Fick inte jobb pga graviditet...

Tycker diskrimineringspratet har gått alltför långt nu. Om en småföretagare behöver anställa någon i augusti´är det väl sjävklart att man inte kan anställa någon som stax ska föda och vara hemma en längre period? Så otrolog företagafientligt, vem vågar annonsera efter personal i ett sådant läge? Kommer en kvinna på intrevju och visar sig ha jättemage och sedan inte får jobbet så kan man alltså bli stämd på 100.000 om nu kvinnan visar sig ha bäst meritförteckning?

Då är man väl lika "diskriminerad" om man inte får jobb som kioskbiträde (med omedelbar anställning) om man kommer med brutet ben?

Blir jag "diskriminerad" om jag med suveräna meriter, söker och nekas sommarjobb om jag meddelar att jag ska vara ledig hela juli?

Eller ska jag, som ser dåligt, söka jobb som pilot och sedan kräva ersättning för att att jag blivit "diskriminerad" eftersom piloter måste ha perfekt syn?

Eller - varför i hela vida världen ska jus GRAVIDA få känna sig diskriminerade när de söker jobb som INGEN i likvärdig situation (tillfälligt skadad och därmed röreslehindrad, med planerade långsemester) ens skulle komma på tanken att söka..? I butiken i artikeln behövdes någon NU, inte om sex månader.
 
Hur många småföretagare vill vi se kursade? Och när småföretagen går dåligt, då blir MÅNGA gravida och småbarnsföräldrar (redan anställda och eventuellt framtida anställda) drabbade.

Fast, hur ska små företag klara sig om  någon i personalgruppen är borta jämt?

Jag säger inte att man inte ska anställa småbarnsföräldrar, det ska man visst det, men jag tycker att debatten är sjukt snedvriden och framställer arbetsgivare som totalt inhumana. Ofta har de inget val - deras verksamhet MÅSTE fungera och det är verkligen inte alltid lätt att få tag i vikarier som dessutom kan jobbet. Ofta måste chefen själv gå in för den anställde som är borta, göra hennes/hans 8 timmar den dagen och sedan sitta med sina egna 8 timmar på kvällen = en arbetsdag på 16 timmar. För att företaget ska klara sig... Tänk själv om en anställd vabbar en vecka och man inte får tag på vikaire, då har chefen det tufft. Eller så får kollegorna slita dubbelt (är man tre anställda som delar på jobbet ökar de övrigas arbetsbörda med 50 % om den frånvarande kollegans jobb måste bli gjort den dagen). Det är ju inte ett dugg rättvist mot kollegorna heller. Dessutom är det ofta dyrt med vikarier, man kanske måste anlita bemanningsföretag som tar ut ordenltiga hyror för personal.

Många företagare vill kanske gärna anställa småbarnsföräldrar eller gravida, men vågar inte. För "tänk om" man inte hittar en vettig vikarie som kan täcka upp hela den tiden den gravida är borta? Det tar tid att lära upp vikarier (tid som inte finns egentligen) och ofta täcks en föräldraledgihet upp av kanske tre-fyra olika vikarier eftersom det är svårt att hitta någon som kan exakt alla dagar mellan typ 20:e augusti och 14:e mars. Olika branscher är olika lätta att hitta folk till också, en del kräver ju specialkunskaper som man inte skaffar sig på en kafferast. SKULLE det strula med vikarier och företaget är i en känslig period - då kan det få konsekvenser som uppsägningar eller i värsta fall att man tvingas sälja eller rent av konkar.

Tycker det känns väldigt olustigt när man är snabbare med att skrika "Diskriminering!!!" (och därmed tro det värska om företagare) än att tänka att företagarna kanske bara är många om att deras verksamhet ska överleva. Kanske är det inte jämlikheten som är det stora problemet, utan villkoren för företagare...

Fast det där beror nog mycket på bransch. Och hur man jobbar på företaget - ensam, i grupp, beror den enes arbete på vad den andre gör? Arbetar man mot kund, med glada människor, med utsatta människor, med papper, med berg, med träbitar? 

Att ens få tag i vikarier i vissa branscher är svårt, finns det gott om jobb vill ju alla vettiga ha ett fast jobb. Och sedan ska det fungera med vikarierna också, de ska vara duktiga, självständiga och kunna ta över jobbet utan problem. Statliga myndigheter har ju också mer resurser än många små företagare har, en veckans sjukskrivning eller en månad med bemanningsföretag istälet för vanlig anställd kan ju faktiskt märkas på riktigt i bokslutet då, i stora är det inte lika påtagliga skillnader.

Sen kan man ju tänka ett varv på de närmaste medarbetarna också. Det kanske redan har varit stor omsättning på personal och de ordinarie kanske är mer än stressade och mår ganska dåligt över läget. De kanske skulle behöva en ny kollega NU, en ordinarie som på riktigt kan ta långsiktigt ansvar och ses av kunder som lika "riktig" som någon annan. (Tänker på min arbetsplats skolan - när jag haft vikarier som närmaste kollegor har min arbetsbörda ökat ordentligt. De flesta föräldrar vill få information och kontakt med ordinarie personal, ledning och elever vill också att den "riktiga" är med på alla möten. Även om vikarien är underbar blir det mer jobb för mig oftast).

