OCD?

Deras diskussionsforum är stängt, vet inte för hur lång tid, nån som vet? Har aldrig varit med där men tänkte att forumet kunde vara intressant.

Ja det kan absolut handla om ocd. Om du får ångest av att inte städa och det tar mycket av din energi och påverkar din vardag negativt.  Det verkar vara överdrivet att städa flera gånger/dag så av den aspekten verkar det röra sig om ett tvång.
Vad tror du ska hända om du inte städar? Hur mycket ångest får du av att inte städa? Gör det att du inte kan få livet att fungera i övrigt? Det finns olika grad av ocd (tvångshandlingar/tvångstankar) och det brukar bli värre med tiden om man inte gör något åt det.

Gå in på OCD förbundets hemsida, där finns tester att göra för att se om man kanske lider av ocd och mycket annan bra information där också. Det finns stödgrupper.

Jag fick min diagnos genom ett ganska omfattande test hos en psykolog remitterad från BVC.

Hoppas det var till någon hjälp och att du mår bättre snart.

Puffar tråden lite...
någon mer som har tvångstankar/tvångshandlingar här på FL och vill berätta lite...?

När jag väl släppt en tanke dyker ofta någon ny paranoid tanke upp som är svår att släppa...
den senaste tanken är att det kanske bor en vampyr eller liknande i samma radhus som vi snart flyttar till!!! Knäppt, jag vet, men jobbigt ändå.

Du får gärna berätta vad du har för tvång och vad du får för hjälp.
Känner mig lite ensam och vilsen med mina tankar...

Anonym 16. Har aldrig medicinerat, men är på utredning för det. Ammar fortfarande och vill undvika mediciner då, så det får vänta lite...så länge jag går hemma på FL är tvången bättre. Stress i form av passa tider till jobb förvärrar mina tvång så jag bör nog ta medicin för att orka jobba i framtiden, men två små barn och all stress...

När jag jobbade senast tog jag taxi till jobbet en morgon för jag vågade inte gå tidigt på morgonen under en viss mörk tunnel...beställde taxin dagen innan för att vara säker.
HAr kontrollbehov; spisen ska vara av, fönster ska vara stängda osv...vill förebygga olyckor och faror för mina närmaste. Rädd för sjukdomar; att barnen ska bli sjuka osv.
Psykopater, övernaturliga grejer m.m
Svårt att gå själv till vissa platser som ger ångest... jobbigt!

Hej allihop!
Skönt att inte känna sig ensam.
Idag känner jag mig deppig. Vi har nyligen flyttat till en lägenhet i två plan. Trappan går neråt och det hjälper inte ens att ha en grind. Nu är jag tvungen att titta så att den verkligen är stängd. 
Vågar nog inte lämna våra barn ensamma med sambon en längre stund, tänk om han glömmer stänga grinden och minstingen kryper och ramlar från trappan!! Hjälp! Eller om jag själv mot all förmodan skulle glömma den!
Känns som att jag tappar kontrollen över tillvaron. Vill ju ha garantier över säkerheten för att må bra,
känns som jag aldrig kan slappna av, måste alltid vaka över våra barn, förutse en olycka osv.

Har aldrig tvångstankar om att skada någon utan är rädd att yttre påverkan som sjukdomar, olyckor eller psykopater ska skada min familj, och jag måste hela tiden minimera riskerna. Snart vågar man väl inte gå ut.

På förskolan bad de mig att vara hemma med treåringen om jag kunde för de kunde inte garantera säkerheten pga. personalbrist och brist på vikarier!!! De vet inte om min OCD.....
 så nu lär min dotter vara hemma ett bra tag känns det som...och ingen annan avlastning har vi direkt heller.

Hur känner ni med förskolan. är ni trygga med den eller har ni tvångstankar om vad som kan hända om era barn är där? 

Om de inte kan garantera säkerheten på förskolan är jag tvungen att ha min tjej hemma för då har jag kontroll över säkerheten, men det är jobbigt att aldrig kunna vila utan behöva vara vaksam hela tiden. Har en bebis som kryper omkring här också så det är ständig passning. Plus att bebisen sover bara max två timmar på dan och treåringen inget på dagen. Båda har inte så stort sömnbehov.

Har aldrig haft någon tvångstanke om att skada dem, utan det handlar om tvångstankar om hur andra eller annat kan skada. Jättejobbigt  som sagt, då jag ju inte kan kontrollera om det  ex. står en psykopat i närheten eller om någon har RS virus så min bebis blir dödssjuk. Detta har gjort mig isolerad i perioder.

Måste nog ringa någon på förvaltningsnivå och ta upp detta med förskolan. Jobbar själv inom förskola och har sett hur illa det kan se ut då det är brist på vikarier eller man inte får ta in.
Extra viktigt om vi med OCD ska kunna orka gå iväg och jobba att vi känner oss trygga med att lämna våra barn till förskolan! Hur ska man orka lämna sina barn annars???

