• Boosse

    Rädd för allt!

    Varning för långt och rörigt inlägg.
    Förlossning har alltid vart något som jag är rädd för. När jag blev gravid så var det inte alls planerat så i början kändes det ganska jobbigt men kändes mycket bättre när vi hade vant oss med tanken att vi faktiskt ska få barn. Abort eller liknande kom aldrig på tal.

    Den första tiden så tänkte jag inte på förlossning för allt var fortfarande så overkligt. Tiden gick och folk sade till mig att det började synas osv. Min mamma sade hur fin jag började bli, min sambo klappade mig på magen. Nej, ser dom inte att jag bara är uppblåst (har en problemmage) det är ju bara luft. Pratade med bm om rädsla och fick remiss till en auroa-sköterska på lasarettet. Ville att det skulle börja synas, inte bara vara full av luft och se tjock ut. Kände ingenting.

    Det var vid ultraljudet v 17 som det blev verkligt. Jag har en bebis i mig! Det är också då som tankarna kom, ja, jag har en bebis i mig, den växer och den ska ut! Ett tag efter fick prata med en aurora-sköterska. Eller jag pratade inte så mycket, jag mest lyssnade vad hon hade att säga, att prata om det klarade jag inte av utan att börja gråta och gråta skulle jag minsan inte göra!

    Dagen efter vårt möte klädde jag på mig inför jobbet och ställde mig framför stora spegeln som vanligt och fick se den! Min mage! Jag fick panik! det var som att jag helt plötsligt hade vaknat upp och hade en gravidmage, en stor bebis inom mig. Började gråta hysteriskt och låste mig på toa. Jag ville inte vara gravid längre, bort!  Jag klarade av att ta mig till jobbet.
    Det var som att jag hade förnekat det, att jag inte var gravid. Jag visste att jag skulle ha barn men att jag var gravid, det fanns inte i min värld. Efter detta så känns det mycket bättre.

    ja, jag är gravid, jag ska ha barn. Men förlossningen. Är inte där riktigt än, mentalt. det är itne något jag ska gå igenom. Är i v.25 så jag bör förbereda mig men då känns det allt för verkligt.

    Vet inte direkt vad jag är rädd för, det är liksom ALLT. Hela förlossningen. Att spricka, smärtan, hur allt kommer att gå, tänk om J är borta och jag får föda ensam. Spricka är en stor skräck jag får för mig att jag kommer att gå sönder hela vägen.
    jag har kolla tpå en bild från en förlossning och det krävdes dagar av förberedelser. Häromdagen så kollade jag på en BB-serie på tv, grät hela den halvtimman jag klarade av att kolla.

    Bebisen sparkar och gör akrobatkonster för fullt i min mage, det känns bra. Blir jätteglad när jag tänker mig vår lilla bebis hemma.  Det känns bra att prata om det in min familj men har svårt när till och med min mamma ska ta på min mage. Min kompis, bebisens far och famljens barn kan ta på min mage utan problem men inga andra. Nej, det känns inte bra. Vill inte heller att folk ska titta mig.

    Det blev ett långt inlägg här, vet inte om något kommer att orka läsa igenom allt. Detta var första gången som jag någonsin skrev av mig, känns bra. Även om jag har 1000 obeskrivliga känslor inom mig så kändes det bra och få ut något.

    Är det någon som känner igen sig? Rädd för allt. Vill inte att folk ska prata om en. har svårt att acceptera?

  • Svar på tråden Rädd för allt!
  • MirandaSthlm

    TS:
    Läs på så mycket du kan och kolla på så mycket förlossningar du bara hinner så kommer din rädsla att sjunka... det gjorde min iaf... men var ochså beredd på att det gör förbannat jävla ont att föda och man har ont i 2 månader efter.

    Alla sa att "ja klart det gör ont men det e inte så farligt" men ingen sa hur ont det egentligen gör så förbered dej på att det gör ont och tar lång tid. för det är ju smärtan du e rädd för antar jag då det var smärtan som skrämde mej då jag e lite löjligt för allt som gör ont..

    lika bra att vara lugn och förbered på det värsta o sen bli glad om det inte är så farligt.. så tänker jag iaf när bebis 2 just nu är under tillverkning... och jag var jätterädd.

    men du överlever... tro mej.. du gör det. Solig


    Btw... Jag är inte rasist, jag är pianist då jag slår ner både dom svarta och dom vita tangenterna. ~ Tindra 2010-05-15 ~
  • Dr Myo

    Aurora bara rekommenderade mig att köpa den, finns billigast på bokus men jag kände att jag inte orkade vänta på frakten och köpte den på Akademibokhandeln.

