Rädd för allt!
Varning för långt och rörigt inlägg.
Förlossning har alltid vart något som jag är rädd för. När jag blev gravid så var det inte alls planerat så i början kändes det ganska jobbigt men kändes mycket bättre när vi hade vant oss med tanken att vi faktiskt ska få barn. Abort eller liknande kom aldrig på tal.
Den första tiden så tänkte jag inte på förlossning för allt var fortfarande så overkligt. Tiden gick och folk sade till mig att det började synas osv. Min mamma sade hur fin jag började bli, min sambo klappade mig på magen. Nej, ser dom inte att jag bara är uppblåst (har en problemmage) det är ju bara luft. Pratade med bm om rädsla och fick remiss till en auroa-sköterska på lasarettet. Ville att det skulle börja synas, inte bara vara full av luft och se tjock ut. Kände ingenting.
Det var vid ultraljudet v 17 som det blev verkligt. Jag har en bebis i mig! Det är också då som tankarna kom, ja, jag har en bebis i mig, den växer och den ska ut! Ett tag efter fick prata med en aurora-sköterska. Eller jag pratade inte så mycket, jag mest lyssnade vad hon hade att säga, att prata om det klarade jag inte av utan att börja gråta och gråta skulle jag minsan inte göra!
Dagen efter vårt möte klädde jag på mig inför jobbet och ställde mig framför stora spegeln som vanligt och fick se den! Min mage! Jag fick panik! det var som att jag helt plötsligt hade vaknat upp och hade en gravidmage, en stor bebis inom mig. Började gråta hysteriskt och låste mig på toa. Jag ville inte vara gravid längre, bort! Jag klarade av att ta mig till jobbet.
Det var som att jag hade förnekat det, att jag inte var gravid. Jag visste att jag skulle ha barn men att jag var gravid, det fanns inte i min värld. Efter detta så känns det mycket bättre.
ja, jag är gravid, jag ska ha barn. Men förlossningen. Är inte där riktigt än, mentalt. det är itne något jag ska gå igenom. Är i v.25 så jag bör förbereda mig men då känns det allt för verkligt.
Vet inte direkt vad jag är rädd för, det är liksom ALLT. Hela förlossningen. Att spricka, smärtan, hur allt kommer att gå, tänk om J är borta och jag får föda ensam. Spricka är en stor skräck jag får för mig att jag kommer att gå sönder hela vägen.
jag har kolla tpå en bild från en förlossning och det krävdes dagar av förberedelser. Häromdagen så kollade jag på en BB-serie på tv, grät hela den halvtimman jag klarade av att kolla.
Bebisen sparkar och gör akrobatkonster för fullt i min mage, det känns bra. Blir jätteglad när jag tänker mig vår lilla bebis hemma. Det känns bra att prata om det in min familj men har svårt när till och med min mamma ska ta på min mage. Min kompis, bebisens far och famljens barn kan ta på min mage utan problem men inga andra. Nej, det känns inte bra. Vill inte heller att folk ska titta mig.
Det blev ett långt inlägg här, vet inte om något kommer att orka läsa igenom allt. Detta var första gången som jag någonsin skrev av mig, känns bra. Även om jag har 1000 obeskrivliga känslor inom mig så kändes det bra och få ut något.
Är det någon som känner igen sig? Rädd för allt. Vill inte att folk ska prata om en. har svårt att acceptera?