Säger inte att det är rätt att neka gravida arbete - men jag tycker inte heller att det är rätt att företag "tvingas" anställa någon som är i en situation som kan leda till att företaget (eller de anställda) får det supertufft. I vissa branscher är det kanske lättare att ersätta folk men i andra skulle man nog behöva se över reglerna.

Jag har inte skrivit att det är det största problemet för småföretag. Läs om och läs rätt innan du kritiserar.

Föräldraledigheten kan kosta företaget OM det är svårt att finna lämplig ersättare. Antingen kostar det i rena pengar om man tvingas hyra in från bemanningsföretag (svindyrt) eller så kostar det energi och fritid för amdra anställda och för chefen, som tvingas offra av sin privata tid för att jobba extra så att företaget går runt. Om anställda bränner ut sig på grund av ohållbar arbetssituation (som det lätt kan bli om man inte hittar lämplig ersättare) kostar det också.

Jag har aldrig sagt att gravida inte ska få jobb. Men jag vill visa på komplexiteten bakom en anställning och olika dilemman som arbetsgivare kan hamna i. Alla vill inte diskriminera, men en del tvingas välja bort gravida för att öht klara sig verksamhet. Och så finns det naturligtvis grader av svårigheter med föräldraledigheter, för en del är det inte svårt alls att lösa. Men jag har människosynen att också arbetsgivare är människor och tror att skillnaderna i "lösbarhet" mest beror på företagets förutsättningar och inte på en avsky mot gravida.

Varför tycker du att det är så självklart att hon ska ha rätt till jobbet?

Praktik förmedlas via AF, det är delvis deras ansvar att en människa hamnar på en viss plats. Sommarjobb är av karaktären "tillfälligt", både chef och anställd vet att jobbet har ett slutdatum. Därför kan folk som annars inte skulle blivit anställda få chansen att jobb, t.ex. ungdomar eller folk som har andra planer längre fram (resor, studier, flytt etc.) Chefen kanske gav henne ett sommarjobb för att vara schysst, hon hade gjort ett bra jobb under praktiken och då kunde likaväl hon få sommarjobbet istället för någon annan. Hade han vetat att han skulle bli stämd på 100 000 för att han sedan inte fastanställde henne på det datum hon skulle föda hade han säkert inte gett henne möjligheten att somarjobba. Ett sommarjobb löper som sagt ut, det VET man när man anställs.
 
Ett resonemang som ditt kan ju leda till att inga gravida kommer att kunna få ens tillfälliga jobb som sommarjobb, för OM någon anställd skulle säga upp sig eller bli långtidssjuk så TVINGAS arbetsgivaren anställa den gravida... bara för att hon var först där. Vid närmare eftertanke måste ju det rimligtvis gälla ALLA tillfälligt anställda, dvs alla som någon gång haft somarjobb eller vikariat på ett företag ska ha företräde till fasta tjänster. Hur många skulle då få chansen till tillfälliga jobb?

Det kan ju vara så att det är svårt att få tag på vikarier som bara vill jobba några månader och kan exakt de datum som den gravida tänks sig att vara borta. För varje dag som glappar blir det körigt för butiksägaren. Är inte alltid så, men i en del branscher kan det som sagt vara lurigt. Man kanske får lösa vik på ett halvår genom att anställa 4 olika vikarier som alla jobbar deltid på timme (typ studenter) eller så. Jag jobbar själv i skola och det är långt ifrån alltid som det finns vikarier att tillgå vid frånvaro, ännu mer sällan är det BRA vikarier.

Sen an det ju vara så att butiksägaren vill att den han nu anställer ska kunna jobba långsiktigt på något projket som startar nu på hösten? Visst kan alla anställda sluta eller bli sjuka, det är ju alltid en risk med att anställa, men det är ju onödigt att sntälla någon som man VET inte kommer kunna delta i projektet under hela tiden.

Några tankar bara, om hur det kan bli tufft trots att det är FK som står för föräldrapenningen.

Jag tänker också att det BORE vara lätt, men tittar jag bara på min egen arbetsplats är det jättesvårt att hitta (vettiga) vikarier, både på lång och kort sikt. Och varför ska man ens som arbetsgivare behöva göra sig det besväret, men blir ju inte inlasad pga några månaders praktik och sommarjobb.

Arbetsgivares uppdrag är inte att hjälpa arbetslös gravida, utan att hitta lämplig arbetskraft till ditt företag. En gravid som snart ska föda KAN vara lämplig om hon har sådan specialistkompetens att det är värt att vänta på henne när hon är föräldraledig. Men i en butik vinner inte arbetsgivaren ett dugg på att anställa någon som direkt ska vara borta, tvärt om riskerar det att bli mycket komplicerat.

Tänk dig att du själv skulle anställa någon. En barnflicka eller en hantverkare kanske. Skulle du då vilja ha någon som direkt kommer att försvinna, så att du det första du tvingas göra är att hitta en ny? Skulle du vilja att dina barn vande sig vid en barnflicka och sedan tvingades vänja om sig, när den "ordinarie" de knappt känner kommer tillbaka? Skulle du vilja att din hanterverkare var tvungen att sluta efter halva renoveringen eftersom den ordinarie då skulle komma tillbaka? Så att du var tvungen att ägna dagar åt att sätta in nya hantverkaren i era planer, de som gamla hantverkaren redan var förtrogen med. Visst överlever man besväret att göra så om man måste, men om man inte måste gör man det ju inte svårare än nödvändigt för sig själv.