  • Boosse
    MirandaSthlm skrev 2010-07-17 19:00:50 följande:
    TS:
    Läs på så mycket du kan och kolla på så mycket förlossningar du bara hinner så kommer din rädsla att sjunka... det gjorde min iaf... men var ochså beredd på att det gör förbannat jävla ont att föda och man har ont i 2 månader efter.

    Alla sa att "ja klart det gör ont men det e inte så farligt" men ingen sa hur ont det egentligen gör så förbered dej på att det gör ont och tar lång tid. för det är ju smärtan du e rädd för antar jag då det var smärtan som skrämde mej då jag e lite löjligt för allt som gör ont..

    lika bra att vara lugn och förbered på det värsta o sen bli glad om det inte är så farligt.. så tänker jag iaf när bebis 2 just nu är under tillverkning... och jag var jätterädd.

    men du överlever... tro mej.. du gör det. Solig
    Överlever hoppas jag att jag gör :)

    Jag föreställer nog mig redan det värsta av allt som kan hända, det är nog det som gör mig så rädd! Folk som säger att dt kommer att gå bra, du kommer inte att tänka på smärtan, du kommer bara vilja att den lilla ska komma ut, det lyssnar jag inte på. För vem tusan kan ignorera sådan smärta?
    Läsa kan jag nog göra, kolla på förlossningar har börjat kännas rätt ok sålänge de inte filmar underlivet, det går inte!

    tack för ditt svar!
  • lillaskorpan

    Jag med, jag är också rädd. Mitt problem är också att jag är rädd för min skull, alltså inte för bebisen... att jag ska dö... känns helt jävla sjukt, jag borde ju bara tänka på den lilla och ändå tänker jag bara på mig själv... Snacka om dåligt samvete...
    Jag gråter också när jag ser på förlossnings program, mycket jobbigt.
    Jag ska prata med min BM nästa gång, men det är inte roligt, jag skäms...

  • Boosse
    lillaskorpan skrev 2010-07-20 05:42:27 följande:
    Jag med, jag är också rädd. Mitt problem är också att jag är rädd för min skull, alltså inte för bebisen... att jag ska dö... känns helt jävla sjukt, jag borde ju bara tänka på den lilla och ändå tänker jag bara på mig själv... Snacka om dåligt samvete...
    Jag gråter också när jag ser på förlossnings program, mycket jobbigt.
    Jag ska prata med min BM nästa gång, men det är inte roligt, jag skäms...
    Skämmas ska du verkligen inte göra, absolut inte! Såklart att man är rädd för sin egen skull. Det är jag med, är rädd över precis allt!
    Tycker du ska prata med din bm. Du ska inte ha dåligt samvete eller något liknande!
  • stephanie90

    Jag är med rädd! eller rättare sagt livrädd!!
    Är i Vecka  7 och undrar hur allt ska gå. Är inte klar med skolan, har inget jobb, undrar också hur tusan jag ska klara av att få ut en hel unge ur lilla mig. Den här graviditeten var inte planerad men att göra en 2a abort vill jag inte!
    Min rädsla för förlossningen och värken i brösten och förstoppningen om man inte ammar mycket, puh detta gör mig kallsvettig men jag längtar verkligen efter allt som kommer därefter och har försökt att ställa in mig mentalt vilket aldrig går.

    Min fästman och jag har även distansförhållande men med hans stöd och positiva inställning så känner jag att ja kommer ta mig igenom detta och lyckas göra det allra bästa för barnets bästa.
     

     

  • Boosse
    stephanie90 skrev 2010-07-21 20:50:17 följande:
    Jag är med rädd! eller rättare sagt livrädd!!
    Är i Vecka  7 och undrar hur allt ska gå. Är inte klar med skolan, har inget jobb, undrar också hur tusan jag ska klara av att få ut en hel unge ur lilla mig. Den här graviditeten var inte planerad men att göra en 2a abort vill jag inte!
    Min rädsla för förlossningen och värken i brösten och förstoppningen om man inte ammar mycket, puh detta gör mig kallsvettig men jag längtar verkligen efter allt som kommer därefter och har försökt att ställa in mig mentalt vilket aldrig går.

