Kompis dotter mobbade min - vad säga/göra?

Kajee,
jag vet vad mobbing är. Vad jag försöker säga är att barnet betedde sig som en fullfjädrad mobbare, fast hon bara är tre! Vilket känns extremt.

Barnets beteende var sådant att hon lär bli en mobbare i framtiden om inte de vuxna runt omkring henne gör något. Hon var helt ointresserad av ett positivt samspel.
Lite av min tanke med att uppmärksamma mamman på detta var att hon kanske kan se själv vad hon gör fel; dvs underlåter att vägleda barnet i sociala samspel med andra barn. Jag tvivlar dock på att det kommer att ske.
Ord som "tack", "förlåt" och "snälla" - de orden kan inte det här barnet. Detta för att mamman inte vill lära henne de orden. Varför? Får nästan en känsla av att hon vill att hennes barn ska totaldominera andra barn. Hon kanske t o m tycker att det är positivt att barnet har ett mobbarbeteende, vad vet jag?

Jo, precis, jag räknar inte med att kunna bjuda över det här barnet igen. Det är bara så väldigt synd att det är så känsligt att diskutera såna här saker föräldrar emellan. Ligger så mkt prestige i föräldrarollen. Önskar att jag som dig buzflickan hade en öppen dialog med den här mamman men det verkar ju inte gå.
Jag tror dock att jag hade agerat annorlunda om det varit min dotter. Jag hade nog bett tusen gånger om ursäkt för dotterns beteende och försökt inrikta mig på att det inte skulle hända igen.

Kajee, en sak till - kom ihåg att det här barnet utsatte min dotter för en massa elakheter under en halv dag utan att de vuxna ingrep. Jag känner såklart flera saker; dels att jag borde sagt ifrån, dels att jag svikit min dotter. Jag tycker nog att det är jag (och min dotter) som har orsak att ta illa vid oss i den här situationen. Och att om man, som den här "kompisen", inte sätter gränser för sitt barns dåliga beteende, kan tåla att få kritik. Eller?

just det, man borde definitivt inte känna agg mot dottern.
hjärtat sätts dock på hårda prov i såna här situationer.
rent instinktivt kan man inte låta bli att känna ilska när ens eget barn utsätts för elakhet.
jag visade dock absolut inget sånt gentemot barnet utan försökte av alla krafter att bemöta henne med vänlighet.
ska sägas att det är första gången som jag känner så inför ett barn: att det är väldigt svårt att tycka om…

Kajee, jo, det var nog magstarkt.
Jag var dock arg över att mamman agerade döv, blind och stum inför sin dotters beteende när hon upprepade gånger gjorde min dotter ledsen.
Och att hon sedan låtsades som att ingenting hänt.
Så jag tog i med grövre ord än jag annars skulle gjort. Det blir ju så när man känner sig kränkt, att man får lust att kränka tillbaka. 

men har ni inte upplevt att det är otroligt svårt att säga ifrån i stunden? 
"mina barn och andras ungar"-fenomenet?
jag vill verkligen lära mig att göra det!