Anonym (J)

Äldre 21 Dec 14:47

78 svar

OCD?

Här är en till *vinkar*.

Har mått SÅ bra på sistone men nu är det igång igen. Jag blev som helt förlamad av mina tankar igår och idag är ingen bra dag alls. Naturligtvis dyker det upp lagom till jul..

Anonym (16): Jag har liknande problem som dig. Jag inbillar mig saker och tror verkligen att det är så. Precis som dig så handlade det tidigare om att jag hade varit otrogen. Nu om att jag skadat mitt barn, jag tänker och tänker och vrider och vänder på det tills det känns som jag ska dö.

Anonym (J)

Äldre 21 Dec 19:56

#36

Anonym (16) skrev 2010-12-21 16:05:22 följande:

Usch va jobbigt. Jag har också en skitdag idag. Jag som trodde jag var mycket bättre, men så kommer bakslagen. För mig blir det sämre när jag bryter rutiner och så kommer det lagom till jul. Fantastiskt!

Åh jag förstår att det måste vara jättejobbigt med de här tankarna om ditt barn. Ocd slår verkligen till på de man älskar mest

Stor kram på dig!

Varför varför vaaaaarför är det så, när allt är bra så slår det till.

Jaa, usch, jag vill bara lägga mig ner och sova och aldrig vakna upp känns det som idag. Jag sitter ju och tänker på det hela hela tiden, så jag tror ju till slut att jag gjort illa henne. Fan, jag som har sett fram emot julen så mycket, och nu känns allt bara skit :(

Kramar till dig!

Anonym (J)

Äldre 21 Dec 21:50

#40

Anonym (16) skrev 2010-12-21 21:02:59 följande:

Ja jag vet, jag känner precis likadant. Man ville njuta av julen och så blir det såhär

Ska försöka sova mycket i natt och hoppas att det känns bättre imorgon. Om jag är trött blir allt tusen gånger värre. Idag har jag varit en riktig bitch mot min man och tjatat om mina tvång hela dan. Inte bra.

Försök låta tankarna komma bara utan att sätta nåt värde i dem. Innerst inne vet vi att de inte är sanna (även om det känns så).

Samma här. Är jag trött och/eller stressad är det mycket värre. Naturligtvis är jag både och nu.

Jag försöker.. Vissa stunder går det bra andra inte. Jag var på dåligt humör och så jäkla stressad igår också började hon tjorva och det är väl som då jag tänker att jag skulle ha gjort illa henne. Det kommer ofta i samband med att jag är irriterad. Jag blev misshandlad av en av mina föräldrar under hela min uppväxt, jag tror det har med det att göra. Att jag inte tillåter mig att vara irriterad på mitt barn. Arg är jag aldrig på henne, men vem blir inte less ibland.. ? :)

Anonym (J)

Äldre 21 Dec 22:21

#42

Anonym (16) skrev 2010-12-21 22:16:29 följande:

Usch vad jag känner igen mig. Jag är livrädd för att vara irriterad för jag tror att jag gått över gränsen. Vi har en hund och jag frågar ofta min man ifall jag misshandlat den när jag tillrättavisar den. Vi vill skaffa barn förresten, men jag tvekar pga min ocd. Ser inte riktigt hur jag skulle fixa det

Oj vad skönt att det finns fler.. Fast självklart supertråkigt att du inte mår bra! :( Jag har inte riktigt fattat att det är en tvångstanke det här handlar om (jag har andra saker för mig också, kolla spisen, att dörren är låst osv) för att jag inte tänker på att göra någon illa, utan att jag kanske HAR gjort det. Ja det blir lite svamligt, hoppas du förstår!

Jag sitter och resonerar med mig själv fram och tillbaka; hade jag gjort illa henne hade jag ju kommit ihåg det osv. Jag skulle aldrig göra mitt barn illa heller för den delen. Men tanken flög genom huvudet för en hundradels sekund och bara därför tror jag sen att jag gjort det.

Vad tråkigt att du känner så :( Att få barn är det bästa som hänt mig! Dock satte tvångstankarna igång ordentligt rätt omgående efter förlossningen. Men med en tanke på att det kan bli så, så tror jag att det går lättare. Jag var inte alls beredd på det då jag hade mått rätt bra under flera månader. Hade jag varit beredd på det tror jag det hade gått mycket bättre!

Anonym (J)

Äldre 22 Dec 20:05

#44

Anonym (Knäpp) skrev 2010-12-22 20:03:31 följande:

Tack! Jättebra att en sån här tråd finns! Jaha, kanske vanligt att det kommer i den ålden då. Har blivit så van vid det så jag tänker knappt på det, även om jag har tvångstankar typ hela tiden. Men alla mina tankar handlar om "magiskt tänkande" , attt.ex vissa siffror eller färger ska ha tur respektive otur med sig. Och om jag försöker motstå en tvångshandling så triggas det liksom upp till att nån kommer dö om jag inte gör detta och då måste jag ju=/. Det kan också vara att kontrollera saker, spisen t.ex flera ggr.

