OCD?

Jag har också en massa tvångstankar! Har haft det vad jag kan minnas sen jag var i 11-årsåldern. Har sökt hjälp vid ett tillfälle men fegade ur då det känns så himla skamligt och pinsamt att prata om sina tokiga tankar=(. Nu när jag har fått barn så funderar jag dock på att söka hjälp iallafall då det blivit värre. Har jättemycket ångest och är orolig jämt! Detta gör mig väldigt lättretlig och deppig. När jag tänker på att nåt ska hända min dotter så kommer det massor av tvångstankar. Mina tvångstankar handlar mycket om att göra något ett visst antal ggr. Jag har siffror, färger etc som är bättre än andra. Suck, knäpp man är! Är lite rädd för att söka hjälp också för tänk om dom får för sig att jag är en olämplig mamma p.g.a detta!

Tack! Jättebra att en sån här tråd finns! Jaha, kanske vanligt att det kommer i den ålden då. Har blivit så van vid det så jag tänker knappt på det, även om jag har tvångstankar typ hela tiden. Men alla mina tankar handlar om "magiskt tänkande" , attt.ex  vissa siffror eller färger ska ha tur respektive otur med sig. Och om jag försöker motstå en tvångshandling så triggas det liksom upp till att nån kommer dö om jag inte gör detta och då måste jag ju=/. Det kan också vara att kontrollera saker, spisen t.ex flera ggr.

Ja, kanske borde söka hjälp. Men vad ska jag säga till min sambo? Han har ingen aning mer än att jag är lite hysterisk med att kolla spisen och att plattången inte är på innan vi går hemifrån...

Hur är ni som personer? Har läst nånstans att personer med OCD är väldigt känsliga, ängslig och oroliga människor, vilket stämmer väldigt bra in på mig. Jag oroar mig ständigt för vad folk ska tycka om mig och har inte bra självförtroende alls. Är orolig att jag ska föra detta vidare till min dotter. Vill att hon ska bli en stark person=S

Ibland känns det som man är helt ensam om det här! Det är liksom inget man pratar om, känns så skamligt=/ Det är därför jag har så svårt att berätta för min sambo. Vad ska han tänka om mig liksom? Han brukar säga att jag oroar mig för mycket, han skulle bara veta...

Ne, vill verkligen inte att min dotter ska ta över detta. Varken min ängslighet eller mina tvångstankar. Tror jag har läst att et till viss del är ärftligt men jag vet inte..

Ni som har sökt hjälp, vart har ni vänt er och vilken hjälp har ni fått?

Ja, bara tanken på att söka hjälp känns jättejobbig. Att behöva sitta och berätta för nån allmänläkare om sina problem som förmodligen tycker man är jätteknäpp=(. Men nu känner jag att jag måste. Mår så mycket sämre sen jag fick barn och känner att jag håller på att tappa greppet. Kan inte hantera min osäkerhet och oro längre utan  känner mig irreterad och stressad hela tiden och som jag inte kan njuta av livet alls, vilket är så tråkigt då jag har en fantastisk sambo och dotter och borde egentligen inte må så här. Har börjat se hur mycket i mitt liv som bottnar i min ångest. Min oförmåga att avsluta utbildningar t.ex. Jag har påbörjat såå många utbildningar men hoppar alltid av då jag börjar tvivla på mig själv och känner mig obekväm socialt. Någon här som eventuellt fått diagnosen generell ångest också? Tror att jag har det också utöver mina tvångstankar...

Jag är också jättebra på att döjla mina problem! ch jag brukar fråga min sambo innan vi går hemifrån om spisen är avstängd då jag inte litar på mig själv.