OCD?

Hoho?

Okej tack. Nej hade ingen aning.

Började nästan känna mig ensam ;)
Haft dom länge? Får du medecin mot dom?

Okej, jag överväger att sluta med min medecin. Tycker inte att den hjälper alls är snarare tröttare och känner mig avtrubbad känslomässigt. Känner mig inte lika glad när jag var glad tidigare, inte ledsen när jag brukar bli det. m.m. Känner mig typ likgiltlig.

Jag har nog haft min OCD sen jag var liten har inte sökt hjälp förrän nu efter att jag fått mitt första barn då jag fick mer ångest över den. Har inte så många tvångsritualer utan mer tankar som far runt i huvudet. Och dom ritualerna jag har är vädligt jobbiga och gör att det kan ta timmar innan jag somnar.

Japp jag har ocd. Är det nåt särskilt du funderar på?

Jag har OCD och har gått till vuxenpsykiatrin några gånger i år. Har haft det så länge jag kan minnas men inte sökt hjälp för det förrän jag blev mamma nu i år då jag fick enorm ångest över mina tankar.
Tidigare har jag tryckt undan det och tillslut gick det inte, jag trodde (tror) att jag är ensam om detta och att det är fel diagnos att jag i självaverket är en psykopat eller dylik.
Har bacillskräck så jag tvättar händerna ofta. Har tix till och från, nu har jag ett väldigt störande, slår ihop käkarna så det smäller i tänderna. Har ofta ont i dom och jag vet att mina tänder kommer snart gå sönder men kan inte sluta förrän det känns som rätt antal gånger eller att det känns bra. Söker konstant bekräftelse på att jag har ocd och ingenting annat av min sambo och mamma. Känner ett stort behov att berätta om mina tankar så att dom vet om dom. Har välidgt ofta skadetankar om dom jag älskar. Kan tvivla på att jag är kapabel till att älska någon. Har inte kunnat gå i KBT för att jag har en liten som jag måste ta hand om om dagarna. Har testat Sertralin i olika doser och nu gett upp för att jag tyckte inte det hjälpte mer än att jag kände mig likgiltlig till allt.

Det jag mår mest dåligt över är mina sk. "hjärnspöken" får ångest över dom och får slåss med mig själv om att det bara är tankar och det är pga av sjukdomen som jag får det såhär samtidigt som jag ifrågasätter om det verkligen är så att det är sjukdomen jag kanske bara är helt jävla galen!

Någon annan som lider mer av tankar än handligar´?

Det är svårt att få in det i huvudet! Har du haft skadetankar? det är det jag tycker är jobbigast :(
Jag önskar att dom bara skulle försvinna eller att jag på något vis kunde acceptera dom som dom är istället för att bli rädd för mig själv och få ångest.

Känner mig som en knarkare, jag kan lura mig till bekräftelsen. Har sagt till dom att dom absolut inte får men som sagt antringen lurar jag mig till det när det är extra jobbigt eller tjatar så han ger upp. Och till vilken nytta? Jo en timmes ro i själen sen är det värre än innan.

Mm dom är jobbiga och det är ju alltid dom jag älskar. Får så dåligt samvete mot min baby. Känner mig som världens sämsta mamma och att jag inte älskar denne nog mycket.
Det jobbiga är att man vet vad som är riktigt men ändå "slåss" mot att man tror att man är en fara för allt och alla.
Hemskt nog skulle jag föredra att kolla dörren, tvätta händerna och slå ihop käkarna hela dagarna och slippa dessa tankar.

Men det känns skont att prata om det, för trots att man vet att man inte är själv så känns det verkligen så.
Är grymt tacksam för min sambo att han står ut med mig vissa kvällar då jag verkligen är igågn. Kan inte vara kul att höra såna saker som jag berättar för honom om barnet och honom och hur jag mår och vad som rör sig i mitt huvud. Att han inte oroar sig för att jag ska göra dom illa eller ha ihjäl dom som jag kan oroa mig för ibland.
Min psykolog sa något om att dom med ocd är helt övertygade om att dom skulle kunna göra någon annan illa men i självaverket är det dom som absolut inte skulle kröka ett hårstrå på någon inte ens någon dom hatar. Fattar inte varför sånt inte går in och stannar i skallen. haha Varför tror man att man ska göra någon illa eller vilja!?
Kan man någonsin bli "bra"?

Ett stort plus är att jag är inte alls så panikslagen längre sen jag fick barn om jag inte kan tvätta händerna när jag vill. Man har ju fått röra i en hel del grisigt och när en tutte åkt på marken ute så har jag fått stoppa den i min egen mun innan jag gett den och jag har överlevt! yey!

Det mesta av mina "egenheter" är något som folk inte märker. Har berättat för tre kompisar om det, en flydde fältet och dom andra två tog det bra. En av dom har en i familjen som har både det ena och det andra och den andra vännen är en riktigt jävel på att säga åt mig när jag tvättar händerna en gång för mkt eller slår ihop käkarna. Då får jag allt höra det och det känns bra att det inte är något daltande eller att man ser det mellan fingrarna.

