låt min dotter vara den hon är!!!

Alla barn och även vuxna är olika.
Hon är bara 3 år och just nu är hennes trygghet ni och dom hon känner väl
Skulle nog bli mer orolig om jag hade ett barn som gick till vem som helst som
den inte känner för i dagens samhälle så finns det så mycket konstiga människor.

Jag var själv väldigt blyg som barn och är fortfarande extremt blyg. Men annars är det inget fel på mig Har man och barn och klarar mig bra.

Hej. Det är konstigt att andra inte kan acceptera att alla är inte lika. Jag var blyg när jag var liten, men hade kompisar ändå...för lärde jag känna dom så var jag pratig och busig osv. Men det är just när man träffade folk som man inte kände och så är det fortfarande. Jag är inte den som börjar prata med någon direkt, men det betyder ju inte att det är något fel på mig :)

Ja, jag är glad att hon inte är ett barn som "går till vem som helst".

Jag är också en person som är ganska lugn och försiktig av mig.
Så jag ser mycket av mig i min dotter.

Och det gör mig så ledsen när andra föräldrar säger saker som
"Är hon alltid såhär mammig och tramsig".
Eller säger direkt till henne att "Nu får du ge dig, tror du jag bits eller"?

Jag vet att hon är extremt blyg. Har mött andra försiktiga barn, men ändå
inte lika blyga som min lilla tjej.

Ska man/kan man göra något för att hjälpa henne?

Ja, personligen tycker jag att det är ngt man ska jobba med eftersom det här faktiskt är ett litet problem för henne. Precis som man jobbar med barn som är för aktiva, utåtagerande osv, så tycker jag att man även bör jobba med barn som är så extremt blyga. Det är iallafall inget beteende som du ska förstärka genom att försöka skydda henne. Menar inte att du bara ska slänga fram henne men jag tror att risken är rätt stor att man som förälder förstärker det här beteendet genom sitt eget agerande.

Anonym (eller andra med) - har du/ni några förslag på hur man ska göra?

Försöker jag få henne att ta kontakt, närma sig andra (bara enkla saker som att stå/sitta bredvid),
så blir hon jätteledsen och gråter och i det närmsta klättar upp i famnen på mig!
(Och då har jag tex bara föreslagit att hon ska sätta sig bredvid nåt barn när vi ska fixa)

Jag önskar hon kunde få vara som hon är och accepteras för det, men jag vet ju också
att samhället inte fungerar så och att hon riskerar att bli ensam och utanför även längre fram pga detta.

Du måste orka stå upp för henne och hennes sätt att vara. Se till att hon får vara blyg!

Hon märker mycket väl att samhället inte tycker det är "OK", hon kommer märka det mer och mer för varje år som går. Om du då stöttar henne och ger henne ro att få utvecklas och bli säker i sig själv så kommer det gå alldeles utmärkt för henne!

Jag förstår att du blir frustrerad av alla kommentarer men ge inte efter för dom och försök tvinga henne till att ta kontakt eller delta!

En liten anekdot om ett blygt barn jag mötte som servitris:
Han kom med sin pappa och var så blyg och reserverad att han inte vågade eller ville berätta vad han ville ha att dricka. Eftersom jag själv var ett blygt och reserverat barn så förstod jag detta och förklarade för både honom och pappan att det gick utmärkt att välja dricka själv i automaten när man kommit på vad man ville ha. Pojken gick därför iväg och hämtade läsken själv och sen såg han på mig och log. Han var så glad att jag avdramatiserat situationen och låtit honom ta saker i egen takt! 

Tack!
Det kändes väldigt skönt att höra!
Jag har även fått tipset att uppmuntra hennes sätt att vara istället för att kritisera det.
Dvs säga "Vad mysigt du har det här i lugn och ro när du målar" istället för att säga
"Varför sitter du här ensam och målar, gå och lek med dom andra barnen istället".

Är det ett bra sätt att stärka henne?

Vet varken ut eller in ibland!
Ska jag låta henne vara eller ska jag driva på?
Jag vet vad jag tycker och vill (låta henne vara), men jag vill ju göra det som är bäst för henne
i längden/framtiden.

Låt henne vara! Du märker ju själv att det slår tillbaka om du försöker tvinga henne eller driver på. Det ökar bara hennes vilja att dra sig tillbaka, det vet du säkert själv från när du var liten?

Sen behöver du inte överdriva i någon uppmuntran heller. Säg bara "Sitt du och måla, det verkar mysigt! Säg till om du vill hitta på något annat!" Håll alltså hela tiden möjligheten att ta kontakt med andra öppen så att hon när helst hon själv känner sig mogen kan göra det på ett enkelt sätt! 

Ber om ursäkt i förväg för att inlägget kommer bli långt... 

