Kompis dotter mobbade min - vad säga/göra?

buzflikkan - jo, sådär kan det ju vara med barn, och det tycker jag är helt acceptabelt. de bråkar en del men leker också. fast så var det inte den här dagen. det var enbart bråk och elakheter. den här treåringen har aldrig sagt ett enda positivt ord till min dotter, eller försökt att leka med henne.
det som är lite tragiskt är att det inte är ömsesidigt. min dotter talar bara positivt om den andra tjejen... märkligt hur barn är. 

slamusen, det har du helt rätt i. jag skickade flera sms där jag föreslog att vi kunde ringas om detta. det ville hon dock inte. hon är en väldigt defensiv person så jag valde mellan de här två alternativen:
– inte säga ett ord och aldrig bjuda över henne igen
- göra som jag gjorde, med risk för att göra henne väldigt upprörd, men ändå ge henne en chans att se problemet 

eftersom jag känner henne väl vet jag att hon typ hade slängt luren i örat på mig om jag ändå hade ringt. vi har som sagt inte en särskilt öppen relation. låter kanske konstigt, men vi håller mest kontakten av sentimentala skäl (vi har känt varann i trettio år...). jag får lite en känsla av att hon låter sitt barn bete sig som hon gör pga gammalt agg till mig.  

slamusen; det håller jag helt med om. det som är lite förbluffande med det här barnet är att hon är extremt tidig verbalt och intelligensmässigt. men det känns som om hennes sociala förmåga är på en ettårings nivå. att hon bara ser andra barn som rivaler om leksakerna och de vuxna. 
det jag reagerade på att elakheten var så utstuderad. om det bara hade varit MIN LEKSAK-bråk hade jag inte brytt mig. men det var som om hon letade efter sätt att såra min dotter på. ett exempel av många; min dotter visar upp en ask med fina saker som hon samlat. frågar tjejen om hon vill ha en av dem. tjejen tar en av prylarna med ett elakt flin på läpparna, springer iväg och slänger bort. skrattar högt: HAHHAHHAHA jag vill inte ha dina jättefula saker!
det var alltså bara en av alla miljoner elaka saker hon gjorde. sedan slogs hon också förstås och skrek sånt som att "jag vill inte leka med dig för du är så larvig". det höll på nonstop...

slamusen, helt rätt igen. jag har dock inte den relationen till den här mamman ifråga. kanske är det våra trassliga relationer sins emellan som kommer till uttryck mellan våra barn. 
att jag gjorde som jag gjorde kanske är för att jag faktiskt vill bryta och har velat göra det länge. om våra barn hade haft en bra relation så hade jag nog satt större värde på vänskapen.
men jag har en känsla av att mamman ifråga innerst inne inte bryr sig så mycket om ifall min dotter blir ledsen och sårad eller inte - och då vill jag nog inte värna om vänskapen (eftersom jag då uppenbarligen är den enda som gör det) 

men har ni inte upplevt att det är otroligt svårt att säga ifrån i stunden? 
"mina barn och andras ungar"-fenomenet?
jag vill verkligen lära mig att göra det!