Forum Begravning - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Nyligen förlorat ett barn

    Tis 27 jul 2010 20:20 Läst 13702 gånger Totalt 21 svar
    Tis 27 jul 2010 20:20

    Hej

    Det man inte vill ska hända händer ...finns här någon som nyligen förlorat ett barn? Jag och min sambo förlorade vår lilla flicka i v 25 för tre veckor sedan.Idag hade begravning för henne, livet är så grymt och orättvist men det var en fin stund vi hade med vår lilla Astrid. Jag skulle gärna vilja komma ikontakt med flera som nyligen förlorat ett litet barn.

    Mvh //

  • Marija­Mira
    Visa endast
    Tis 27 jul 2010 20:33 #1

    Du är inte ensam! Tyvärr finns det många änglamammor här.
    Jag förlorade min dotter i v 24 (23+2) i april månad.

    Många kramar till dig

  • Tis 27 jul 2010 20:45 #2

    Beklagar! Det är synd att det finns fler som råkar ut för samma öde...
    det känns så konstigt och tomt.

    Kramar till dig också.

  • Tis 27 jul 2010 21:05 #3

    Ja, härinne finns massor av änglamammor. Jag är en av dom numera. Min pojk på 19 dagar gammal dog den 8 maj. Han föddes med lite missbildningar och hjärtfel. Han är saknad varje sekund. Livet är grymt. 

    Kram 


    Nybliven änglamamma till min älskade Arvid
  • Tis 27 jul 2010 21:11 #4

    Beklagar att lilla Astrid inte fick stanna hos er,förlorade min son i v 38 för 6 mån sen..
    Skickar en massa kramar.
    Ta hand om er!


    Arvid f/d 2010-01-17
  • Tis 27 jul 2010 21:43 #5

    Grattis till er lilla Astrid som inte fick stanna kvar hos er

    Vi är alldeles för många som förlorat sitt barn och det gör så ont i mig att läsa att det hela tiden kommer nya änglaföräldrar. Jag födde vår lilla Wilton i vecka 24+0 den 9:e maj i år, han stannade här på jorden i drygt fyra timmar. Att jag orkar kliva upp varje dag har jag tll stor del alla underbara änglaföräldrar här på FL att tacka för. Även om det känns konstigt och säga så hjälpte det mig otroligt mycket att veta att jag inte var ensam, för jag kände mig så ensam de första dagarna, ingen i min omgivning har gått igenom det vi gick igenom. Finns här om du behöver skriva av dig..

    Kramar!

  • Tis 27 jul 2010 23:23 #6

    Tack för fina ord.. det är hemsk att säga men det känns skönt att veta att fler går igenom det vi gör.
    Det är svvårt att tro att livet ska vara fyllt av glädje igen även om jag vet att det tar tid att sörja och att det får ta tid. Vi har blivit helt andra människor efter det här som hänt oss. Astrid kommer alltid finna i våra hjärtan.

  • fabiyo­la
    Visa endast
    Ons 28 jul 2010 00:34 #7

    jag beklagar eran sorg. du är inte ensam om det, jag blir ledsen och arg
    att det är så många föräldrar som ska behöva begrava sitt barn
    jag förlorade min älskade efter längtade pojke för tio månader sedan, Min gosse kom exakt som som han var beräknad han hade allting förutom liv, det är en traumatisk upplevelse som ni måste gå igenom, jag fick bära mitt barn,jag fick känna på han jag försökte väcka han men han somnade så gott för alltid efter det har mitt liv inte blivit det samma, jag har lärt mig att leva med sorgen det kommer ni också att göra so småningom 
        Ta hand om varandra 

  • maddet­orsten­sson
    Visa endast
    Ons 28 jul 2010 08:46 #8

    Beklagar att er lilla Astrid inte fick stanna hos er!! Själv förlorade vi vår lille Gustav (v 34) den 28 juni. Livet är så sjukt grymt ibland och det är så sorgligt att det är så många som ska behöva uppleva detta. kram

  • Ons 28 jul 2010 22:54 #9

     Själv så förlorade jag lilla Ludvig den 26 juni i år . Han dog i min mage och jag var i vecka 40. vi vet fortfarande inte orsaken till att han dog. Just nu tar vi en dag i taget och försöker ta hand om varandra. Att livet är orättvist och grymt det visste jag men att det kunde vara så här orättvist hade jag ingen aning om.  Just nu känns livet väldigt tomt och tufft och den stora frågan är som jag har är hur orkar man ta sig vidare???

    Ta hand om varandra

  • Tor 29 jul 2010 01:17 #10

    Hej,

    Känner för er i er situation. Har själv fått en son i v 25 som sedan levde i 6 dagar innan han fick somna in. Det är lite drygt tre år sedan nu, men minnet lever kvar som om det var igår. Precis som du undrade jag om man någonsin skulle orka leva vidare och vara glad igen och paradoxalt nog så var det en tröst att veta att det fanns fler som gick eller hade gått igenom liknande sak. I min sorg var familjeliv en stor tröst och räddare, jag fann otroligt mycket stöd i att få prata med likasinnade som visste vad vi gick igenom utan att man behövde förklara hela tiden. En annan viktig sak som gjorde att vi orkade gå igenom sorgen och bearbeta den utan att bli helt tokiga var att vi pratade med varandra, jag och min sambo. Det är så otroligt lätt att stänga sina känslor inne och behålla dem för sig själv, men för oss var det viktigt att få ge utlopp för hur vi kände och det var en väldig hjälp på vägen att vi fanns för varandra.

    Vi har kommit vidare, sorgen är och förblir en medlem i vår familj, men den gör sig inte alltid lika påmind längre. Den första tiden, och ibland även idag, så kände jag skuld så fort jag upplevde glada stunder. Jag fick för mig att det inte var ok att skratta och glädjas åt någonting efter vad vi gått igenom. Men det är ju det som gör att man kommer vidare, så mitt råd, om du vill ha det, är att ge inte dig själv skuldkänslor när du känner glädje utan tänk på att din lilla dotter säkert inte skulle vilja vara den som missunnade dig den. Skratta och gråt när du behöver det.

    Oj, det blev visst en massa råd, som du kanske inte alls vill ha, men jag kände bara att jag ville dela med mig av min erfarenhet eftersom jag vet att det så småningom går att leva och fungera normalt trots den stora förlust man gjort.

    Jag har skrivit av mig en del i min blogg, har inte varit aktiv på länge men gå gärna in och ta del av det, kanske det finns någonting som kan ge tröst.

    Ta hand om varandra


    Kram Åsa, mamma till Miranda, Ängeln Sebastian och Alexander
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll