låt min dotter vara den hon är!!!

Ja, jag är glad att hon inte är ett barn som "går till vem som helst".

Jag är också en person som är ganska lugn och försiktig av mig.
Så jag ser mycket av mig i min dotter.

Och det gör mig så ledsen när andra föräldrar säger saker som
"Är hon alltid såhär mammig och tramsig".
Eller säger direkt till henne att "Nu får du ge dig, tror du jag bits eller"?

Jag vet att hon är extremt blyg. Har mött andra försiktiga barn, men ändå
inte lika blyga som min lilla tjej.

Ska man/kan man göra något för att hjälpa henne?

Anonym (eller andra med) - har du/ni några förslag på hur man ska göra?

Försöker jag få henne att ta kontakt, närma sig andra (bara enkla saker som att stå/sitta bredvid),
så blir hon jätteledsen och gråter och i det närmsta klättar upp i famnen på mig!
(Och då har jag tex bara föreslagit att hon ska sätta sig bredvid nåt barn när vi ska fixa)

Jag önskar hon kunde få vara som hon är och accepteras för det, men jag vet ju också
att samhället inte fungerar så och att hon riskerar att bli ensam och utanför även längre fram pga detta.

Tack!
Det kändes väldigt skönt att höra!
Jag har även fått tipset att uppmuntra hennes sätt att vara istället för att kritisera det.
Dvs säga "Vad mysigt du har det här i lugn och ro när du målar" istället för att säga
"Varför sitter du här ensam och målar, gå och lek med dom andra barnen istället".

Är det ett bra sätt att stärka henne?

Vet varken ut eller in ibland!
Ska jag låta henne vara eller ska jag driva på?
Jag vet vad jag tycker och vill (låta henne vara), men jag vill ju göra det som är bäst för henne
i längden/framtiden.

"Lille Gris" - Tack för ditt långa och utförliga svar! Mycket av det du skriver stämmer väl in på min dotter.
Hon är väldigt tidig med spåket, hon förstår resonemang på ett sätt som är tidigt för hennes ålder, liksom har en empati för andra som normalt en 3-åring inte "ska" ha.

Vidare är det främst med barn 1-4 år som hon har svårt att umgås med (samt med aldre barn och vuxna som är väldigt intensiva och "gåpåiga")
Vuxna som tar det i hennes takt och barn som är lite äldre och som hon kan prata med går det nästan alltid bra med efter bara en liten stund.

Har fått tipset precis som du skrev att umgås mycket med en kompis och öka det etc.
Vi känner en del familjer med jämngamla barn - problemet är att vi ses så sällan att hon
aldrig hinner vänja sig.
Vi hade gärna sett till attträffas varje helg eller så, men det går ju inte att kräva av den andra familjen som
ofta inte har tid att ses så ofta... Så det är svårt - men jag tror det hade varit ett bra sätt annars. Väl värt att pröva iaf!

Vad härligt att din son inte är lika blyg & tillbakadragen!
Kram & tack igen för att du tog dig tid att skriva!

Jag menar såklart inte att barnen på andra sidan gatan ska bjuda in trots att man inte känner varann och "bara för att". Jag avsåg barn/föräldrar som vi känner och umgås med.
Så kanske för att vi träffats sedan barnen var nyfödda... Vi känner ju varann som familjer.

Och hon vill ju gärna vara med. Vågar bara inte.
Kan inte vuxna acceptera ett blygt barn och försöka få det delaktigt hur ska då andra barn kunna göra det?

Låter som det råder lika spridda uppfattningar om vad man ska göra här, som det
gör i mina tankegångar...

Jag är nog själv en person som inte puschar på.
Är inte väldigt på andras barn utan låter dom ta första steget och försöker
avväja situationer när föräldrar vill att deras barn ska prata/tacka/hälsa osv
på mig fast barnet uppenbarligen inte är bekväm med det.

Men antar att jag måste hitta något sätt att få henne att våga utan att känna sig tvingad.
Nån som har erfarenhet av BVC´s psykologhjälp?
Vad kan dom göra och kan det hjälpa?

Tack snälla för så fina ord! 

Hon började på förskola när hon var 1,5 år. Det fungerade inte alls.
Hon grät hela dagarna i flera månader och personalen ringde efter mig
i stort sett varje dag så jag fick hämta henne.  Dom hade inte resurser att klara av henne sa dom.

Vi hittade ett nytt ställe där personalen var helt annorlunda.
Där går hon sedan oktober förra året.
Det tog ända tills i våras innan hon slutade gråta vid lämning, men nu går det bra.
Personalen säger att hon helst vill vara fö sig själv, men att hon verkar trivas och oftast
är glad och hon har inte längre några problem att sitta bredvid andra barn eller delta i aktiviteter/
lekar som annordnas av personalen.

Så vi är jätteglada över att det fungerar där!!