Anonym (Ellen) skrev 2011-05-15 16:59:06 följande:
Tyvärr är det faktum att tvångsproblematiken faktiskt ökar/förvärras när man får barn, och detta med skade tankar, pedofil tankar är de allra vanligaste tankarna faktiskt. Dock talas det oftast tyst om detta och nämns det så kännetecknas det som katastroftankar.
Att få sådana här tankar är fruktansvärt som förälder, det är ett vidrigt lidande.
Men jag kan till 100% säga dig att är du galen, då skulle du inte må dåligt över dina tankar som du gör
Jag har varit i dina skor, är även själv utbildad inom psykiatri och inte ens jag fatta att jag hade ocd, jag var övertygad om att jag var helt galen. Hade kronisk ångest, svåra tvångstankar, fick panik ångest och social fobi. För mig kröp det aldrig direkt på, utan jag hade det vanliga tvånget som kolla spisen, dörrlåsen etc i ca 3 år. Sedan en mogon vaknade jag upp och det sa bara pang.
Jag trodde jag hade åkt på en psykos och blivit psykopat över en natt. Jag höll ut i några veckor sedan sökte jag hjälp, för det går inte att leva så.
Fick träffa en jätte bra psykiatriker som inte ens höjde på ögonbrynen kring allt jag berätta, han visste precis vad det var och jag fick massa info sedan påbörjade jag medicinering. Första veckorna med medicinen var ett helvete då man oftast får förstärnkta tvångstankar, likaså vid höjning av dos. Men efter ca en månad försvann depressionen, ångesten och allt eftersom klingade mycket tvångstankar av.
Inom ett halvår fick jag börja hos en psykolog och fick kbt terapi, även hon var skitduktig. Så nu har jag mer eller mindre hämtat mig helt.
Får jag en jobbig tvångstanke känner jag mer whatever, hjärnan spökar sedan klingar de av.
Det är jätte bra att du inte är negativ till medicin för det är verkligen en stor hjälp till tillfrisknad, även om jag får äta min medicin livet ut så är det värt det bara jag får må bra.
Sedan angående tvångstankar så är de inte alltid som det står på nätet, att man alltid får tankar som - tänk om jag hoppar framför ett tåg.
Man kan även få tankar som jag kommer hoppa framför ett tåg, eller jag vill hoppa, eller måste osv.
Ett tips är även att googla inte för mycket om dina tankar, jag gjorde det misstaget att googla som 17 och fick då för mig att jag är psykotisk, vilket jag inte är och den rädslan tog tid att jobba bort.
Har du frågor så fråga på, är alltid kul att hjälpa/stötta persononer.
Jag har hört att det är så. Jag vill så gärna ha ett till barn, inte just nu men så småningom. Men vet inte om jag vågar. Tvången blev värre redan under graviditeten och halva tiden var ett rent helvete.
Det låter precis som mig! Jag har haft panikångest när jag var ynge men det har varit bra i många år, förutom när tvången är som värst. Då lever jag med en ständig panikkänsla som inte vill släppa. Jag har också trott att jag åkt på en psykos för att jag blir så "inne i mig själv" på något konstigt sätt. Jag är konstant rädd att jag ska bli en psykopat eller något annat skumt ..
Det är helt klart värt att må sämre en månad om det blir bättre sen. Jag tror varje gång det värsta är över, för det brukar gå över efter en tid, ibland kortare ibland längre, att det är borta för alltid. Men jo tjena, det dyker upp nya saker efter tag och det känns värre för varje gång. Det värsta nu är att jag jobbar på dagis, så det är jobbigt att jobba för pedofiltankarna. Jag har alltid älskat barn, arbetet på dagis i många år och gråtit över barn som far illa. Så direkt tankarna kom antog jag ju att jag hade blivit galen. Det var tom så illa den dagen att jag nog helst hade velat dö.
Den där "måste" tanken känner jag igen. När jag var yngre var det mycket så, att jag "måste" göra massa tokiga saker. Nu är det mest tvångstankar kring min dotter och det är det absolut värsta. Vad som helst hade varit bättre. Jag älskar min dotter över allt annat i världen men när det är som värst blir jag helt apatisk och känner ingenting för någon överhuvudtaget. Det blir ofta mycket konflikter med sambon också av någon anledning? När jag blir arg på något annat är det som att tvångstankarna försvinner för en stund = illa för förhållandet.
Googlandet känner jag också igen. Ska sluta upp med det på en gång, för som du säger blir det allt annat än bättre. Det är dock skönt ibland att bli lite påmind om att jag inte håller på bli galen och att det bara är tvångstankarna som spökar.