Jag var väldigt blyg när jag var barn och har fortfarande svårt för situationer med okända människor där jag inte har kontroll på situationen. Nu i vuxen ålder skulle jag kunna jämföra det med något slags social fobi som jag också har lidit av mer eller mindre hela livet. Ett av mina tidigaste minnen är tyvärr en känsla av stark ångest på gränsen till panikångest när min mamma försökte tvinga mig att prata med en tant vi var och hälsade på som jag inte kände. Jag var tidig för min ålder på det språkliga planet, ganska "smart" och förstod att jag inte var som andra, det såg jag ju på att andra barn sprang runt och härjade när jag hellre satt med de vuxna eller läste en bok (läste flytande som 3-4-åring). Det hände också att jag hörde att andra vuxna frågade om det var något fel på mig, om jag var döv osv. Minns inte om jag tog det som något negativt dock, jag tyckte ju inte att det var något fel på mig, det var de som var konstiga som inte fattade att jag bara var sån, typ.
Jag var hemma med mamma och hos mormor och morfar tills jag började på dagis när jag var 4-5 år. Har fått veta för ett par år sen att de hade en psykolog e dy som kom och gjorde en utvärdering på mig på dagis för att jag var så inåtvänd och inte deltog i aktiviteterna som det förväntades i min ålder, men hans bedömning var att det inte var något "fel" på mig utan att jag bara valde mina vänner med omsorg. Hade 2 tjejer som jag lekte med på dagis minns jag, när de var sjuka var jag ensam. Detta var tidigt 80-tal, och jag är faktiskt inte så säker på om han skulle gjort samma bedömning om det vore idag.

Som jag skrev så har jag haft social fobi genom livet, oftast överkomlig så jag har inte låst in mig fullständigt mer än i ytterst korta perioder. Deprimerad i perioder utan tydlig anledning sen långt tillbaka (och med tydligare anledning senare men det hör inte hit). Jag har svårt att ta del i sociala sammanhang, svårt att komma in i grupper för jag vet inte hur man gör. Jag har varit med på mycket som har anordnats, fritidsaktiviteter, idrott osv och i vuxen ålder hänger jag med på firmafester och sådant men hamnar allt som oftast i utkanten, lite utanför och ofta bortglömd. I övrigt har jag (trots allt) lyckats rätt bra i livet. Har alltid haft lätt för mig i skolan (på gott och ont), har ett bra jobb, familj och sånt. Bara den sociala biten med vänner som fattas. Om alla mina problem beror på min blyghet i barndomen låter jag vara osagt, men visst funderar jag åt det hållet.
När jag var liten visste troligtvis inte mina föräldrar hur de skulle hjälpa mig, kanske förstod de inte ens att de borde hjälpa mig. Det funkade ju inte att pressa mig, då låste det sig totalt och jag slog bakut och tvärvägrade istället, så de lät mig istället sitta där själv och läsa min bok eller bara titta på vad de andra gjorde utan att delta. Vad jag menar med detta är att jag tycker att du måste försöka hjälpa din flicka att bli mer framåt för framtidens skull, ju tidigare desto bättre tror jag. Men du får absolut inte pressa eller försöka tvinga henne! Nu kan jag givetvis inte säga att din flicka är som jag, men om jag utgår från mig själv så borde du börja med små steg. Har hon någon kompis alls som hon leker med, något barn som hon känner sig lite tryggare med? Denna kan ni försöka träffa så mycket som möjligt för att träna på att umgås under avslappnade former och senare utöka till att bjuda in fler barn (ett i taget) tillsammans med den vännen hon känner sig bekväm med så att de i leken kan dra med henne till att våga lite mera. Var bara med och styr lite så att hon inte drar sig undan och hamnar utanför, börjar hon backa så försök få leken att ändra riktning eller bryt för fika eller något så att de kan börja om på nytt sen.

Jag har fått många tankar kring detta nu när jag har fått barn själv, funderar mycket på hur jag hade velat att mina föräldrar hade gjort osv, om mitt liv hade blivit annorlunda om jag fötts idag med den kunskap och diagnoser man har nu för tiden. Jag har läst litegrann om sk autonoma barn och känner igen, inte allt men en del av det, i mig själv så som jag minns att jag var. Min son är inte alls som jag, han är (än så länge i alla fall) väldigt utåtriktad och social när väl den första allmänna blygheten är bruten. Skönt, kan jag tänka, då behöver jag inte oroa mig för att han ska hamna utanför av den anledningen i alla fall. Men vore han som jag så hade han givetvis fått vara det, inom rimliga gränser. Jag har i efterhand förstått att jag inte mådde bra av att vara sån så pass extremt som jag var och jag önskar inget barn den begränsningen som jag ofta kände.