Ja, kanske borde söka hjälp. Men vad ska jag säga till min sambo? Han har ingen aning mer än att jag är lite hysterisk med att kolla spisen och att plattången inte är på innan vi går hemifrån...

Hur är ni som personer? Har läst nånstans att personer med OCD är väldigt känsliga, ängslig och oroliga människor, vilket stämmer väldigt bra in på mig. Jag oroar mig ständigt för vad folk ska tycka om mig och har inte bra självförtroende alls. Är orolig att jag ska föra detta vidare till min dotter. Vill att hon ska bli en stark person=S

Jag borde också söka hjälp, men vet inte hur jag ska berätta det för min sambo heller. Han har nog ingen aning om vad felet på mig är.

Jag är ängslig och orolig nästan hela tiden. Har ungefär samma tankar som dig att jag för allt i världen inte vill föra över det här till min dotter!

Anonym (J)

Äldre 27 Dec 20:37

#48

Anonym (knäpp): Låter som oss, min sambo säger också att jag oroar mig för mycket. Jag brukar också tänka att han skulle bara veta. Har också svårt att prata om det och gör det inte med någon överhuvudtaget. Förutom här då.

16: Jag är en sån där som har blivit duktig på att dölja mina problem. Det enda han kanske skulle märka är att jag ofta är inne i köket en stund på kvällen. Och att jag ofta frågar om allt är avstängt när vi ska någonstans för att han ska kolla så jag slipper. Dock har spisgrejen blivit bättre. Jag är så less på mig självatt kolla 200 gånger att jag tänker "spisfan är avstängd, god natt" också går jag och lägger mig. Men jag vet ju att det när som helst kan bli värre igen.

Anonym (J)

Äldre 28 Dec 20:48

#50

Oro: Min dotter går inte på förskolan än men ska börja nu efter "jullovet". Har funderat mycket på det där och jag hoppas att jag inte sitter och oroar mig över det. Men jag tror det ska gå bra, för jag har själv jobbat på en förskola tidigare.

Anonym (J)

Äldre 14 May 23:30

#69

Anonym (Oro) skrev 2011-03-17 20:08:43 följande:

Puffar på tråden lite!
Hur mår ni allihopa?
Konstiga tankar senaste tiden?

Inte så bra. Faktiskt riktigt dåligt just nu. Har haft lite strul i livet och nu har allt ordnat upp sig och vad händer då? Jo, tankarna kommer igen. Det börjar bli ohållbart, jag kan inte leva såhär. Det finns bara två problem: min sambo vet fortfarande inget och jag orkar inte söka hjälp. Hur berättar man för folk? "Du, det är så här att jag tänker så sjuka tankar att jag funderar på om jag borde sitta inspärrad på psyket, då vet du"

Anonym (J)

Äldre 15 May 16:05

#72

Anonym (Ellen) skrev 2011-05-15 14:10:23 följande:

Att berätta för folk är verkligen skitjobbigt, men känns oehört befriande efteråt, att bära på en sådan tyngd är jobbigt. Och ju mer stöd och förståelse man har i vardagen ju lättare blir det.
Sedan tycker inte jag du ska dra dig från att söka hjälp, jag har själv ocd och att söka hjälp var min räddning.
Tvångstankar är aldrig fina, de är oftast helt sjuka och morbida att man blir rädd för sig själv, men de säger endå inget om dig som person.
Man klandrar sig så fruktansvärt mycket för alla galna tankar.
Det jag tycker du ska göra är att ringa till psykiatriska öppenvårdsmottagningen, förklara din problematik och be om att få träffa en läkare snarast.
Antagligen kommer de ställa en diagnos direkt och erbjuda medicin, ta medicinen för det gör under även om man inte vill medicinera sig. Be om att få mer information om ocd att ta med hem.
Det är alltid bättre att ha information om sjukdomen att lägga fram, det blir mycket lättare för utomstående att förstå än att man själv börjar berätta rakt av.
Sedan lär du bli skickat till psykiatriska kliniken i ditt område där du kommer få en läkare, sedan blir det ju aktuellt med terapi etc, ta det!
Ingen förkänar att må dåligt, och faktum är att många lider i det tysta. Jag mådde skit i ca 5 år innan jag sökte hjälp, känns som att jag förlorat dessa år på ingenting.
Det finns hjälp att få, ocd är mycket vanligare än man tror.
Att jag rekomenderar dig till psykiatriska kliniken först är för att det går mycket snabbare än om man vänder sig till vårdcentralen, och det är skönt att direkt få kontakt med någon som vet vad det handlar om. Att bara få bekräftat att man inte är galen är en underbar känsla

Lycka till

Verkligen skitjobbigt.. Hu, jag vet inte hur jag ska orka. Har lidit av tvångstankar länge, men efter jag fick barn blev det värre när det även dök upp skade/sexuella tvångstankar. Tidigare har det mest varit att kolla spisen och att dörrar är låsta och sånt. Det framstår ju som en enkel tvångsgrej mot för nu. Tack för dina tips! Jag är inte anti till medicin för fem öre faktiskt. Det går inte att leva såhär. Jag kan inte glädjas över min dotter och leva ett normalt liv när jag mår så här. Tycker det är märkligt överhuvudtaget att min sambo inte ens anar eller frågar något, för när det är som värst är jag verkligen helkonstig. Jag går runt i min egen lilla bubbla och tror att jag är en galen människa, pedofil och allt möjligt vad det nu kan vara. Även fast jag inser att det rör sig om tvångstankar så tror jag fullt ut på allt jag tänker, redan från första början. Kanske jag håller på bli helt galen ändå?

