HJÄLP 11-åring tar "död" på sin far och vår relation

Nu skriver jag här i ren desperation. Jag behöver råd, stöd och uppmuntran.
Mannen jag träffar sedan 1,5 år sedan har en dotter på 11 år ( och en son på 6) Dottern styr hela familjen enligt min mening. Jag har hela tiden fått höra att hon är en orolig själ.
Barnen är hos sin pappa tos-mån varannan vecka, när hon kommer på torsdags eftermiddagen så är hon lite hängig, framåt kvällen börjar hon få ont i magen och när det är läggdags så vill hon ringa sin mamma och säga god natt. Då gråter hon och säger att hon saknar sin mamma. På söndagen är det nästan samma sak, då har hon ont i magen igen, för att hon ska lämna sin pappa på måndagsmorgonen.
Julen 2009 stannade  jag för första gången över natt när hans barn var hemma. Jag sov i barnens rum tillsammans med tjejen, killen sover alltid hos sin pappa. Natten efter, klämde båda barnen ner sig hos sin pappa, jag sov själv i barnens rum.
Nästa tillfälle som jag kunde stanna över natt när hans barn är hemma var vid påsken ( jag har ju träffat hans barn tillsammans med mina varannan vecka så det är ju inte så att vi inte har setts däremellan)
Även denna gång så traskar båda barnen in till sin pappas säng när det är dags att lägga sig på kvällen. Jag sover i barnens rum. Det förekommer inte ens en diskussion att barnen ska sova i sina sängar och vaknar de på natten så kommer de in till sin pappa utan han stoppar om dem och säger god natt.
Nu har barnen semester tillsammans med sin pappa i 2 veckor och jag bor hos dem också (jag jobbar på dagarna) I lördags när barnen kom, på kvällen var tjejen ledsen igen för hon saknade sin mamma, ont i magen osv och lägger sig i pappas säng. Jag känner mig ju lite som en gäst, på  något sätt lite utanför, pappan som inte vill stå för vad han känner för mig. Vi pratade länge den natten. Min åsikt är väl den att det kanske är dags att ändra på sovarrangemangen för barnen. Sedan var de bortresta till mycket goda vänner sön-mån, jag var inte med. Då sover barnen själva. På måndagskvällen blev det ett fruktansvärt liv. Då talade han om för sina barn att de ska sova i sina sängar och komma in på natten, Tjejen storgrät och ringde sin mamma kl 23.30 på natten för att hon ville komma "hem". Tjejen struntade blankt i vad hennes far sa utan spände ögonen i sin pappa och sa god natt och gick in och la sig i sin pappas säng! Där låg hon och grät och frågade om det var meningen att hon skulle somna gråtandes utan god natt-kram. Jag måste väl säga att jag blev måttligt arg. Kan man bli det på en 11-åring? Får man det? För mig så existerar inte ett sådant uppträdande, jag kan diskutera med mina barn och lyssna på deras åsikter men det är ändå jag som mamma som har sista ordet. Inget mer blev sagt, jag var så ledsen, jag gick och la mig i barnens rum och pappan kröp ner bredvid barnen. I vanliga fall så sover han hos mig i dotterns 90-säng men inte denna natt. På tisdagen var det samma visa fast då bröt hon ihop för att hennes pappa bokade en resa till Tallinn tillsammans med en familj som de ofta umgås med och som har barn i samma ålder. Barnen fungerar alldeles utmärkt tillsammans. Hon ville inte resa och lämna mamma, även att hon hade semester med sin far. I samma veva tar hon upp att hon vill sova i sin pappas säng. Allt detta händer på hennes eget kalas hemma hos hennes farmor och farfar med flera släktingar närvarande. Den kvällen när vi kom hem så var det inte någon diskussion, hon la sig i sin pappas säng. Grabben gick och la sig i sin säng så den natten delade han och jag rum. Vi pratade länge innan vi la oss. Han ringde även till barnens mor och sa att de måste söka hjälp för sin dotters skull, hon mår inte bra. Enligt mamman så är det inget fel på dottern, bara veckan innan så hade hon själv bokat tid på vårdcentralen för dotterns räkning men avbokade den i sista minuten för att hon själv skulle prata med sin dotter men nu så är det inget fel på dottern. Jag och mannen är överens att han måste prata med sin dotter om att hon ska sova i sin säng. Jag har varit så öppen och ärlig mot honom och sagt att jag är rädd att förlora honom i allt detta. Han har i och för sig hela tiden sagt att han vill att jag ska stanna hos dem, jag har flera kvällar/nätter sagt att jag går hem till mig istället. Men nu är jag kvar här, jag vet inte om det är rätt?Jag sover i barnens rum som en gäst inte ens mannen jag har mer eller mindre levt med de senaste 1,5 åren sover bredvid mig. Han ligger i sin säng med sina barn och har skjutit till dörren till rummet. Igår kväll kom väl det som fick bägaren att rinna över. Till saken hör att han har diskuterat med sin dotter varje kväll. Hon bara gråter men säger att inget är fel, han har t o m sagt att de måste söka hjälp om inte hon skärper till sig och försöker, att hon inte är unik, hon kan inte hela tiden gå omkring och tycka synd om sig själv. Men igår så när barnen skulle lägga sig så var det inte ens en diskussion, när han sa att det var dags att lägga sig och han hon skulle byta till nattlinne och hoppa in i sängen så var det precis som vi var tillbaka på ruta 1 igen. Sonen kom också och sa att han vill sova i pappas säng - visst gör det, kryp upp och lägg dig. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, orkade han inte kämpa längre för att barnen ska sova i sina sängar?? Hade han gett upp, spelade inget av det vi hade pratat om senaste dagarna någon roll. Jag har sagt att jag vet att Rom inte byggdes på en dag och att vi kan ta det lugnt bara jag vet att det finns en vilja hos honom att förändra och att han börjar prata med sin dotter. Allt detta känns som bortblåst! Jag sa det till honom och var riktigt ledsen. Han svarar med att bli irriterad, vad ska han göra, han tjafsar med sin dotter varje dag. Han känner som att han balanserar på en grästuva mellan mig och sina barn.  Jag har sett på honom att kvällarna varit tuffa men någonstans så tycker jag inte att han irritation mot mig var obefogad. Jag har aldrig "anklagat "honom för hur han hanterar detta. Han är ordentligt hemmastadd hos mig tillsammans med mina barn som jag har varannan vecka, så när mina barn är hemma innan hans barn har kommit så bor han hos mig. Vi sover tillsammans i min säng och ibland kommer mina barn in på natten. Han går som vem som helst hos oss och mina barn tycker väldigt mycker om honom. Nu sitter jag i dotterns säng och de andra ligger i stora sovrummen med dörren tillskjuten. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Snälla hjälp mig. Hans barn är hos honom ytterligare 1 vecka. Om 1,5 vecka kommer mina barn hem, jag vet inte om jag vill att han ska komma och gå hos oss som han har gjort hitintills när mina barn är hemma. Ska vi ha ett fungerande förhållande så måste vi kunna behandla våra barn lika gentemot den andra parten och just nu så fungerar inte det. Varför ska jag släppa in honom i mitt och mina barns liv när jag inte får bli en del av han och hans barn på samma sätt.  Tänker jag konstigt, skriv det då! Just nu behöver jag all hjälp jag kan få. Jag håller på att gå under, sover inte, äter inte och är väldigt ledsen.