid den senaste trendens färger det rätta svaret. Pratade man resmål fanns det några platser som var speciellt inne, och då fokuserade man på dem. I ett sånt vakuum blev det till slut för svårt att andas. Därför gjorde jag en Julia Roberts i "Sova med fienden" och planerade allt kring min flykt, så att jag när jag lät bomben brisera visste precis vad jag skulle göra timmen efter, dagen efter osv. Naturligtvis blev jag uppringd av tjejen i umgängeskretsen som hade rollen av Förståerskan. "Hur eeeeeee det med dig?". Totalt blaj och jag nobbade direkt. Jag bryr inte vad dessa personer säger om mig. Jag vet också att jag är ett fullkomligt passerat samtalskapitel för dem, eftersom min fd nu har en ny kvinna och hon smält in hela deras livsfilosofi. Så tro mig, jag vet vad du går igenom. Och tro mig ännu mer när jag säger att livet på andra sidan är Så Skönt! Och jag blir illamående bara jag tänker på alla de där sommargrillningarna, alla dessa köttbitar som skulle grillas på senaste Webern eller liknande, mannen i sin Peak performance pikétröja, allt bara plastigt och konstigt. Jag var sällan avslappnad och somrarna var nästan värst. Inte minst när Pelle eller Carl skulle tvinga ut mig och andra par på någon av sina båtar i Helsingborgs hamn, bara för att ligga vid kaj och sitta med en drink så att alla fattiglappar som gick förbi kunde se.

Att kyssa en tjej känns på ett sätt som en oskyldig fantasi, men satt i sitt sammanhang kring ditt liv tror jag ändå att det lite kan vara ett uttryck för din vantrivsel i det här tillrättalagda "rätta" livet. Du har mitt stöd.

Inboxa på!

Visst lät jag rätt kaxig där, utan att ha en aning om vad jag sa. Jag antar att "inboxa" betyder att maila privat. Sorry. Det är en slags tillmötesgående-Tourettes...i klassrummet räckte jag alltid upp handen även om jag inte visste svaret. Det har dock blivit bättre. Eller.