OCD?

Att berätta för folk är verkligen skitjobbigt, men känns oehört befriande efteråt, att bära på en sådan tyngd är jobbigt. Och ju mer stöd och förståelse man har i vardagen ju lättare blir det.
Sedan tycker inte jag du ska dra dig från att söka hjälp, jag har själv ocd och att söka hjälp var min räddning.
Tvångstankar är aldrig fina, de är oftast helt sjuka och morbida att man blir rädd för sig själv, men de säger endå inget om dig som person.
Man klandrar sig så fruktansvärt mycket för alla galna tankar.
Det jag tycker du ska göra är att ringa till psykiatriska öppenvårdsmottagningen, förklara din problematik och be om att få träffa en läkare snarast.
Antagligen kommer de ställa en diagnos direkt och erbjuda medicin, ta medicinen för det gör under även om man inte vill medicinera sig. Be om att få mer information om ocd att ta med hem.
Det är alltid bättre att ha information om sjukdomen att lägga fram, det blir mycket lättare för utomstående att förstå än att man själv börjar berätta rakt av.
Sedan lär du bli skickat till psykiatriska kliniken i ditt område där du kommer få en läkare, sedan blir det ju aktuellt med terapi etc, ta det!
Ingen förkänar att må dåligt, och faktum är att många lider i det tysta. Jag mådde skit i ca 5 år innan jag sökte hjälp, känns som att jag förlorat dessa år på ingenting.
Det finns hjälp att få, ocd är mycket vanligare än man tror.
Att jag rekomenderar dig till psykiatriska kliniken först är för att det går mycket snabbare än om man vänder sig till vårdcentralen, och det är skönt att direkt få kontakt med någon som vet vad det handlar om. Att bara få bekräftat att man inte är galen är en underbar känsla Lycka till

Tyvärr är det faktum att tvångsproblematiken faktiskt ökar/förvärras när man får barn, och detta med skade tankar, pedofil tankar är de allra vanligaste tankarna faktiskt. Dock talas det oftast tyst om detta och nämns det så kännetecknas det som katastroftankar.
Att få sådana här tankar är fruktansvärt som förälder, det är ett vidrigt lidande.
Men jag kan till 100% säga dig att är du galen, då skulle du inte må dåligt över dina tankar som du gör
Jag har varit i dina skor, är även själv utbildad inom psykiatri och inte ens jag fatta att jag hade ocd, jag var övertygad om att jag var helt galen. Hade kronisk ångest, svåra tvångstankar, fick panik ångest och social fobi. För mig kröp det aldrig direkt på, utan jag hade det vanliga tvånget som kolla spisen, dörrlåsen etc i ca 3 år. Sedan en mogon vaknade jag upp och det sa bara pang.
Jag trodde jag hade åkt på en psykos och blivit psykopat över en natt. Jag höll ut i några veckor sedan sökte jag hjälp, för det går inte att leva så.
Fick träffa en jätte bra psykiatriker som inte ens höjde på ögonbrynen kring allt jag berätta, han visste precis vad det var och jag fick massa info sedan påbörjade jag medicinering. Första veckorna med medicinen var ett helvete då man oftast får förstärnkta tvångstankar, likaså vid höjning av dos. Men efter ca en månad försvann depressionen, ångesten och allt eftersom klingade mycket tvångstankar av.
Inom ett halvår fick jag börja hos en psykolog och fick kbt terapi, även hon var skitduktig. Så nu har jag mer eller mindre hämtat mig helt.
Får jag en jobbig tvångstanke känner jag mer whatever, hjärnan spökar sedan klingar de av.

Det är jätte bra att du inte är negativ till medicin för det är verkligen en stor hjälp till tillfrisknad, även om jag får äta min medicin livet ut så är det värt det bara jag får må bra.
Sedan angående tvångstankar så är de inte alltid som det står på nätet, att man alltid får tankar som - tänk om jag hoppar framför ett tåg.
Man kan även få tankar som jag kommer hoppa framför ett tåg, eller jag vill hoppa, eller måste osv.
Ett tips är även att googla inte för mycket om dina tankar, jag gjorde det misstaget att googla som 17 och fick då för mig att jag är psykotisk, vilket jag inte är och den rädslan tog tid att jobba bort.

Har du frågor så fråga på, är alltid kul att hjälpa/stötta persononer.

Du kommer att kunna skaffa fler barn igen
Jag var också rädd för att aldrig kunna skaffa fler, men nu när man äter medicin, gått på terapi så känner jag mig starkare än någonsin.
Visst får man jobbiga tankar ibland men de är mycket lättare att släppa, man går inte och grubblar längre som gjorde förut. Och det finns även medicin man kan äta under graviditeten, sedan är det heller inte alla som måste äta medicin livet ut, för en del räcker det med något år.

Jag vet hur du menar med känslan av apatisk, man stänger omedvetet ut alla känslor för det är så jobbigt att ha hemska tankar och sammtidigt älska personerna så mycket. Sedan som du skrev i föregående inlägg om att känna sig som i en mubbla, det är jätte vanligt. Fast man beskriver det som overklighetskänslor, hade jag jätte mycket när jag mådde som sämst. Det känndes som att man satt långt in i huvudet och tittade ut, man var liksom inte helt med. Och ja det spädde ju på ens tankar kring psykoser. Dock är det jätte vanligt, speciellt vid ångest, som man även har vid ocd.
Det bästa man kan göra fast det är jobbigt är att ignorera skiten och hålla sig sysselsatt, det går över tillslut.

När jag mådde som sämst hade man ju heller ingen livsvilja direkt, man todde ju att tankarna representerade en själv och då var man ju övertygad om att man var en vidrig, psykopatisk människa.

Sedan är det ju också jätte vanligt att det blir bråk i förhållanden, man går ju jämt på helspänd och mår dåligt.
Sedan har man ju också en tendens att inte lita på sina sinnen fullt ut när man är helt tagen av alla tankar och tvång, vilket gör att man tillslut inte litar på sig själv.

Men som jag sa förut du förkänar att må bra, och det finns massor med bra hjälp att få. Så låt inte sjukdomen sno fler dagar av dit liv, även om man har perioder då man mår bättre så går sjukdomen aldrig bort av sig själv, utan det har en tendens att bli värre och värre när det kommer tillbaka.