Analsex!!! Never again!

Tänkte ta upp ett problem här som uppstod efter analsex inatt. Analsex är viktigt för min sambo, och jag vill verkligen dela allt och göra allt med honom. Vi har provat att ha analsex vid ett par tillfällen, men jag har fått riktigt ont. Men inatt ville jag ändå prova med honom igen, vi pratade om det ganska länge innan och han lovade mig att vara försiktig. Men när det väl var dags efter vi hade haft sex på vanligt sätt, eller hur jag nu ska uttrycka mig, så blev det ett stort problem för mig. Det gjorde riktigt ont, mer än dom andra gångerna, och han var inte försiktig. Jag nästan skrek allt jag kunde av smärtan, men hans reaktion var att han tog handen för min mun och sa "Skärp dig!". Efteråt sa han att det skulle gjort mer ont om han tagit det lugnt, men eftersom jag är oerfaren på detta område så sa jag "Kanske det". Men jag blev ändå irriterad, arg och ledsen, tack vare hans reaktion i det här. Mer än så sa han inte, utan tog av sig linserna och somnade. Jag satt uppe ett tag, googlade om ämnet analsex. Väckte honom och sa att jag var arg på honom, men han var för trött för att prata. Känner mig ignorerad, och att nu fick han vad han ville, så nu kan han sova gott. Kanske är det min ilska som får mig att känna så, jag vet inte.
Hur som helst, nu när jag vaknade på morgonen, så har jag verkligen ont vid anus, i anus, i magen, har svårt att sitta och gå, ont bara av att släppa en prutt (hur ska det gå om jag behöver bajsa?!), blödde ganska kraftigt också på badrumsgolvet. Vart rädd för analsex tidigare, men nu är jag livrädd för det, och säger nu, ALDRIG I HELA MITT LIV IGEN!
Ville för en gångs skull möta min sambo i det här, och kunna ha analsex med honom i framtiden, genom att gå försiktigt fram, som han struntade i. Men nu, efter det här, jag vet inte vad jag ska säga. Så mycket vi har pratat om det tidigare, och han berättat hur viktigt det är för honom, kommer han att acceptera det att jag inte tänker ge det en enda chans mer. Jag vet att han alltid vill mitt bästa, och det bästa för oss. Jag kan tänka mig att göra vad som helst för honom, men här är verkligen gränsen nådd. Känner mig kränkt av att han bara tyckte att jag skulle skärpa mig, och bara "körde på" istället för att ta det försiktigt. Aldrig har jag upplevt en värre smärta än det här.
Jag är fruktansvärt arg på honom! Känns som att han inte hade nån respekt alls för mig. Överdriver jag? Överdriver jag för att jag känner så? Överdriver jag med att aldrig nånsin vilja försöka igen?