Nyligen förlorat ett barn

Hej,

Känner för er i er situation. Har själv fått en son i v 25 som sedan levde i 6 dagar innan han fick somna in. Det är lite drygt tre år sedan nu, men minnet lever kvar som om det var igår. Precis som du undrade jag om man någonsin skulle orka leva vidare och vara glad igen och paradoxalt nog så var det en tröst att veta att det fanns fler som gick eller hade gått igenom liknande sak. I min sorg var familjeliv en stor tröst och räddare, jag fann otroligt mycket stöd i att få prata med likasinnade som visste vad vi gick igenom utan att man behövde förklara hela tiden. En annan viktig sak som gjorde att vi orkade gå igenom sorgen och bearbeta den utan att bli helt tokiga var att vi pratade med varandra, jag och min sambo. Det är så otroligt lätt att stänga sina känslor inne och behålla dem för sig själv, men för oss var det viktigt att få ge utlopp för hur vi kände och det var en väldig hjälp på vägen att vi fanns för varandra.

Vi har kommit vidare, sorgen är och förblir en medlem i vår familj, men den gör sig inte alltid lika påmind längre. Den första tiden, och ibland även idag, så kände jag skuld så fort jag upplevde glada stunder. Jag fick för mig att det inte var ok att skratta och glädjas åt någonting efter vad vi gått igenom. Men det är ju det som gör att man kommer vidare, så mitt råd, om du vill ha det, är att ge inte dig själv skuldkänslor när du känner glädje utan tänk på att din lilla dotter säkert inte skulle vilja vara den som missunnade dig den. Skratta och gråt när du behöver det.

Oj, det blev visst en massa råd, som du kanske inte alls vill ha, men jag kände bara att jag ville dela med mig av min erfarenhet eftersom jag vet att det så småningom går att leva och fungera normalt trots den stora förlust man gjort.

Jag har skrivit av mig en del i min blogg, har inte varit aktiv på länge men gå gärna in och ta del av det, kanske det finns någonting som kan ge tröst.

Ta hand om varandra