Nu ska jag sluta skriva innan jag fyller hela forumet, klockan är mitt i natten och det är säkert mest bara svammel...    Men du får gärna skriva privat om du vill, om du vill ha någon att bolla tankar med. Jag har inga svar annat än egna amatörpsykologiska tankar, men ibland kan det vara skönt med en annan infallsvinkel.

Varför ska de bjuda henne på kalas om hon ändå inte leker med deras barn? Vi bjuder kompisar, inte random barn..

Jag tycker du verkar vara en stark och bra mamma, ts.
Som låter din dotter få vara precis den hon är, det kommer få henne att växa och våga ta för sig så småningom.
Att forcera henne leder bara till motsatsen.

Klok mamma. :)

Försök att inte ta åt dig av vad andra tycker!

Personligen så avskyr jag föräldrar som ska hålla på att "tvinga" sina barn att hälsa på folk de inte vill hälsa på eller ännu värre krama en massa människor är man ska säga hej då eller godnatt osv.
Jag brukar faktiskt försöka att avstyra det hela och säga att det går bra ändå.
Vill barnet självt hälsa eller kramas så visst, men aldrig tvinga barnen!

Tycker inte det handlar om att tvinga henne att ta kontakt och forcera fram det eftersom det blir lika fel som att förstärka hennes extrema blyghet.

"Lille Gris" - Tack för ditt långa och utförliga svar! Mycket av det du skriver stämmer väl in på min dotter.
Hon är väldigt tidig med spåket, hon förstår resonemang på ett sätt som är tidigt för hennes ålder, liksom har en empati för andra som normalt en 3-åring inte "ska" ha.

Vidare är det främst med barn 1-4 år som hon har svårt att umgås med (samt med aldre barn och vuxna som är väldigt intensiva och "gåpåiga")
Vuxna som tar det i hennes takt och barn som är lite äldre och som hon kan prata med går det nästan alltid bra med efter bara en liten stund.

Har fått tipset precis som du skrev att umgås mycket med en kompis och öka det etc.
Vi känner en del familjer med jämngamla barn - problemet är att vi ses så sällan att hon
aldrig hinner vänja sig.
Vi hade gärna sett till attträffas varje helg eller så, men det går ju inte att kräva av den andra familjen som
ofta inte har tid att ses så ofta... Så det är svårt - men jag tror det hade varit ett bra sätt annars. Väl värt att pröva iaf!

Vad härligt att din son inte är lika blyg & tillbakadragen!
Kram & tack igen för att du tog dig tid att skriva!

Jag menar såklart inte att barnen på andra sidan gatan ska bjuda in trots att man inte känner varann och "bara för att". Jag avsåg barn/föräldrar som vi känner och umgås med.
Så kanske för att vi träffats sedan barnen var nyfödda... Vi känner ju varann som familjer.

Och hon vill ju gärna vara med. Vågar bara inte.
Kan inte vuxna acceptera ett blygt barn och försöka få det delaktigt hur ska då andra barn kunna göra det?

Låter som det råder lika spridda uppfattningar om vad man ska göra här, som det
gör i mina tankegångar...

Jag är nog själv en person som inte puschar på.
Är inte väldigt på andras barn utan låter dom ta första steget och försöker
avväja situationer när föräldrar vill att deras barn ska prata/tacka/hälsa osv
på mig fast barnet uppenbarligen inte är bekväm med det.

Men antar att jag måste hitta något sätt att få henne att våga utan att känna sig tvingad.
Nån som har erfarenhet av BVC´s psykologhjälp?
Vad kan dom göra och kan det hjälpa?

Går hon inte på förskolan? Det kan vara bra start

TS! Hon är fortfarande mycket ung, skönt att du låter henne få vara och finns hos henne som stöd. Om samma beteende skulle kvarstå om ett par år skulle jag föreslå ni söker hjälp och stöd för att stötta henne. Det ordnar sig ska du se, vilken tur att hon har dig som mamma

Tack snälla för så fina ord! 

Hon började på förskola när hon var 1,5 år. Det fungerade inte alls.
Hon grät hela dagarna i flera månader och personalen ringde efter mig
i stort sett varje dag så jag fick hämta henne.  Dom hade inte resurser att klara av henne sa dom.

Vi hittade ett nytt ställe där personalen var helt annorlunda.
Där går hon sedan oktober förra året.
Det tog ända tills i våras innan hon slutade gråta vid lämning, men nu går det bra.
Personalen säger att hon helst vill vara fö sig själv, men att hon verkar trivas och oftast
är glad och hon har inte längre några problem att sitta bredvid andra barn eller delta i aktiviteter/
lekar som annordnas av personalen.

Så vi är jätteglada över att det fungerar där!!