Anonym (J)

Äldre 15 May 17:21

#74

Anonym (Ellen) skrev 2011-05-15 16:59:06 följande:

Tyvärr är det faktum att tvångsproblematiken faktiskt ökar/förvärras när man får barn, och detta med skade tankar, pedofil tankar är de allra vanligaste tankarna faktiskt. Dock talas det oftast tyst om detta och nämns det så kännetecknas det som katastroftankar.
Att få sådana här tankar är fruktansvärt som förälder, det är ett vidrigt lidande.
Men jag kan till 100% säga dig att är du galen, då skulle du inte må dåligt över dina tankar som du gör

Jag har varit i dina skor, är även själv utbildad inom psykiatri och inte ens jag fatta att jag hade ocd, jag var övertygad om att jag var helt galen. Hade kronisk ångest, svåra tvångstankar, fick panik ångest och social fobi. För mig kröp det aldrig direkt på, utan jag hade det vanliga tvånget som kolla spisen, dörrlåsen etc i ca 3 år. Sedan en mogon vaknade jag upp och det sa bara pang.
Jag trodde jag hade åkt på en psykos och blivit psykopat över en natt. Jag höll ut i några veckor sedan sökte jag hjälp, för det går inte att leva så.
Fick träffa en jätte bra psykiatriker som inte ens höjde på ögonbrynen kring allt jag berätta, han visste precis vad det var och jag fick massa info sedan påbörjade jag medicinering. Första veckorna med medicinen var ett helvete då man oftast får förstärnkta tvångstankar, likaså vid höjning av dos. Men efter ca en månad försvann depressionen, ångesten och allt eftersom klingade mycket tvångstankar av.
Inom ett halvår fick jag börja hos en psykolog och fick kbt terapi, även hon var skitduktig. Så nu har jag mer eller mindre hämtat mig helt.
Får jag en jobbig tvångstanke känner jag mer whatever, hjärnan spökar sedan klingar de av.

Det är jätte bra att du inte är negativ till medicin för det är verkligen en stor hjälp till tillfrisknad, även om jag får äta min medicin livet ut så är det värt det bara jag får må bra.
Sedan angående tvångstankar så är de inte alltid som det står på nätet, att man alltid får tankar som - tänk om jag hoppar framför ett tåg.
Man kan även få tankar som jag kommer hoppa framför ett tåg, eller jag vill hoppa, eller måste osv.
Ett tips är även att googla inte för mycket om dina tankar, jag gjorde det misstaget att googla som 17 och fick då för mig att jag är psykotisk, vilket jag inte är och den rädslan tog tid att jobba bort.

Har du frågor så fråga på, är alltid kul att hjälpa/stötta persononer.

Jag har hört att det är så. Jag vill så gärna ha ett till barn, inte just nu men så småningom. Men vet inte om jag vågar. Tvången blev värre redan under graviditeten och halva tiden var ett rent helvete.

Det låter precis som mig! Jag har haft panikångest när jag var ynge men det har varit bra i många år, förutom när tvången är som värst. Då lever jag med en ständig panikkänsla som inte vill släppa. Jag har också trott att jag åkt på en psykos för att jag blir så "inne i mig själv" på något konstigt sätt. Jag är konstant rädd att jag ska bli en psykopat eller något annat skumt ..

Det är helt klart värt att må sämre en månad om det blir bättre sen. Jag tror varje gång det värsta är över, för det brukar gå över efter en tid, ibland kortare ibland längre, att det är borta för alltid. Men jo tjena, det dyker upp nya saker efter tag och det känns värre för varje gång. Det värsta nu är att jag jobbar på dagis, så det är jobbigt att jobba för pedofiltankarna. Jag har alltid älskat barn, arbetet på dagis i många år och gråtit över barn som far illa. Så direkt tankarna kom antog jag ju att jag hade blivit galen. Det var tom så illa den dagen att jag nog helst hade velat dö.

Den där "måste" tanken känner jag igen. När jag var yngre var det mycket så, att jag "måste" göra massa tokiga saker. Nu är det mest tvångstankar kring min dotter och det är det absolut värsta. Vad som helst hade varit bättre. Jag älskar min dotter över allt annat i världen men när det är som värst blir jag helt apatisk och känner ingenting för någon överhuvudtaget. Det blir ofta mycket konflikter med sambon också av någon anledning? När jag blir arg på något annat är det som att tvångstankarna försvinner för en stund = illa för förhållandet.

Googlandet känner jag också igen. Ska sluta upp med det på en gång, för som du säger blir det allt annat än bättre. Det är dock skönt ibland att bli lite påmind om att jag inte håller på bli galen och att det bara är tvångstankarna som spökar.

OCD?

INNEHÅLL