Så sant...börjar känna mig nere nu också pga. det, och för ett par dagar sen hände en grej när min sambo passade yngsta barnen. Jag låg och sov på fm., min sambo var ledig och jag passade på att ta igen sömn (då jag tar båda barnen varje natt plus ammar fortfarande på natten).
Vår minsting var själv i vardagsrummet bredvid julgranen och tuggade på ett papper och min sambo stod i badrummet och rakade sig!!! Blev rasande. 
Sambon sa att han kollat då och då. Men hallå- ungen krypet snabbt ju! Snabbare för varje dag. Tyckte det var så nonchalant, särskilt då han vet hur orolig jag blir, fick panikångest över det, skällde ett tag på sambon och konstaterade att jag nog aldrig vågar lämna sonen själv med honom förrän han är runt 2-3 år!!!

Älskar mina barn över allt annat- men jag behöver också lite egentid för intressen och annat... 
Pappan jobbar natthelg och då får jag inte mycket avlastning, så då måste allt göras här hemma på kväll med nattning och allt ev. tröstande och matande på natten. 

Jag drömmer om att kunna hinna sjunga, spela och måla tavlor igen, gå nån kvällskurs på universitet.fika med vänner, skogspromenader....men mest av allt- HARMONI.

Ja, det där med snuskgubbar (och andra psykon) är jag livrädd för. Är alltid redo att försvara mig med något.
Har nog sett för mycket program om sånt....och så fick jag ju för mig ett tag att det kunde bo en vampyr i samma hus (varit för mycket vampyrserier o böcker ett tag kanske ; )
och ett par ställen går jag inte gärna till själv då jag mött/sett knäppisar...
Känslan av att personen var ond kopplas till platsen så starkt för mig att jag bara ser att personen står där igen. 

När jag var yngre och hade praktik på ett dagis kom det in ett fyllo bland barnen. Som tur var var han inte ond, men ändå, och jag var ute själv med barnen och fröknarna satt inne och såg allt genom fönstret! 

F*n. Försöker träna på att släppa kontrollen och låta sambon ta hand om våra barn ensam.
Går inte alls bra. Sitter här och haft en jobbig natt. Tar barnen varje natt och gjort flera månader och ammar fortfarande mitt barn på 9 månader. Men jag kunde inte lämna dem till pappan på morgonen för han låg o drog sig o reagerade knappt när jag pratade med honom om att jag behövde gå och sova igen!!!
Han vet ju hur orolig jag är!!! Börjar snart tro att han utnyttjar detta till sin fördel. Annars kunde han väl svarat och sagt ungefär "Jag tar barnen, var inte orolig, gå och lägg dig". Istället svarar han inte, ligger kvar, segar sig.
Jag fick vänta på att han satt sig upp och tog på sig alla kläder, sen var det lika bra att gå med upp äta frukost och nu sitter jag här och är övertrött istället....

Hur ska jag få min sambo att förstå att jag behöver att han tar barnen på ett säkert sätt! Att han tar mig på allvar när jag haft en dålig natt och reagerar när jag pratar med honom.
Hur ska jag få honom att förstå att jag behöver mer sömn än de flesta för att fungera? Han har ju sett hur jag blir av för lite sömn; ångest, panik, oron, utbrott, irriterad...men verkar glömma det snabbt, och så går det ett tag till och så samma sak igen.

Tips snälla, han lyssnar inte på mig när han är trött, han blir bara sur o förbannad när jag tjatar, och tjatar gör jag hela tiden för att han inte lyssnar i hopp om att det går in på nåt sätt!

 

...och så massa knäppa tankar också som kommer och går gör ju inte sömnbristen bättre. Gör ju att man ligger och tänker på kvällen/natten och har svårt att somna!
Nya saker dyker upp, nya skrämmande tankar som hör hemma i en skräckfilm.
Ser bokstäver på en fönsterlist; riktiga! som nån skrivit med genomskinligt lack (här hemma),
vågar inte skriva vad det står.
Om jag skriver det här blir det liksom på riktigt och då känns det som en förbannelse går igång.
Nån som känner igen sig?

Igår blev min dotter rädd för ett djur. När jag gick fram för att titta mot skogen utomhus såg jag en STOR svart katt längre bort. Jag tänkte att det var en panter, och tankarna var igång. Hur hade den hamnat där? Vi gick in ganska omgående efter det. Den såg overkligt stor ut, även fast det säkert var en vanlig huskatt. Till min dotter skojade jag till det och sa att det förstås inte finns några stora vilda katter i skogen.... ??? Det är ju vinter o kallt.

Dela gärna med er av era knäppa tankar o föreställningar av omvärlden! 

Du är inte hård tycker jag. Jag blir så glad över ärlighet! 
Håller med om att han inte ska medverka i mitt tvång, men det måste vara på rimlig nivå. Att han är lite nonchalant är inte särskilt kul ens om jag skulle vara mindre orolig. 