Nä inte något dirket stöd kan jag väl påstå men han säger att det är lugnt. Finns något enstaka tillfälle då han bett mig att skärpa till mig för han orkar inte sitta och lyssna och förklara något mer när han vet att jag vet bättre.

Jag hoppas att jag kan bli som tidigare innan jag fick barn då kunde jag ha lite mer kring jul exempelvis. Annars var det inget jag tänkte så mkt på så det var skönt men sen barnet kom så är det ångesten över det som gör att jag mår fruktansvärt dåligt. Det känns helt fel att tänka hemska saker om den person man bryr sig mest om.
Får ju även för mig att gråter jag inte varje gång det händer något nytt i utvecklingen så älskar jag inte mitt barn lika mycket som alla andra älskar sina. Känner ofta enorm ångest över dom gångerna man nästan velat sälja ungen eller kastat ut den. Förstår att alla känner så någon gång och får ångest över det men jag kan bara inte släppa det vid det utan vill vara helt 100 på att folk känt som jag. Min mamma har tröstat mig med att hon velat sälja mig mer än en gång och fortfarande kan vilja det ;)

Om du berättar för honom så kommer han säkert ha förståelse och kan hjälpa dig att bryta dessa vanor. Min sambo har tagit det bra och sen hjälpt mig att be mig sluta när han tycker det går lite till överdrift och det är bra då försöker man sluta och i vissa fall kanske man inte fick göra sin ritual och då fick jag enorm ångest och var övertygad att något skulle hända. Sen när jag insåg att inget illa hände så behövde jag inte göra just den saken igen.

www.internetmedicin.se/dyn_main.asp
www.ocdforbundet.se/har_jag_ocd.htm Ladda ner fil.

Dessa två satt vi och läste tillsammans och lärde oss en hel del av. Jag fick veta hur mkt som berodde på sjukdomen och det var guld värt. Man tror ju man är helt knäpp och ensam om detta.

Jag sökte hjälp på vc, talade med bvc sköterskan som hjälpte mig få kontakt med kuratorn men hon kunde absolut ingenting om detta och fick för sig att jag inte ens skulle klara helgen. Veckan därpå fick jag tid på vps. Var dit ett fåtal ggr fick medecin som inte alls hjälpte för mig. Jag hade lika mkt tankar men ångesten försvann och jag kände mig likgiltlig till allt. Slutat med medecinen nu och försöker acceptera det igen som jag kunde göra innan jag fick barn.

Jag är ännu inte oroade över förskola så värst mycket. Får väl se hur det blir senare. Just nu känns det bra för då är hon med någon annan, jag är så himla rädd att jag skulle få för mig att vilka göra mitt barn illa. Men dock är jag jävligt rädd för snuskgubbar som kidnappar barn och det kan jag tycka kan bli jobbigt på förskolan då jag inte kommer vara med och ha koll utan några andra ska ha den kollen på mitt barn samtidigt som en hel hög andra ungar också.

Tycker du ska testa ringa och prata med dom. Det kommer säkert kännas bättre efteråt.

Det är ju inget liv att behöva kontrollera allt alltid tillslut och absolut inget om man ska vara isolerad ifrån allt :S

Jag har blivit tokig på min karl mer än en gång över att han kan vara nonchalant också. Tror vi vill ha mer kontroll än vad som är nyttig ibland. Men jag förstår dig min unge älskar papper och det kan täppa till luftrören på noll tid och ett litet barn som sätter i halsen gömmer sig oftast och gör inget oväsen av sig så det är noll tolerans på det bara att ha koll om det ligger sånt som dom kan få tag i.

Det är ett måste man blir galen annars och tappar bort sig själv.
Men kan du inte börja med att säga till din karl att så här är det för dig och du vill kunna lita på att det inte händer dom något när du är borta och så tar du en målarduk och hörlurar och sätter dig i ett annat rum en timme så får han ta hand om barnen och bara komma till dig om det är väldigt viktigt. Men då måste du hålla dig undan och göra ditt under den tiden och stå ut med ångesten för sen kommer du lära dig att hantera den och sluta.
Så om du gör så en gång och se hur det känns och sedan kan du ju ta en promenad och inte vara hemma när han tar hand om dom och öka på pö om pö.

Jag känner nu att jag kan lämna mitt barn med pappan om jag gör något roligt och för min skull, då tänker jag inte så mkt på vad som händer hemma och kan slappna av. Men däremot är det värre med skadetankarna och ångesten över att jag inte tror mig älska mitt barn så mkt som jag borde. Det är svårt att stänga av.

Jävla sjukdom alltså. som jag förövrigt ibland ifrågasätter om jag har haha. fast det är väl sjukdomens fel också.

Önskar man kunde lära sig att hantera den bättre och acceptera det då tror jag det gömmer sig harmoni där bakom all ångest och skit

Absolut inget fel i att söka hjälp, jag trodde dom skulle spärra in mig på en gång när jag var där. Självklart sjukdomen som gjorde det. Efter att jag "kommit" ut med det så känns det mycket lättare, slippa gå runt med en "hemlighet"