Adoptivbarn och biobarn i samma familj
TS: Vi har en biologisk dotter som är 4 år och väntar barnbesked från Colombia. Vi visste redan när vår dotter var nyfödd att det inte skulle bli fler biologiska barn - vi vill ha fler barn och då blir det adoption.
Jag tror inte att vi helt och hållet blir en familj som alla andra, det vore naivt av mig att säga. Vår dotter och vi är lika som bär, medan lillebror/lillasyster självklart inte kommer att likna oss alls till utseendet. Men jag tror inte att det är något hinder för det. Vi har verktyg, och kommer att vara så lyhörda som möjligt gällande båda våra barns behov. Vi vet att våra barn har haft helt olika förutsättningar i starten på sina liv, och vi vet att det inte är konstigt om det skulle göra sig påmint i vår vardag. Vi pratar också mycket om att inget av våra barn har valt att sticka ut eller bli en "blandfamilj", det är vi som har valt. Då är det vårt ansvar att se till att det blir bra, och det känner vi oss helt trygga i.
Jag tror inte att det finns någon standardmall för hur en familj ser ut/vara konstruerad, och om det gjorde det så finns det ingen unik formel för vilken familj som lever bäst och lyckligast liv. Alla familjer är olika - på sitt sätt. Just vår familjs olikheter gör vår familj till just vår familj.
Jag har dock träffat på en annan kvinna som var i min sits, dvs hon hade ett biologiskt barn och kunde inte få fler. Jag berättade om våra planer på adoption, och hon svarade mig att sådant inte var "deras grej". Jag förstår fortfarande inte riktigt hur hon menade om jag ska vara ärlig... men vad jag vet är att jag tycker synd om henne som inte får uppleva glädjen i att bilda en flerbarnsfamilj. Den lyckan jag känner över att vänta vårt andra barn, är exakt lika stor som den jag befann mig i när min dotter låg i magen. Jag är otroligt tacksam över att jag ska få uppleva båda sätten att bli mamma på.
Hur kommer det att bli för våra barn? Vet vi som föräldrar någonsin det oavsett hur vi fått barnen? Nej, ingen kan se in i framtiden. Vi kan bara ta de chanser som livet erbjuder, lyssna inåt och göra vårt allra bästa för att ge våra barn en så trygg och kärleksfull uppväxt som möjligt.
En annan sak: Min fyraåriga dotter tycker det är såååå häftigt att få bli storasyster i ett helt annat land, till en liten parvel som hon förmodligen kan ha något sorts utbyte med, kommunikationsmässigt, redan från början. Vi träffade en nyfödd bebis häromdagen och gumman min uttrycker lite lillgammalt: "sådana där riktigt små är sååå tråkiga! Du lovar väl att min lillebror kommer att kunna skratta iallafall??" . Ja, vi ska allt få honom/henne att skratta. Mycket och ofta. 
Lycka till TS och hoppas att du får den familjen du drömmer om!