Jag menar, hur ska jag kunna släppa barnen varav en på 8-9 månader som krypet överallt till en som halvsover och knappt svarar på tilltal för han vill ligga och dra sig i sängen. Hur ska jag lita på att han håller i ungen när jag lägger ner ungen i hans säng utan nåt "ramla ur skydd" eller liknande. Bara väggen i vägen men krypet gör han så bra så han kan klättra över ens ben och ramla över sängkanten om han fick chansen!

Och det där med pantern....jag vet att det inte var en riktig panter, men fick ändå kalla kårar över att tänka tanken, och just då glömde jag ju bort att det inte kunde vara möjligt.
Med OCD kan det omöjliga bli möjligt på gott o ont - oftast på ont! Tänk vad tankarna gör med våra känslor...
och förnuftet, vart är det nånstans ibland. Blir tokig snart!

Längtar nästan tills jag får börja medicin. Problemet är bara att jag ska kombinera den med både blodtrycksmedicin o p-piller sen, till vår eller sommar, beror lite på när sonen slutar amma.

Du har inte sårat mig det minsta.
Ja det är inte lätt med kontrollbehovet...jättejobbigt ju :( Tur att man inte är ensam om att känna såhär...

min sambo jobbar skift så han var nog väldigt sliten därav orkade han inte ta dem på morgonen. Men det blir så svårt när båda är så trötta. Vem ska ta barnen och vem ska få sova liksom, den ständiga kampen om sömn som småbarnsföräldrar. Kände igen mig så i Solsidan på TV ikväll. Hann inte se klart hela för jag nattade barnen efter halva programmet. Mitt i nattningen "dog" bandspelaren mitt i en vaggvisa. Fick för mig att det spökade och det var ingen trevlig känsla! Barnen vill ha becksvart för att kunna somna och jag är mörkrädd så det är jobbigt som det är att sitta och vyssa i mörkret...så jag fick ropa efter min sambo och sen ha dörren på glänt. Barnen hade extra svårt att komma till ro....helt slut! 

För en stund när jag satt där i mörkret kände jag att jag vill flytta härifrån, och då har vi bara bott här i ca. en månad! Hoppas jag kommer på andra tankar...

Tack för att du finns här i tråden 16. (Mitt lyckotal!)
Berätta gärna vad som tynger dig med, jag kommer gärna med stöttning tillbaks : )
Kram o godnatt 

Puffar på tråden lite!
Hur mår ni allihopa?
Konstiga tankar senaste tiden? 

Hej "Ältar" o välkommen till tråden, och välkommen alla andra!
 Bra att tråden kommit igång lite mer. Jag känner igen det där äldtandet, jag är också sån att jag ältar och tjatar mycket pga. oron och min sambo orkar inte med mig, han blir tillslut arg och ryter till med en ofta följd att jag nästan får panik för att han skriker och barnen hör. Tycker inte barn ska behöva höra skrik.

Hursomhelst, var ett tag sen jag var här nu.
Jag skulle vilja ha ett gott råd.
Jag tänkte börja med medicin mot OCD imorgon!!!
För första gången någonsin, har aldrig vågat tidigare, men det finns risk att jag backar igen!
 Det har till och med kommit tankar om att jag kanske inte ens har OCD!!!, och tankar som "Tänk om jag blir felmedicinerad....??? mitt tvång kanske inte är så allvarlig ändå? det har varit bättre senaste tiden (min sambo avlastar mig mer då han har semester vilket minskar stressen)... jag kanske bara orolig och stressad pga. för lite sömn, för hur vardagen ser ut med jobb, ekonomi osv. Det kan alltså finnas 1000 anledningar till min oro som inte har med OCD att göra!?

Samtidigt har jag också börjat tänkt och sökt på nätet efter andra diagnoser, och jag vet att man inte kan ställa diagnos på sig själv men jag känner igen mig i andra diagnoser ex. starkaste formen av pms, gad, cyklotymi (inom bipolära sjukdomar) och add. Eller är jag bara extremt lättirriterad, lättstressad och överdrivet orolig pga. att jag alltid sover för lite och har en stressig livssituation med två små barn och för lite hjälp från omgivningen, för lite egentid m.m.?

Jag känner igen mig i paniksyndrom och på Cipralex stod att vid paniksyndrom är behandlingsdos 5 mg. Jag har fått 10 mg för behandlign av OCD. Men om man har båda delarna? Vågar jag börja med 10 mg eller ska jag dela tabletten och ta 5 mg i en vecka och sedan öka???
Borde nog ringa imorgon till mottagningen.

Någon vänlig själ som orkat läsa mitt inlägg och har någon idé på hur jag ska göra???
Imorgon har Alvar namnsdag och då är det på allvar att börja med medicinen hade jag tänkt, missar jag att börja imorgon blir det liksom inte samma sak? Knäppt? Ja, men ändå.

Skulle vilja veta lite mer om hur det är för er andra med OCD
Vad har ni för övriga diagnoser och vilka mediciner tar ni och hur funkar de på er?
Någon med Cipralex?

Styrkekram till er alla!

Nu ekar det igen!