    Min fästman och jag har även distansförhållande men med hans stöd och positiva inställning så känner jag att ja kommer ta mig igenom detta och lyckas göra det allra bästa för barnets bästa.
     

     
    Att ha någon som stöttar när man är så rädd är viktigt! Känner att med min sambo och vänner kan jag prata om allt, vräka ur mig allt jag är rädd för. Vet att jag inte bara kommer få en klapp på ryggen (inte av min vän ialla fall) och orden "det kommer att gå bra".
    Vår bebis var inte heller planerad så ingen förberedelse har man ju hunnit få, förstår precis hur du känner!
  • Hettie

    Efter att ha läst lite trådar här på FL om förlossning och saker som rör det så kan jag nu tillägga att jag även är rädd för smärtan. Jag känner ingen glädje över att jag är gravid för det enda jag tänker på när jag tänker på graviditeten är smärta och tortyr. Om man vill träffa någon och prata med om det här, typ aurorasamtal, kan man då bara ringa till barnmorskemottagningen och säga det eller måste jag vänta tills nästa gång jag träffar min BM. Vilket nog kommer bli om 9-10 veckor och det känns som en hel evighet och jag kommer lyckas vispa upp min rädsla till hysteri innan dess.

  • Boosse
    Hettie skrev 2010-07-22 12:24:05 följande:
    Efter att ha läst lite trådar här på FL om förlossning och saker som rör det så kan jag nu tillägga att jag även är rädd för smärtan. Jag känner ingen glädje över att jag är gravid för det enda jag tänker på när jag tänker på graviditeten är smärta och tortyr. Om man vill träffa någon och prata med om det här, typ aurorasamtal, kan man då bara ringa till barnmorskemottagningen och säga det eller måste jag vänta tills nästa gång jag träffar min BM. Vilket nog kommer bli om 9-10 veckor och det känns som en hel evighet och jag kommer lyckas vispa upp min rädsla till hysteri innan dess.
    Nej, ring till din bm och berätta som det är! För mig så gick det rätt snabbt innan en aurora tog kontakt med mig.! Känner för dig, det är hemskt jobbigt och inte kunnas glädjan över det lilla livet man har inom sig, vet hur det är!
  • Dr Myo

    var på mitt andra Aurorasamtal igår och nu börjar det kännas bättre. Det var iofs ingen BM jag pratade med utan specialistläkare kollade jag upp när jag kom hem. I vilken fall så är är hon jättebra. Jag kom fram till att eftersom jag är en väldigt rationell, naturvetenskapligt/medicinskt intresserad och relativt vettig person i övrigt och den här skräcken jag har är totalt irrationell och helt frikopplad från mitt tänkande jag (jag menar inte att låta stöddig, det gäller väl de flesta av oss här) så kommer jag inte kunna fatta ett rationellt baserat beslut. Jag vet ju vad jag vill (föda vaginalt) men när ridån bara går ned framför min tidigare förslossningserfarenhet som jag likställer med en bilolycka i traumaupplevelse så KAN jag bara inte ta det beslutet. Så vi kom fram till att jag får gå på magkänsla när det väl sätter igång. Jag är helgarderad med en planerad snitt-tid, ett ingrepp jag frågat hundra frågor om (känns det som), jag vet hur rutinen går om mitt barn kommer tidigare än utsatt (den första var 4v tidig så risken är lite högre att jag inte går full tid nu heller) och nu har jag i uppgift att försöka strunta i att tänka på det över huvud taget. På något avigt sätt börjar det kännas riktigt bra. Min man och jag ska även tillsammans träffa en Aurora BM i augusti och jag har bett om att få gå till förlossningen och testa lustgas och känna in vibbarna, precis som en förstföderska. Härifrån kan inte förnuftet göra mer, nu får jag gå på känsla.
    Hoppas ni kan få lite ledning om vad man kan göra för att hitta sitt sätt, det här verkar bli mitt.

  • Boosse

    Trodde verkligen att jag hade skrivit mer! Gud vad pinsamt! trodde att jag hade tackat er alla för stödet jag fick under min graviditet men icke!
    Jag födde en välskapt flicka som nu snart är 10 månader! Tack så mycket åter igen!

Svar på tråden Rädd för allt!